Därför anfaller USA Iran

En överbefälhavare i den amerikanska armén uttalade sig nyligen i USA:s viktigaste nyhetsprogram och påstod att det går riktigt bra i Irak. Visserligen skulle han inte "måla ett smiley face på hela historien", men ändå. Utrikesminister Condi Rice har å andra sidan medgivit att det begåtts tusentals taktiska fel efter invasionen, men hon menar att historia istället kommer att skrivas om vilket lysande strategiskt beslut GW Bush fattade.

Verkligheten besvärar som bekant inte Vita Huset. Situationen i Irak har egentligen aldrig varit mer dyster. Ännu har ingen irakisk regering kunnat bildas sedan januaris parlamentsval. Inbördeskriget är ett faktum. Fler civila irakier dör varje vecka än under första månaden efter invasionen. Rent vatten är en bristvara. Ström finns bara under några få timmar om dygnet i de största städerna. Oljeexporten går sämre nu än under FN:s olja-mot-matprogram. Bensinköerna består. Journalister lever mycket farligt - dvs. de som vågar lämna ockupationsmaktens huvudkvarter i Baghdad. Men civila irakier har inget sådant skydd och de utsätts alltjämt för kidnappningar. Lag och ordning finns överhuvudtaget inte. Den irakiska polisen utgörs av milisgrupper vars lojaliteter huvudsakligen ligger hos olika religiösa ledare. Med undantag för någon kurdisk division, ifrågesätts det om någon irakisk militärstyrka överhuvudtaget skulle stå pall för en strid mot sina egna landsmän. Dessvärre är de irakiska styrkorna, liksom polisen, genomsyrade av infiltratörer från motståndsrörelsen. Det är en fantasi att koalitionen någonsin kommer att kunna lämna över landets säkerhet till inhemska styrkor som kan uppfylla USA:s långsiktiga mål där.

Numera är det inte Saddams män som bryter sig in hos folk mitt i natten och våldför sig på familjer på jakt efter politiska motståndare. Det är amerikanska soldater som söker efter irakiska motståndsmän. Vart fångarna sedan förs är omöjligt att ta reda på, nu när det upprättats ett "Gulag" av hemliga fängelser runtom i världen. Men hela världen vet numera vilken behandling fångarna riskerar. Ingen amerikansk officer har fått stå till svars för den systematiska tortyr som ägde rum i Abu Ghraib, hela skulden lades på några få underordnade fångväktare. I kontrast till deras tämligen hårda straff, står en uppmärksammad utgång i en annan militärdomstol. Där hade en amerikansk förhörsledare åtalats för att ha mördat en irakisk fånge genom att ha bundit fast honom i en sovsäck och sedan suttit på hans bröst tills han kvävdes ihjäl. Gärningsmannen dömdes för dråp men slapp fängelse. Efteråt bad han dock om förlåtelse - till sina amerikanska vapenbröder för att ha vanhedrat dem. Den döda irakierns familj har inte fått någon ursäkt.1

Listan över liknande plågor som hemsöker det irakiska folket är oändlig. Värst var förstås den totala utplåningen av flera stora städer som exempelvis Fallujah, där den amerikanska militären genomgående visat sitt förakt för Genevekonventionen. Först bombades den del av civilbefolkningen som inte hunnit fly. Flyganfallet följdes omedelbart av en markattack på Fallujahs sjukhus, som enligt amerikanerna utgjorde ett centrum för propaganda eftersom läkare brukar räkna antalet döda civila. Efteråt rensades gatorna med hjälp av kemiska stridsmedel. Samtliga aktioner är klassiska exempel på krigsbrott. Men amerikansk mainstreammedia upprepade hellre militärens propaganda om att staden var full av utländska terrorister. Bortglömt är det faktum att det var amerikanerna själva som utvecklade denna form av krigare - mujaheddin - när CIA anlitade Usama bin Ladin för att leda motståndet mot ryssarna i 80-talets Afghanistan. Trettio år senare har det närmast blivit en religiös tradition hos unga extrema islamister att tjänstgöra i gerillakrig utomlands. Förresten har ingen reporter i Vita Huset någonsin ställt frågan om varför det irakiska motståndet inte får hjälp av sina allierade, när Bush hela tiden skrytit om hur många olika länder som ingår i hans "koalition". Inte heller verkar journalisterna vara särskilt nyfikna på varför irakierna ihärdigt fortsätter att kämpa emot ockupationsmakten, trots demokratiska framgångar såsom en ny grundlag och fria val.

Ingen saknar Saddam; inte al Qaida, inte de extremistiska shiiter som härskar i grannlandet Iran och definativt inte det irakiska folket. Men jublet på Baghdads gator som Dick Cheney väntade sig se efter att diktatorn avsattes uteblev när hundratusentals irakiska militärer och statsanställda blev av med jobbet över en natt - en av de första åtgärderna som vidtogs av ockupationsledningen CPA Coalition Provisional Authority. Numera är politiska och militära experter överens om att det beslutet, kopplat till det faktum att invasionsstyrkan var för liten, gav motståndsrörelsen sin stora chans. CPU genomförde samtidigt ett stålbad av marknadsliberala reformer som får IMF:s och Världsbankens härjningar i Sydamerika att blekna i jämförelse. Bland annat gjordes försök att privatisera det statliga oljebolaget, men det visade sig vara för vågat även för Bush. Mot alltför stor opposition nöjde sig CPU istället med att släppa rättigheterna till all framtida oljefynd. När allt kommer omkring är det mesta av Iraks oljereserver fortfarande oexploaterade. Uppgifter om USA:s eventuella uttåg är således ett spel för gallerierna. Bakom scenen byggs permanenta amerikanska baser på behörigt avstånd från städerna, vars uppdrag blir att kontrollera oljefälten och bedriva militära operationer mot andra länder i regionen - som Iran till exempel.

