Palme drogad fem dagar innan mordet?

En fredagseftermiddag i slutet av mars i år ringer det på telefonen här på Sourzes redaktion. "Hej, jag heter Mariano Catán", säger en röst på bruten svenska. "Jag skulle vilja komma och besöka er för att berätta om något jag har varit med om. Går det bra på måndag?" "Ja det går bra. Du är välkommen!", svarar jag.

Följande måndagseftermiddag får vi besök på redaktionen. En man med en rejäl svart kalufs och ett ansikte med mimik från ett mångårigt liv kliver in. Besökaren sätter sig i vår soffa och börjar berätta.

Mariano Catan är 75 år, kommer från Argentina, men har bott i Sverige sedan 1962. "Oj, tänker jag, han talar anmärkningsvärt bruten svenska för att ha varit i landet så länge." Mariano, visar det sig, har en brokig bakgrund. Han kom till Europa 1961 tillsammans med sin bror och ett danssällskap för att turnera med en argentinsk dansföreställning. Projektet gick till en början bra, men efter några månader, när de befann sig i Köpenhamn, tog pengarna slut och dansgruppen upplöstes. Marianos bror reste till Spanien, men Mariano själv tog arbete som alltiallo vid ett filmproduktionsbolag i Hamburg. Det blev allt från scenarbete till statistuppdrag. Efter att ha tjänat ihop en bra slant bestämde sig Mariano för att resa till Sverige. Han tog tåget och anlände till Stockholm något dygn senare. Väl här anmälde Mariano sig hos en artistförmedling som trubadur och snart var turnerandet igång med hela sveriges alla statshotell som arena. Under 60- och 70-talen spelade Mariano på 77 olika svenska orter och tjänade bra, inte minst pga dricksen. Marianos egen förklaring till sin framgång var att han som sydamerikan var exotisk ur svenskars perspektiv. Mariano hade nu en egen agent. Trots sin egen analys om populariteten som artist i Sverige, gjorde nu Mariano ett försök att arbeta i Barcelona där han ju skulle uppfattas som mycket mindre exotisk, men där han å andra sidan var helt hemma med språket. På flyget ner hade han fått idén att skriva en sång om svenska flickor. Svenska flickor hade börjat få rykte om sig ute i Europa om att vara ovanligt frigjorda. Efter tre månader hamnade "Kerstin" på spansktoppen och alla i Spanien kunde nynna på låten. Marianos agent Lasse Rosendahl, blev nu orolig att Mariano skulle stanna i Spanien och lyckades locka hem honom genom ett nytt trubadursuppdrag via cirkuskungen Francois Bronett. Året var nu 1971 och under de kommande tre åren arbetade Mariano på den populära kändiskrogen Källaren Diana i Stockholm.

Mariano började nu känna att det skulle vore roligt att ha ett eget ställe att spela på. Han köpte Gamla stans sista genuina ölkafé på Stora Nygatan 28 och döpte det efter Evert Taubes kända visa till "Samboronbon". Mariano drev Samboronbon i sju år och det gick bra, även om restaurangen ibland var tillhåll för illegala affärer vilket föranledde att en nära kontakt etablerades mellan Mariano och den lokala polisen. 1977 förändrades situationen för Mariano då han försökte försvara en musikerkollega på krogen mot en våldsam gäst. Mariano blev svårt misshandlad på gatan och hade inte en civilklädd polis råkat komma förbi och avstyrt misshandeln hade Mariano troligen avlidit. Efter 14 dagars sjukhusvistelse kom Mariano tillbaka till sin krog men fann snart att hans grepp om den höll på att förloras. Hans egen skärpa hade påverkats av den våldsamma händelsen och inom kort lät han sig påverkas att sälja.

