Bush backar inte

Sist skrev jag i Sourze om hur Irans antagonism mot USA påverkades av den politiska situationen i krigets Irak. Det iranska folket, som i motsats till landets ledare vanligtvis är vänligt inställt till Amerika, fördömer USA:s agerande i grannlandet Irak. Av förståeliga skäl oroar sig också iranierna över risken att sitt eget land blir nästa föremål för Vita Husets imperialistiska ambitioner. Misstänksamheten drabbar också dem som bildar Iraks nya regering. Oavsett vem som blir Iraks premiärminister, riskerar han att dömas ut av iranier och de flesta i arabvärlden som USA:s lakej. Irans president Mahmoud Ahmadinejad lyckades genom sin fräna polemik mot Amerika ge sken av att fjärma sig från den dåvarande huvudkandidaten, Ibrahim Jaafari. Men egentligen fanns knappast någon som skulle ha passat ayatollorna i Iran bättre än Jaafari, en shiamuslim som tidigare levt i 20 år som exil i Teheran

Vita Huset hade motsatt sig Jaafari på grund av hans starka band till Irans shiamuslimska ledning och risken för att hela regionen småningom skulle lyda under en stor shiakoalition mellan Iran och Irak. Därför ökades också risken för ett amerikanskt angrepp mot Iran. Bush och Cheneys vapenskramlande mot Iran är inget mer än ett upprepande av tidigare beprövad taktik. Det syftar på att samla inhemskt och utländskt stöd för en attack som annars vore lagstridig, eftersom den egentligen ämnar störta ett annat lands ledning. Men mer uppseendeväckande än att den amerikanska pressen och publiken än en gång skulle låta sig duperas är motspelet från Irans sida. Presidenten Mahmoud Ahmadinejad överträffar till och med Saddams förvirrade utspel före invasionen. Men i ett avseende skiljer sig Ahmadinejad avsevärt från den sekuläre Saddam. Liksom George W. Bush, lyder Ahmadinejad med all förmodan en fundamentalistisk gudstro med apokalyptiska drag. Förutom de realpolitiska skälen bakom de båda ledarnas aggressioner, ser de sig själva som verktyg för guds vilja i regionen.

Men nu har en kompromisskandidat för Iraks premiärminister framtagits och den långa låsningen kring en ny irakisk regering kan äntligen ha brutits. Visserligen har shiamuslimerna behållit sin rätt att välja landets premiärminister, men Jaafari har offrat sina egna politiska ambitioner och slutligen avsagt sig den post som han hittills mycket bestämt velat ha. Anledningen till avhoppet sas vara landets pressande behov av en ny regering. Men det kan också ses som en giv för att lätta det politiska och militära trycket på Iran.

De neokonservativa krafterna i Washington har fortfarande för avsikt att störta den iranska regeringen. Landet har oerhörda oljetillgångar och dess ledning har visat sig vara alldeles för vänligt inställd mot Kina, vars törst för olja ökar exponentiellt och hotar både USA:s tillgång och därmed dess möjlighet att bättre kontrollera de oundvikliga prishöjningar som komma skall. Bush och Cheney vägrar helt enkelt acceptera en värld där USA får konkurrera för Persiska vikens oljereserver och där den glorifierade amerikanska livsstilen gnagas i kanterna. Deras retorik om att via militära ingrepp etablera demokrati i regionen är pinsamt genomskinlig. Se bara hur Vita Huset motsatte sig Jaafari, som hade i valet fått mandat för att leda landet. Det viktigaste för USA är inte heller vem som faktiskt äger oljan, utan USA:s ohämmade tillgång till den. Jaafaris avhopp påverkar inte därför Vita Husets militaristiska ambitioner nämnvärt, men det kan lugna andra inom USA:s underrättelsetjänster och diplomatiska kår. Utan deras medverkan blir det svårare för extremisterna i Vita Huset att genomföra sina planer.

Ett mycket överraskande tecken på detta kom i samband med Jaafaris avhopp. John Negroponte, USA:s allra översta chef för underrättelsesektorn har offentligt undergrävt Vita Husets retorik om Irans möjligheter att framställa kärnvapen. Negroponte tillsattes av Bush efter att senast ha tjänstgjort som USA:s ambassadör i Baghdad. Han har tidigare ansetts som en lojal och villig administratör för Republikanska presidenters mindre offentliga inblandning i omvärldens smutsiga krig. På 80-talet, då Ronald Reagan gjorde allt för att störta Sandinisterna, var Negroponte Reagans utsände i Honduras, därifrån han dirigerade USA:S inblandning i inbördeskriget i grannlandet Nicaragua. Men plötsligt verkar Negroponte nu börjat ifrågasätta sina Republikanska chefers militära avsikter. På TV-nyheter och i ett tal inför USA:s pressklubb tonade nyligen Negroponte ner hotet från Iran. Istället menar han att Iran egentligen har många år kvar förrän det kan framställa ett kärnvapen; “Vår uppskattning är att möjligheterna för ett Iranskt kärnvapen ligger fortfarande flera år framåt i tiden, och förmodligen in i nästa decennium." 1

Medan Bush och Cheney gör allt för att återupprepa sin tidigare framgång med att övertyga det amerikanska folket, Kongressen och även FN om ett överhängande hot, nekar i själva verket Negroponte att det finns. Kanske han inte tänker ljuga liksom Colin Powell en gång gjorde inför FN? Powell har senaste tiden ångrat sitt FN-tal. Även Vita Huset och Pentagon hävdar numera att de agerade utifrån bristfälliga underrättelseuppgifter men förnekar att de såg till att endast få de uppgifter som motiverade ett ingrepp. Det blir onekligen svårt att upprepa argumenten om massförstörelsevapen om USA:s egen underrättelsechef redan har sagt att hotet först ligger många år framöver.

