Hösten 1957 kom ett nytt liv

Mänsklighetens största steg någonsin började så här.
Man kan säga att rymdåldern började fredagen den 4 oktober 1957. Detta datum sköt Ryssland upp den första satelliten. De hade kallat den Sputnik som på ryska betyder följeslagare. "Ryssmånen" vägde 84 kg och dess diameter var 58 cm. I satelliten hade man placerat en radiosändare som kunde höras som "pip" på radiosändare världen över./ Från webben/.

Tillsammans med hundratals andra stod jag på Stadsberget i Jönköping och såg Sputnik komma som en blek stjärna. Ja vi var ganska säkra på att det var satelliten vi såg över Vättern under högst en minut. Vi stod där alldeles tysta och tänkte. Vi förstod nog alla att detta var världshistoria, men av den sorten som man bara kan bedöma efteråt. Så det sades inte många kloka ord eller dåraktiga ord. För mänsklighetens första steg ut i Rymden var för stort för att kunna fattas.

Det gick en månad så kom chock nummer två. Nu hade ryssarna sänt upp en nästan tio ggr så stor hermetisk kula som innehöll den levande hunden Laika. /Som efter tio dagar fick en dödlig portion mat/. Nu insåg ett skräckslaget USA att ryssarna hade resurser att sända upp atomvapen också. Då vaknade den gamle presidenten Dwight "Ike" Eisenhower upp och insåg att ryssarna kunde "landa" vad som helst utanför Vita Huset. En enorm tävling kom igång. Ryssarna sände allt märkligare ting mot skyn medan USA:s första försök varade några sekunder. Efter en tid lyckades USA placera ut några "tennisbollar". Det var inte bra för den amerikanska självkänslan.

Själv satt jag på skolans bibliotek och författade en stor uppsats om Medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King jr. Det var ett mycket viktigt ämne, kanske det hetaste på Jorden, men det som hände "där uppe" fyllde alla mina sinnen. Höll jag på att bli galen? Inte var det många som litade på att en gammal krigshjälte som "Ike" skulle reda ut situationen. Några mycket dystra år gick, år som inte gav något hopp till en ung generation.

Men 1960 verkade det som om ett hopp tändes. En ung, vacker och begåvad presidentkandidat klev fram i rampljuset, John F. Kennedy. Även hans fru Jacqueline Bouvier gjorde ett starkt intryck genom skönhet och begåvning. Skulle några kunna rädda USA och hela världen undan det ryska hotet, så var det dom. Så kunde en 20 årig yngling tänka. De omgav sig med rader av välutbildade och skärpta personer. De vann folkets röster och kunde i januari 1961 gå gatan upp till Vita Huset. För mig var det en oerhörd upplevelse att höra till en skara på kanske 100 miljoner unga som nästan dagligen följde det hoppfulla parets privata och offentliga liv. Men det fanns andra som mer satsade på Mao.

Vi hade säkert orimliga förväntningar på vad en ung president kunde åstadkomma. Men han tog många starka initiativ. Han höll sitt berömda Berlintal vid den då nya Muren. Han gav order om att USA inom 10 år skulle landsätta folk på månen. Så uppenbart dåraktigt. Men 1969 stod amerikanska fötter på månen.

22 november 1963 kändes det som solen gick ner för sista gången, för då hade skotten smällt i Dallas. För många hade Kennedy nästan gudastatus, för andra motsatsen. Men han såg så ung, frisk och kraftfull ut. Jag stod i en studentkorridor på Gluntens Väg i Umeå och hörde att han blivit beskjuten, men det var ju så vanligt i USA. Han skulle nog friskna till. Men rösterna både på engelska och svenska lät så dämpade och sorgliga. Som om de höll inne med något. Efter någon timme kom det officiella dödsbudet. Det hade surrats mycket i korridoren. Nu blev det helt tyst. Var och en nästan smög in på sina rum, men de stängde inte dörrarna märkte jag. Med dörren ville man reglera ångest och gemenskap. Rymdåldern hade börjat så smått. Men Kennedy var död. Vem skulle nu peka ut färdriktningen. Ja knappast Lyndon B. Johnson som vi nog såg som Kennedys motsats i många avseenden.

Av Jan Brunnegård 03 maj 2006 14:25