Som krogägare i Gamla stan hade Mariano blivit ett känt ansikte, även för Olof Palme, statsministern, som bodde på Västerlånggatan och som var känd för att heja på ansikten han kände igen i sin närmiljö. Mariano själv hade i flera år bott i en våning på Skräddargränd, ungefär mitt emellan Samboronbon och paret Palmes bostad som låg på Västerlånggatan 31. Mariano och Olof Palme hade också samma frisör. Vid mitten av 80-talet hade Mariano lämnat kroglivet sedan länge, men bodde kvar i Gamla stan. Under sommaren 1985 ägnade Mariano en hel del tid åt en dokumentärfilmsidé han hade fått. Filmen skulle handla om trubadurlivet på Västerlånggatan och Marianos idé var att filma ur en stadsråttas perspektiv, dvs med en kameravinkel från mycket låg nivå. Nästan 10 timmar film från vimlet på Västerlånggatan dokumenterades - en film där, av naturliga skäl, få av de som filmades uppfattade att de kom med på film.

I ett svagt ögonblick, då Mariano blev tvungen att resa till sin bror i Spanien som blivit svårt sjuk, lånade han ut sin våning till en krogkollegas fru. Paret låg i skilmässa. Men när han kom tillbaka vägrade kvinnan som hade lånat våningen att lämna tillbaka den. Efter att ha tagit saken i egna händer och lyft ut kvinnans tillhörigheter blev Mariano fälld i tingsrätten för egenmäktigt förfarande och lyckades trots hjälp av advokat inte återfå sin våning. Tillfälligt och utan annan lösning bosatte han sig i sitt eget källarförråd i samma fastighet.

Det var nu den 23 februari 1986. Sent på kvällen kom Mariano från Gamla stans tunnelbanestation på väg hem till sitt kyffe i källaren. I hörnet Lilla Nygatan och Schönfeldts Gränd mötte Mariano Olof Palme. Palme, som kommit norrifrån på Lilla Nygatan, skulle uppenbarligen hem och Mariano skulle åt samma håll så de hamnade gående bredvid varandra. Palme var ensam och sade inget. Efter att ha korsat Stora Nygatan och fortsatt upp mot Västerlånggatan på Skräddargränd kom de till porten där Mariano bodde, nr 2a. Mariano stannade och Palme stannade. Palme tittade på Mariano och gav plötsligt ett oväntat ljud ifrån sig, ett närmast mårrande samtidigt som han grimaserade. Mariano kände sig obehaglig till mods och uppfattade att Palme ville följa med honom in. Tankarna for runt i huvudet på Marinano. Kunde det vara så att statsministern inte ville gå hem i det tillståndet han var? Mariano uppfattade Olof Palme som påverkad av något, men inte av alkohol. Som gammal krogägare visste Mariano väl hur folk beter sig när de är påverkade av alkohol. Generad gjorde Mariano en ursäktande gest mot Olof Palme och sade att han inte kunde bjuda in honom. Han öppnade porten och gick in, porten slog igen och Mariano tittade ut genom rutan i porten och såg att statsministern fortfarande stod kvar. Palme tittade in på Mariano genom rutan. Ännu mer obehaglig till mods av situationen lämnade Marinao porten och gick ner till sin tillfälliga bostad. Han vågade inte ens gå upp igen för att se om Palme stod kvar, rädd för att han faktiskt skulle göra det.

Vad var det som hade hänt? Vad ville Olof Palme? Fem dagar senare nåddes Mariano av beskedet att Olof Palme hade blivit mördad på öppen gata. Mariano tog kontakt med polisen och berättade om sin film, men inte om det märkliga mötet fem dagar innan mordet. Filmen togs emot men Mariano kände sig avfärdad av polisen som en icke trovärdig galning. Modfälld valde Mariano att fortsätta tiga om upplevelsen av det sena mötet med Palme och har sedan burit den med sig genom åren.

När Mariano har berättat sin historia för mig på redaktionen, tackar jag honom för att han har kommit och lovar fundera på hur Sourze ska kunna hantera en sådan berättelse. Jag säger att det normala vore att han skrev själv och att han gärna får försöka med det och i så fall maila berättelsen till mig. Innan han går visar han mig ett urklilpp ur DN något tiotal år efter mordet där Högsta domstolen enligt TT har beslutat att inte avslöja innehållet i protokollet från obduktionen av Olof Palmes kropp, detta av hänsyn till anhöriga till offret.