Uppmärksamheten kring Negropontes uttalande har varit låg. Istället fortsätter mainstream-media att lydigt rapportera turerna kring den infekterade “dialogen" mellan Teheran och Washington. Trots krisläget sker inga direkta samtal mellan länderna. Ett brev som Ahmadinejad nyligen skickade till Bush blev avvisade med motiveringen att det inte ändrade något. Men själva sakfrågan, om Irans faktiska möjligheter att inom en snar framtid kunna tillverka kärnvapen, förblir tämligen förbisedd.

Liksom Saddam gör Ahmadinejad inte mycket att bevisa att sina intentioner är ofarliga - och givetvis är de inte det; ett kärnvapensbestyckat Iran vore onekligen mycket farligt. Men ponera att Iranierna delar samma misstankar om Bush som till och med många amerikaner har; att han representerar en extremistisk falang vars ultimata mål ät att få fulltständigt kontroll över regionens oljeflöde genom att fullt utnyttja USA:s ställning som världens enda kvarvarande supermakt. Tänk om Iranierna ser på invasionen och ockupationen i sitt grannland Irak som en aggressiv och lagvidrig handling, såsom den fördömts av ett stort antal andra länder i världssamfundet. Vore det då inte i iraniernas eget intresse att försöka framställa ett kärnvapen så fort som möjligt? Det är tyvärr det säkraste sätt att skydda sig - länder med kärnvapen invaderas inte. Frågan blir då om inte Bush-regeringens katastrofala utrikespolitik har accelererat kärnvapensspridningen i regionen.

Dessvärre verkar Mahmoud Ahmadinejad välkomna en beväpnad konflikt. Han verkar tro - i likhet med några pensionerade amerikanska generaler som nyligen uttalat sig i frågan - att ett konventionellt krig mot Iran blir för mycket för den redan överansträngda amerikanska militären. Men Ahmadinejads ställning liknar snarare Usama bin Ladins, om att USA numera är så ekonomisk sårbar att utdragna konflikter och ständigt terroristhot kommer småningom att orsaka landets kapitulation i Mellanöstern. Problemet är bara att George W. Bush inte ser skogen för träden. Övertygad om att han personligen utför guds vilja och driven av de oerhörda vinster som kriget i Irak redan skänkt hans gelikar i USA:s oljebolag och krigsindustri, fortsätter Bush på krigsstigen. Ahmadinejad utgör den perfekta fienden och trots att Iran har många år kvar innan den utgör ett riktigt kärnvapenhot passar den iranska presidentens utspel som hand i handsken för Republikanerna - som för närvarande ser ut att lida en förlust i årets kongressval på grund av Irakkriget och de Bush rekordlåga opinionssiffror. En attack mot Iran kommer som alla tidigare militära ingrepp att samla tillfälligt stöd för den sittande regeringen och dess parti. Frestelsen blir alltså svår för Republikanerna att avstå ifrån, speciellt om Iran fortsätter trotsa FN.

Är Negropontes utlåtande tillräckligt för att hejda Vita Huset och Pentagon från en attack? Kan det åtminstone vara ett tecken på att USA:s underrättelseorganisationer inte tänker lägga sig denna gång för Cheney och Rumsfelds neokonservativa fantasier? En annan politisk utnämning i Washington förra veckan lovar tyvärr ingen ljusning. CIA:s chef, f.d. kongressledamot Porter Goss, blev abrupt uppsagd och hans efterträdare på USA:s största civila underrättelsetjänst blir istället en militär. General Michael Hayden har senaste tiden suttit som chef för NSA, den militära underrättelsetjänst som avslöjats för att ha spårat miljontals amerikaners telefon- och Internettrafik. Nu kommer Hayden att basa över CIA. Eftersom generalen inte heller tänker avsäga sig sin militära förteckning förblir det hans plikt att lyda sin överordnad i Pentagon, Donald Rumsfeld. CIA blir i praktiken en gren av USA:s militär.

Situationen ser således mörkt ut. De strimlor av hopp som anades tidigare i månaden verkar inte ha bromsat framfarten mot ett utvidgat krig vid Persiska viken. Men denna gång är det tveksamt att världen kommer att se ett upprepande av Colin Powells skådespel inför FN. Ett mer sannolikt scenario skulle likna det som för över 40 år sedan utspelade sig vid en annan, numera historisk vik - Tonkinviken. Där iscensatte USA en provokation för att rättfärdiga sitt eget långplanerade anfall mot Nord Vietnam.

1 Länk: tompaine.com

Av Patrick Gallagher 18 maj 2006 17:40