Om inbillade monster och verkliga

Bland de mörka skuggorna i vrårna dolde sig något otäckt och skrämmande. Alltid där, alltid redo att slita mig i stycken om jag inte var på min vakt.
Jag var livrädd för att vakna mitt i natten , då var ångesten och rädslan som värst. Jag kunde ligga vaken i timmar, med händerna över öronen och ögonen hopknipta tills jag somnade av ren utmattning. Lustigt nog kan jag inte minnas vad det var som skrämde mig. Monstret hade ett namnlöst ansikte.
Största tryggheten upplevde jag i mammas och pappas säng. Dit kom jag oräkneliga nätter släpande på kudde, täcke och nalle och kröp upp mittemellan dem. Sängen blev en borg dit inga monster kunde nå

För många barn finns ingen sådan trygghet. Förra året polisanmäldes cirka 3000 sexuella övergrepp mot barn under 15 år. För den 16-åriga flicka som sedan hon var tio år våldtogs hundratals gånger av sin pappa var sängen ingen tillflyktsort. De flesta sexuella övergreppen anmäls aldrig. Av de som anmäls leder ett fåtal till åtal. Resten tystas ned. Nedanstående situation är bara ett exempel.
En kvinna som jobbar med barn hon vill inte säga hur eller var säger förtvivlat till mig i telefon; "om du visste hur många anmälningar om misshandel och sexuella övergrepp mot barn som aldrig leder någonvart. Som fastnar hos de högsta cheferna på Socialen och sållas bort. När det rör sig om barn till föräldrar i högt uppsatta positioner, företagsledare, myndighetspersoner, politiker och högre tjänstemän. De här barnen får aldrig någon hjälp."
"Jamen", svarar jag. "Menar du att anmälningar mot barn som far illa medvetet sopas under mattan? Att utläggningar läggs ner efter påtryckningar".
Svaret är JA. Men hon vill inte säga sitt namn. Ringer bara i förtvivlan till en journalist.

På Aftonbladets debattsida skriver två socialsekreterare med anledning av fallet med den mördade tioåringen Bobby. De kritiserar bland annat statsminister Göran Perssons ord om att alla barn ska ha det bra och menar att handling och resurser är bättre än vackra ord.
Enligt skribenterna beror många av Socialtjänstens misslyckanden på att det saknas kompetens och kunskap. Vem som helst kan anställas för att göra en barnavårdsutredning, utan krav på utbildning. Hur ska en nybakad, oerfaren socialsekreterare kunna sitta och bedöma hur ett barn mår? Utreda om det finns en misstanke om sexuella övergrepp?
Så länge det inte finns resurser eller kompetens får vi leva med en Socialtjänst som inte fungerar.

Min mörkrädsla avtog när jag blev äldre. Monstren bleknade och blev vad de alltid varit innerst inne, ofarliga skuggor som förpassades till barndomens mörka hörn.
De verkliga monstren har inga vassa tänder och klor. De som ut som jag och du och har själva ofta varit misshandlade eller utsatta för övergrepp. De verkliga monstren är tyvärr mänskliga. Ärren de lämnar hos sina offer finns för alltid kvar i själen.

Av Ninna Bengtsson 15 maj 2006 19:34