Förintelsen återigen

Idag sänds ett program om förintelsen på TV. Jag vet inte om jag orkar att ännu en gång se dessa utmärglade kroppar och långa tåg med skuggor till människor som går en mycket mörk och hemsk, och för många kort, framtid till mötes.

Jag lärde känna en man en gång som flytt från Polen, via havet, i en eka till Sverige. Alla som skulle med i flykten klarade det utom en pojke som blev skjuten i sista stund, precis innan man lyckades ro ut. De kom till Sverige som flyktingar och jag vet exakt vad mannen som jag pratar om fick när han anlände, jag har nämligen hans dokument i en låda i källaren. I dokumentet står att läsa att det som ingick i det man behövde som flykting var en kavaj, skjorta, byxor samt en hatt. Jag har alltid tyckt att den här hatten varit fantastisk då den var mycket viktig för en man att ha. Tänk vad underliga vi människor är, men humant var det av den svenska flyktinghjälpen att tänka så långt att en man behövde en hatt, det gör mig varm inombords.

Han dog vid 63 års ålder med en 63 årings kropp men en 90 årings själ. Jag såg honom varje kväll, när han gjort sina kvällsrutiner, sitta vid köksbordet med huvudet lutat mot ena handen, stödd av armbågen mot bordet, en rykande kopp te och en cigarett som ständigt rök i askoppen. Där satt han kväll efter kväll och såg ut som om han väntade på att kunna smälta allt som hänt, trots att det var många år sedan det hände. Man såg i hans ögon att han hoppades plötsligt kunna komma på varför orättvisorna funnits och kanske kunna gå vidare med en livsgnista, men kvällarna tog aldrig slut, och logiken infann sig aldrig över varför vissa måste lida så mycket, eller något svar som kunde visa att allt var en del i ett stort något som kunde förklaras i alla fall så mycket att det skulle gå att släppa taget om det förflutna och verkligen leva i nuet. Tänk om han hade sluppit minnas varje kväll i alla fall, men så blev det aldrig.

Jag minns hans 60-årsdag då jag tog emot kappor och jackor från gästerna att hänga upp, någon var ärkebiskop och någon annan en kung ifrån något färgat folk i ett avlägset land. Denne någon lämnade faktiskt en kungastav med pärlor för att visa sin uppskattning och även som en hälsning från hans stam.
Det serverades konjak och då min vän inte tålde alkohol på grund av sina olika mediciner, något som vore lika omanligt som att inte ha en hatt på 40-talet, hade man istället hällt upp julmust i ett konjaksglas åt honom. Detta var det närmaste man kunde komma färgmässigt. Man gick runt och minglade med varandra, talade om fantastiska ställen i världen från en svunnen tid, och läppjade på sin konjak. Min vän läppjade också lite och plötsligt såg det ut som om han skulle avlida på sin 60 års dag. Han fick en annan färg i ansiktet, gråaktig och skrämmande. Den stora fasan hade infunnit sig av den enkla anledningen att julmusten inte var julmust utan konjak, vilket i sin tur betydde att någon annan fått julmusten. Vilken fasa, och vad tänkte han som fick julmusten, kunde han räkna ut det hela, eller skulle han låta det passera obemärkt på det sätt man gör när något konstigt händer i ett väldigt korrekt sällskap? Det kom aldrig fram vem som fått julmusten, som sig bör, om jag förstod rätt, som sig bör.

När jag går till min väns grav, vilken ligger på den katolska delen av Lunds Norra kyrkogård, och tänker på honom, behöver jag bara vända mig om för att se en staty av en änglalik figur som håller en död fredsduva i handen. runt om denna staty ligger små vita gravstenar som har inskriptionen "Ett offer av Hitler". Det finns även en minnessten för de judar som dog i koncentrationslägran.
Det är på sin plats att min vän ligger nära dessa människor, han hjälpte nämligen folk att fly från Polen genom att förfalska papper och stämplar åt dem, han var nämligen konstnär redan då. Det bodde en hel del människor i Lund som kunde denna historia om flykten från Polen, själv har jag en del anteckningsböcker och andra saker som kommer att hjälpa mig att kunna återge den i en bok, när jag känner mig mogen. Eller kanske jag kommer att känna som med programmet om förintelsen som sänds ikväll, att det blir för mycket, och jag tar med mig historien genom livet och härifrån. Jag vet inte om allt måste berättas, om inte vissa saker ska förbli personliga, privata eller bara spridas från mun till mun. Som just upplevelsen av att få lära känna denna människa och dela med mig av små bitar då och då. Ja, jag vet att man bara tänker mer ju äldre man blir, innan man gör slag i en sak, och som Jack Lemon sa en gång i en film: "Ju äldre man blir desto större blir medicinskåpet".

Idag på ett jobb, som jag har tillfälligt under min ordinarie semester, antecknade jag namnet på en asylsökande, gav honom ett rumsnummer och samlade ihop de saker man får med sig för inkvartering, numera dock ingen hatt, när någon sade: "Angus, de säger att du bemöter dem med en trevlig och glad uppsyn, de asylsökande". Ja det gör jag nog, delvis då det inte känns så avlägset eftersom min vän jag talat om, som kom hit för länge sen i samma situation, var min morfar.

Av Angus Liddell 12 jul 2006 13:58