Förintelsen ur ett grodperspektiv

Den 25 april är det "Förintelsens och hjältemodets minnesdag" i Israel. Klockan tio på förmiddagen stannar landet i två minuter medan sirenerna ljuder till minne av de uppskattningsvis sex miljoner judar som mördades, som deltog i olika motståndsrörelser mot nazisterna eller kämpade tillsammans med partisanerna. Datumet fastställdes till efter påskhelgen, till minne av revolten i Warszawas getto som började den 19 april 1943 och som slutade med att gettot likviderades ungefär en månad senare. Precis som i Tyskland var det enormt viktigt för den nybildade staten Israel att betona motståndsrörelsernas hjältebragder, trots deras närapå fullständiga hjälplöshet gentemot det tyska krigsmaskineriet.

Kanske har jag inte tillräckligt bra fantasi, eller kanske är det bara mitt eget sätt att alltid försöka se saker och ting ur individens perspektiv, men jag klarar inte av att tänka på sex miljoner döda. Trots att jag sett Claude Lanzmans sju timmar långa film "Shoah" och åtminstone i teorin begriper hur något sådant kan gå till, blir Förintelsen på det viset som folkmordet i Rwanda - enorma siffror utan mening. Så när sirenerna ljuder tänker jag istället på de överlevande som jag träffat, i Israel och i Sverige. De som inte mördades, men som fråntogs sina medborgerliga rättigheter, sina ägodelar och sitt människovärde, som förföljdes och tvingades att gömma sig eller fly.

Elisheva, till exempel. Hon överlevde Auschwitz trots att hon var nära fyrtio år när hon kom dit, egentligen alldeles för gammal för att ha en chans. Men hon såg ung ut för sin ålder och tack vare dotterns hjälp klarade hon sig. Hennes man hade varit en rik varuhusägare i Berlin, mer än tio år äldre än hon, och Elisheva eller Elisabeth som hon hette då hade levt ett priviligierat liv. När nazisterna beslagtog alla deras tillgångar och gjorde familjen utfattig fick hennes man ett slaganfall och dog. Elisabeth sändes tillsammans med sin tjugoåriga dotter till Auschwitz, överlevde, kom efter krigsslutet till Israel där hon ändrade sitt namn till Elisheva och utbildade sig till sjuksköterska. När jag träffade henne på en kibbutz i norra Israel 1989 var hon över åttio år, försjunken i minnen från före kriget och från Auschwitz. "Jag känner fortfarande röken från ugnarna i näsan", mumlade hon.

Eller Miriam från Tjeckoslovakien som överlevde flera koncentrationsläger och som fördes till Sverige med en av de berömda ambulanserna efter kriget. Hon vägde 26 kilo när hon kom fram. En gång följde jag med henne till ett möte i Yad Vashem i Jerusalem. Nästan alla hade namnbrickor på kläderna, där det stod vilket läger de hade varit i. "Det är en del av min identitet", förklarade hon när jag undrade hur hon klarade av sätta på sig en sån där bricka, och såg sig istället nyfiket om för att försöka spana in någon från "hennes" koncentrationsläger.

Kanske är Dani ändå den som gjorde djupast intryck på mig, eftersom han till skillnad från de andra inte mindes någonting från kriget. Ingenting alls. Mer än att han kom från Italien. När han anlände i Israel som fyraåring, utan namn eller föräldrar, efter att ha hittats i något läger och tagits med i en transport av föräldralösa barn, valde han att kalla sig Dani. Många år senare lärde han sig att hans egentliga namn var Ricardo, och också i vilken stad i Italien han var född. Hans släktingar var alla döda.

Men som bekant var det inte bara judar som mördades eller förföljdes. En av mina bästa vänner i Tyskland berättade att hennes mormor, som led av paranoid schizofreni, avled 1943 på en psykiatrisk institution i Berlin. Hon vägde 42 kilo när hon dog, och det är sannolikt att mormodern antingen mördades med en giftinjektion eller helt enkelt vanvårdades till döds, enligt den nazistiska doktrinen för "ovärdigt liv". Flera familjemedlemmar, inklusive morfadern, var medlemmar i nazistpartiet, en farbror var officerare i SS och mormoderns namn, hennes sjukdom och död - som naturligtvis var en skamfläck för familjen - nämndes inte på många år, innan barnbarnen växte upp och började ställa frågor.

Vi minns Förintelsen för att kunna säga "aldrig mer". Men tiden går, och ibland känns det som att "aldrig mer" allmänt övergått till attt betyda "Aldrig mer ska tyska soldater mörda judar i Polen 1942", som jag så träffande läste någonstans. För mig är lärdomen från Förintelsen mycket mer allmängiltig än så: det handlar om något så grundläggande som människovärde. Om människor tillåts vara olika, ha olika religion, klä sig olika, tala olika språk men trots alla dessa skillnader ändå anses ha samma grundläggande rättigheter och samma värde, då har vi lärt oss någonting. Annars blir minnet endast ett tomt monument - även i Israel.

Av Anna Veeder 24 apr 2006 19:51