Den Nya Världen

Det ägnas mycket tid och energi till att försöka räkna ut eller sia om framtiden. Vart är vi egentligen på väg? Vissa pratar om ett flödessamhälle, andra menar att vi är mitt i ett upplevelsesamhälle och några pratar fortfarande om informationssamhället.

Man skulle kunna spekulera i kilometervis med text om vad som komma skall och när jag tänker efter så är det precis det som somliga gör.

Jag inbillar mig att just spekulationer om framtiden är mer osäkra idag än på mycket länge. Internet skulle bli en övergående modefluga. Dokusåpafenomenet skulle inte bli långlivat. Teliaaktien skulle vara säker.

Det finns säkert de som har haft rätt i sina spekulationer också och dessa kan jag bara gratulera. Men, att sia om framtiden i en värld som inte längre utvecklas i en rät linje känns mer som en gissningslek än något annat. I en värld som innehåller tusen och åter tusen samhällen i ett och som utvecklas i en hastighet som aldrig tidigare är det praktiskt taget omöjligt att hitta sannolikheter för hur vår framtid kommer att se ut.

Istället för att slita sitt hår och riskera att bli galen tycker jag att det är mycket mer intressant att fundera över var vi faktiskt är idag och hur vi kom hit. Det kan kvitta vart vi är på väg om vi inte förstår vem vi är och varför.

Något som är ännu mer viktigt är att komma fram till är: Vad är det som inte fungerar längre? Vi har lämnat en tidsepok bakom oss och nu är vi på väg in i en ny. Trots detta lever vi våra liv efter de regler och normer som vi skapade under nittonhundratalet. Vi måste dumpa den dödvikt som vi släpar omkring på och som hindrar oss från att uppnå vår fulla potential. Vi måste lämna bakom oss de regler och normer som hindrar oss från att faktiskt se vart vi är på väg. Så länge vi begränsas av felaktiga tankemönster kommer vi aldrig att kunna uppskatta vår egen tid. Vi måste börja om igen, från början. Vi måste börja om igen eftersom vi faktiskt har blivit lurade.

Min bästa kompis flyttade nyligen och i och med detta hade hon storstädning på vinden. Gammalt ut, nytt in var tanken men nostalgin tog över en stund och hon började titta närmre på sina ägodelar. Där fanns allt det där som man inte vill slänga av sentimentala anledningar hur många gånger man än flyttar. Gamla Kalle Anka, Kitty böcker, skolfoto och en poesibok.

Minns du poesiböckerna? Rosor är röda…, finner du en groda på livets stig…, när jag blir stor så ska jag bli..., lycka i alla dagar, fästmän, röda kinder, rara flickor, evig kärlek och prinsessor. Det var då, på sjuttiotalet. Jag lyssnade roat då min vän läste den ena fina ramsan efter den andra. Jag skrattade så att tårarna rann och jag förundrades över hur naiva vi alla framstod som barn. Men samtidigt som det var hysteriskt roligt var jag ändå tvungen att fråga mig själv en ganska sorglig fråga. Gick det inte lite väl fort mellan fästmän, röda kinder, rara flickor, evig kärlek och prinsessor till analsex, fågelinfluensa, fetischfester, svek, arbetslöshet, lyckopiller, singelliv, silikonbröst, utmattningssyndrom, depressionssjukdomar, pensionsfonder och otrohet?

Vi måste förstå att vi har hamnat i en skarv. Vi befinner oss just nu i skarven mellan det gamla och det nya. Vi kan i viss mån se utvecklingen och förstå vissa samband men jag är övertygad om att känslomässigt är vi mer förvirrade än någonsin. "Var är prinsen som skulle komma och rädda mig?" "Var är min trygghet och alla mina lyckliga dagar?"

Vi trodde ju på allt det där som vi skrev i våra poesiböcker och sen blev det inte på det viset, det blev inte ens i närheten. Det är väl klart att vi blir förvirrade och besvikna.

Tyvärr får vi nog snart acceptera att det inte kommer att komma en prins, kanske inte ens en groda. Prinsar och grodor är alldeles för upptagna med att försöka rädda sig själva och hinner inte med att rädda prinsessor längre. Vad prinsar och prinsessor måste lära sig är att rädda sig själva. Vi får alla skaffa oss varsin vit springare och rida mot solnedgången sida vid sida istället. Vi får också försöka att göra det bästa av det vi har. Och när vi tittar på världen med uppgraderade ögon då är den ganska fantastisk trots allt. Istället för att fladdra omkring som pingisbollar i en tornado och undra vad det är som pågår skulle vi alla kunna bli kungligheter och leva lyckliga i alla våra dagar.

Det är inget lätt arbete som vi har framför oss, men vad är alternativet? Det är allt för smärtsamt att gå och vänta på prinsar, grodor, högavlönade arbeten och perfekta liv, samtidigt som vi börjar förstå att de kanske aldrig kommer att trilla ner från himlen och landa i våra knän. Det gör ont att inse att vi kanske är helt ensamma med det fulla ansvaret för våra egna liv och att alla löften som vi fick om trygghet och evig kärlek bara var tomma ord.

Våra liv behöver inte vara svarta om vi inte själva målar dem i den färgen. Men det krävs ett nytt tänkande och nya strategier för att hitta det fina i vår tid. Må så vara att vi blev lurade på en framtid, men vi kan själva skapa oss en alldeles ny. Kanske kan den nya framtiden till och med bli ännu bättre än den vi gick miste om.

Följ med mig på min resa. Släpp din dödvikt och öppna ögonen.

Välkommen till ingången till "Den Nya Världen".

Av Jenni Berndtson 13 jun 2006 17:15