Under tiden efter Marianos besök hos mig funderar jag på historien. Var den sann? Var den inte sann? Varför skulle den inte vara det? Vad hade mannen att vinna på att ljuga om historien? Han hade ju inte begärt pengar av mig. Det går någon vecka och jag har lite kontakt per mail och telefon med Mariano. Jag inser att det finns ett problem med Marianos kunskaper i svenska. En berättelse som Marinao själv skriver kan bli svår att redigera. Skulle jag be någon annan att skriva den? Jag kom att tänka på sourzeskribenten Patrick Gallagher. Han kanske vore rätt person att skriva det här reportaget. Jag har stort förtroende för Patrick och tänker att han och Mariano eventuellt skulle sympatisera med varandra på grund av sina respektive bakgrunder som icke-svenskar och lite av politiska flyktingar i Sverige. Jag presenterar idén för Patrick som blir intresserad och han stämmer möte med Mariano i Gamla Stan några dagar senare. Mötet går bra, men Patrick återkommer till mig och uttrycker osäkerhet över huruvida han ska våga sätta sitt namn under en artikel där det hävdas att Olof Palme var drogad några dagar innan han mördades. Patrick gör ett försök att kolla upp Mariano med några personer han känner, men får inget napp.

Det går en tid och jag har en ny kontakt med Mariano. Jag ber honom komma förbi redaktionen igen. Jag vill korsförhöra honom lite för att skapa mig en bättre känsla för om jag kan lita på honom. Det är trots allt en person som jag inte alls känner sedan tidigare och som berättar en helt fantastisk historia. Mariano kommer förbi och jag ställer mina frågor. Mötet resulterar i att jag uppfattar Marianos berättelse som mer trovärdig. Jag är dock inte övertygad om hur jag skulle hantera den.

Det går ytterligare en tid och jag tar åter kontakt med Mariano och säger att jag funderar på att själv skriva om hans historia och jag föreslår att vi träffas i Gamla Stan.

Vi träffas den 12 maj vid Evert Taubes staty på Järntorget och Mariano bjuder mig på lunch på kinakrogen Formosa vid Kornhamstorg, där han under sina år som krögare på Samboronbon brukade gå och äta ibland för att komma undan en stund. Under lunchen intervjuar jag Mariano ytterligare om hela historieförloppet från ankomsten till Europa 1961 till tiden innan mötet med Palme i februari 1986. Mariano hälsar på några ur ägarfamiljen till restaurang Formosa som uppenbarligen känner igen honom som den han säger sig vara.

Vi lämnar restaurangen. Det är ett underbart väder den här fredagen. Perfekt för en promenad i Gamla Stan. Mariano visar mig ställena han har berättat om: platsen där han mötte Olof Palme den 23 februari 1986 i hörnet Lilla Nygatan Schönfeldts Gränd, restaurang Samboronbon som ligger kvar än idag i t-korsningen Stora Nygatan Skräddargränd, porten till Skräddargränd 2a där han skiljdes från Palme samma februarikväll med en mycket obehaglig känsla, paret Palmes bostad på Västerlånggatan 31.

När vi står och pratar utanför porten där Mariano och Palme sågs fem dagar innan Palme mördades, kommer en kvinna gående. Mariano hälsar på henne och presenterar mig. De talar gamla minnen en stund. Kvinnan, berättar Mariano, sedan hon gått in i huset, var nästan hans flickvän en gång för länge sedan, men han presenterade henne för en kompis som inte hade så lätt att få kontakt med kvinnor som Mariano. De fattade tycke, flyttade ihop och fick till och med Marianos första våning i huset att bo i och Mariano själv flyttade under en tid in i ett utrymme i själva restaurangen ett stenkast därifrån. Paret hade dåligt samvete över att ha försatt Mariano utan bostad och så fort de blev en ny våning ledig i huset såg de till att Mariano fick den.

Efter någon timmes guidetur i Marianos och Palmes spår lämnar vi Gamla Stan. I tunnelbanan fortsätter vi att tala om lite av varje. Mariano frågar vilket som är mitt stjärntecken. "Fiskarna", svarar jag. "Jaha, det förklarar att vi kommer så bra överens" säger Mariano. "Jag är också fisk."

Mariano Catán - kanske ytterligare en bit i Palmepusslet, men också ytterligare ett frågetecken i den fortfarande täta skogen av frågetecken i denna efter 20 år fortfarande olösta mordgåta.

Av Carl Olof Schlyter 16 jun 2006 13:48