Grannlandet Iran utgör en svårtolkad pusselbit. Befolkningen där är faktiskt känd för sin breda sympati för västvärlden, i stark kontrast till landets president Mahmoud Ahmadinejad, som gillar att utmana Bush med sin vansinnespolemik. Det annars impopulära iranska ledarskapet vinner nu gehör hos folket genom att envist hävda Irans rätt att vidareutveckla "kärnkraft" - en uppenbar täckmantel för landets kärnvapenprogram Iranierna förstår ju att det snarare var Iraks avsaknad av massförstörelsevapen som föranledde USA:s attack än motsatsen; Nordkorea sitter t.ex. säkert tack vare sina WMD:s. Men en komplikation är att Irans närmaste allierade i Irak är ledarna för Shia-alliansen UIA, som fick mest röster i Iraks parliamentariska val, respektive shiapartiet Dawa.

Abdul Aziz al-Hakim UIA och Ibrahim Jaafari Dawa, har båda återvänt till sitt hemland efter närmare 20 år i politisk exil i Iran. Som Iraks starkaste kandidat som premiärminister riskerar exempelvis Jaafari att betraktas av iranier som USA:s politiska lakej. Det iranska folket fruktar samtidigt en nalkande invasion av USA. De ser inte med blida ögon på sina egna vänner som börjat samarbeta med Bush. Polemiken mot USA blir således det iranska ledarskapets sätt att distansera sig från Jaafari och UIA, utan att behöva ta mer direkt avstånd. Det blir en "win-win situation" för det iranska ledarskapet, som har tilldelats sina egna maktpositioner av landets elitprästerskap. Iran är nämligen en auktoritär oligarki, med mycket rika och korrupta religiösa ledare som styr politiken från kulisserna. Men varken den religiösa eller politiska överheten är populär hos folket, som fortfarande hålls i styr av ren skräck för gardisterna på gatorna.

Parallellerna blir häpnadsväckande. Både Irans och USA:s presidenter har fått sin post av respektive lands maktelit, snarare än som resultat av ett valsystem vars legitimitet starkt kan ifrågesättas. Populäriteten hos Irans president är förmodligen något lägre än GW Bush opinionssiffror i USA 37 men bägge får sitt stöd av en fundamentalistisk religiös minoritet. Liksom Bush har Irans president ändå lyckats samla ett bredare folkligt stöd för sina egna militära ambitioner genom att måla upp en överhängande hotbild utifrån. Slutligen har både USA och Iran en mycket stark önskan om att få en allierad som premiärminister i Irak USA motsätter sig dock Jafarri, trots valresultatet.

Men vilket lands utrikespolitikiska ambitioner verkar mer sannolika? Trots USA:s överväldigande militära styrka, visar dagsläget i Irak att USA:s regering har missbedömt den regionspolitiska situationen mycket grovt. Hoppet om att Iraks nya statsskick ska kunna fortsätta att vara sekulärt motsägs av Jaafaris egen religiösa bakgrund och Dawas partiplatform. Iranierna spelar däremot på hemmaplan. De har tidigare försvarat sitt territorium i ett mycket långt och kostsamt krig mot Saddam. Och trots stort missnöje bland det egna folket har islamisterna i Iran behållit ett hårt grep om makten alltsedan revolutionen för 30 år sedan. Nu ser de chansen att tillsammans med Irak skapa ett enat shiaimperium som tillsammans kommer att kontrollera världens största oljereserver. Vilken chans har egentligen Washington att mäta sig med Teheran genom diplomati? Washington som bevisligen saknar kompetensen att lyckas på diplomatisk väg att lösa den nuvaranade krisen kring kärnvapenverksamhet. Teheran tvingar eventuellt fram ett militärt avgörande. Alternativet blir att Iran får fortsätta utrusta sig med kärnvapen samtidigt som det utövar inflytande på Iraks inrikespolitik.

Därför kommer vi snart att se GW Bush rikta en krigsaktion mot Iran. Detaljerna bakom Vita Husets strategi kan man nu läsa om i en mycket uppmärksammad artikel av Seymour Hersch i senaste numret av The New Yorker. Där hörs bland annat ett eko av Cheneys tidigare inbillningar om jublande Baghdadbor. Hersch citerar en källa med god insyn i militärens planering, som menar att den baserats på missuppfattningen om att "en ihärdig bombningskampanj i Iran kommer att förnedra dess religiösa ledarskap och föranleda folket att göra upprör och omstörta regeringen". Källan tillägger, "jag blev chockerad när jag fick höra det och frågade mig själv, vad röker de för någonting?"

1washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/01/23/AR2006012301967.html

Uppgifterna om Irak från rapporter av Robert Fisk Independent, Patrick Cockburn* at counterpunch.org se counterpunch.org/patrick04072006.html, Dahr Jamai* dahrjamailiraq.com, Juan Cole juancole.com samt Noam Chomsky och Naomi Klein. Om Iran, läs Defeating the Jihadists av f.d. Clinton/Bush-terroristexpert Richard Clark.

* Journalister som arbetar “oembedded"/utanför Baghdads gröna zon.

Av Patrick Gallagher 16 apr 2006 11:08