Jag köpte världsradion

Den fungerar inte. Omvärlden når inte fram. Mångfalden som det pratades om är en bluff. Ingen muslimsk morgonshow. Ingen göttig regndans från Kenya. Inte ett enda skitigt beat från Valparaiso.
Den fungerar alltså inte som den ska - världsradion och integrationen. Är det dags att reklamera?

Ett stycke nypressad sol kommer in genom det öppna fönstret, försiktigt ackompanjerat av havets brus och det dödligt vackert runt omkring mig. Morgonen är bara några minuter gammal.
Tusentals mil bort öser ett höstregn skoningslöst ner. Trodde man att man var härdad efter en undermålig sommar som dränkt ens drömmar om sol, så kommer man genast på andra tankar. Det finns inga skäl att gå ut. Inga som helst skäl.
Tillbaka i paradiset och jag doppar en tå i det stora blågröna havet bara för att än en gång konstatera att vattnet är mjukare än sammet och tjugofyra grader varmt. Kanske rent av tjugofem.
Här någonstans kan man plocka kokosnötter som nyss rasat från palmerna. Någonstans på hemmaplan - på politikens bakgård - rasar invandrardebatten.
Same same but different.
Det manifesteras och demonstreras och attackeras. Unga förmågor lägger dyrköpt energi på att hata mest. Frånvarande föräldrar står plötsligt villrådiga. Vilket samtal kommer först; det från sonen eller det från polisen? Eller kanske rent av det från sjukhuset?
Det tågas i ösregnet. Vore det inte den trettionde november så skulle de ha stannat inne. Skulle ha.
Så går några år. Vissa börjar klär sig fint, talar väl och bildar partier. Andra klarar inte godkänt i svenska, bär kniv, har på sig en huvtröja och har en halsduk för ansiktet.
Same same but different.
Sedan möts de, i debatter, på Internet, på gatan. Någonstans bland tillhyggen, motioner, gatstenar och röstfiske finns fruktan. En fruktan för det okända. En fruktan för framtiden. En fruktan för ett förflutet.

Vilket ansvar kan man lägga på individ kontra stat i denna infekterade fråga?
Helt klart är att staten som en "juridisk person" har ett enormt ansvar. I arbetslivet och i skolan har den som far illa läraren eller chefen att sätta sitt hopp till.
På samma sätt måste statsapparaten fungera. Sedan får lämplig tillförordnad instans göra sitt.
Men ska vi tro att någon känner sig trygg i, säg, AMS:s eller CSN:s våld? Jag gör det inte.
Allt för många fastnar i missriktad välvilja, vare sig det rör sig om snåriga utbildningskoncept eller syntetiskt framställda vikariat, med dystra ekonomiska prognoser som följd. Ur det greppet är det få som förmår att slingra sig. Sverige är ju inte klassresans förlovade land. Ni förstår vilken sorts klassresa jag menar.
Därför är regeringens ständiga bollande med siffror och förskönande statistik extra olycklig. Ingen mår bättre av att regeringen sminkar sig fin före valet för att sedan låta kosmetikan rinna av under fyra år vid makten.
Än mer beklämmande är det när mer eller mindre seriösa röster från nya partier försöker slå mynt av missnöjet med den missanpassade invandraren och missnöjet hos den missgynnade svensken. Det letas under varenda sten efter något som kan ge vatten på den ursvenska sanningskvarnen. Då frossas det i hedersmord och våldtäkter.
Eftersom vi tenderar att strikt tro på det skrivna ordet undrar man försiktigt hur många som går genvägen genom den här debatten. Genvägen där udda får vara jämnt.

Jag är ingen politiker - och önskar sällan att jag vore - men jag oroas likväl över hur lättvindig många kategoriskt skändar människor med annat ursprung än det egna. De handlar inte bara om Muhammedbilder, slöjor och det kanske mest korkade exemplet. T-tröjan med texten "varför får man inte säga NEGERboll när man får säga VITkol"! Hmm … SVARTpeppar någon?

Dessvärre framstår Sverige alltmer som ett land oförmöget att hantera integrationsfrågan. Ständigt hör vi Mona Sahlin konstatera att "vi har misslyckats, men alltid detta men nu måste vi rannsaka oss och bli bättre".
I skolan bannlyser man då nationalsången och gör avbön på svenska flaggan. Varför?
När jag jobbade på dagis slogs jag av det faktum att personalen aktivt fick alla barn med invandrarbakgrund att rita "sin" flagga och inte den gulblå som de svenska barnen ritade. Eftersom dessa barn var svenska medborgare precis som kungabarnen undrar man vems flagga de då ritade? Knappast sin egen. Utan mammas eller pappas. Och vad värre är, vilken självbild får en sådan femåring som svensk?
Jag vet faktiskt inte. Och ingen annan gör det heller. Det är därför det är hög tid att sluta blunda för problemet! Som sagt; ingenting blir bättre av att sopas under mattan.

Folkpartiet gör nu ett nytt försök med de omtalade språktesten. Jag hoppas att det inte är det enda som sägs i frågan från de etablerade partierna.
Då riskerar vi nämligen att debatten stannar på bakgårdarna - precis som våldsverkarna.
Kanske blir det extremister och våldsverkare som jublar ikapp en måndag i september.

Om det händer så står min väska redan packad. Då vill jag inte längre vara med.
Jag drar mig tillbaka till mitt paradis. Och med mig har jag världsradion. För visst fungerar den!
Som en symbol för gränslöshet och gemenskap är den förtjusande vacker. Värd varenda tusenlapp.
Kvällssolen niger ödmjukt innan den försvinner bakom horisonten. Vågorna sveper in i paradiset och på radion spelar de U2:s "One".
Jag försöker sjunga med. Det borde alla göra.

Av Ralf Rolf 28 jun 2006 14:46