Det går inte ut på att vinna, hela tiden

Buhuu, de höjde sina röster i omklädningsrummet, nu kommer det att gå åt helvete. I det konflikträdda Sverige får vi inte bråka, eller visa känslor eller höja rösten. Vi ska helst inte ha en egen åsikt heller, eller egen vilja. Svallande känslor och höjda röster skadar lagandan. Oordning i leden skapar förvirring och kaos.

Men, är det inte passionen för spelet som gör våra spelare till de hjältar som de faktiskt är? Är det inte spänningen och utmaningen som får oss att gråta av glädje när vi vinner? Är det inte svallande känslor som får oss att skrika ohämmat och må sådär underbart när bollen äntligen går in i mål. Är det någon som faktiskt förväntar sig att spelarna ska kramas och gosa i omklädningsrummet efter ett misslyckande?

Jag är fullständigt övertygad om att alla spelarna har för avsikt att vinna. Men på samma sätt som livet inte går ut på att ha trevligt hela tiden så går inte heller spel ut på att vinna, hela tiden. Inga stordåd, förändringar eller hjältebragder har någonsin kommit från obesegrade vinnare som gick omkring och hade det trevligt hela tiden.
Alla spel bygger faktiskt mer på misslyckande och än på framgång. De som arbetar med att utveckla och sälja spel vet att inget spel i världen hade varit roligt att spela om vi bara vann hela tiden. Utmaningen för speltillverkarna är att finna den osynliga gräns som skiljer uppgivenhet från jävlar anamma. Självklart vill vi vinna så småningom men vi hade aldrig kunnat uppskatta en seger om vi inte visste hur det känns att förlora. Detsamma gäller för livet och detsamma gäller för fotbollen.

Vi uppför oss som om misslyckanden skulle vara dåligt, farligt eller till och med smittosamt. Vi vill helst inte bli förknippade med misslyckande så vi väljer att ta avstånd och ibland även håna de personer som inte lyckas med sina avsikter vid första försöket. När vi ser ett misslyckande som något negativt då har vi missat en viktig poäng, framgång och seger kommer ur misslyckanden och motgångar. Motgångar är faktiskt en förutsättning för att vi någonsin ska lyckas.

När ett barn misslyckas med att gå efter det tredje försöket, eller till och med det tretusende försöket, så skriver vi inga domedagsartiklar i kvällspressen där vi dömer ut det sorgliga barnet eller dess misslyckade föräldrar. Vi tittar stolt och tålmodigt på barnets fortsatta försök, samtidigt som vi förundras över barnets envishet och målmedvetenhet. Vi vet att en dag kommer barnet att gå, vi vet bara inte när.

Livet går inte ut på att vinna, hela tiden. Livet går däremot ut på att sträva och att växa. Kan vi dessutom känna passion för vad vi gör hela tiden, trots att passionen ibland kan yttra sig i höjda röster eller svallande känslor, då är vi vinnare.

De modiga är de som vågar hoppas och tro även i svåra tider. Vi kanske inte tar guld 2006 eller så gör vi det. Men håll med mig om att det hade varit allt bra tråkigt i längden om vi tog guld varje gång.

Heja Zlatan!

Av Jenni Berndtson 14 jun 2006 17:11