Så gick det till – del 2

Det fiskades sill vid väst- och sydkusten. På Skanörs och Falsterbos stränder flockades manfolket om hösten för att tömma havet. Kvinnorna rensade sillen och saltade den i tunnor. All strand tillhörde den danska kronan. Lomma var en marknadsplats, men Lund kallades stad redan 1020 och Helsingborg var inte långt efter.

Femtonårige Erik av Pommern valdes till kung över Danmark, Sverige och Norge när unionsmötet hölls i Kalmar 1397. Pommern trampade i klaveret i sin iver att främja dansk handel på hanseaternas bekostnad vilka sände krigsflottor till våra breddgrader och brände ner Landskrona. Bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson ledde ett uppror mot Pommern sommaren 1434 och ärkebiskop Peder Lykke stred gärna sida vid sida med sina män och med Gud som bundsförvant.

Svenska trupper ryckte in i Halland och Skåne, slogs tillbaka av danskarna, fredsavtal undertecknades och revs upp. Kristian II ville återta Sverige och bli kung både här och där. Han försökte 1517, 1518 och 1519. Året därpå, den 4 november, kröntes han i Stockholms storkyrka. Tre dagar senare utbröt blodbadet.

Innan snapphanarnas tid, innan freden i Roskilde och överlämnandet av Skåne till svenskarna, konverterade Danmark från katolicism till lutheransk lära. En krigisk ärkebiskop vid namn Torbern Bille hade fördrivit evangelister från skånsk mark med tvivelaktiga metoder och fick betala för detta en natt i augusti 1536 då han fängslades och avtvingades all världslig makt.

Lunds stifts förste evangeliske superintendent hette Frands Vormodsen. Han lärde sockenprästerna hur man predikade i den nya tron. Latinet byttes mot danskan och själamässorna utgick. Även hos adeln skedde omdaningar; förstfödslorätten slopades till förmån för alla arvsberättigade i en familj. Men länsmannen samlade in sina skatter i vanlig ordning.

1614 grundade Kristian IV en ny stad i östra Skåne. Den kom att heta Kristianstad. Hantverksämbeten fanns det gott om, framförallt i Malmö, Köpenhamn och Helsingör. Danska gesäller förkovrade sig i Tyskland i lugnet efter det nordiska sjuårskriget. Snart nog skulle fler strider rasa, men Skåne och kringliggande landskap som Blekinge och Halland levde en tämligen skyddad tillvaro när Danmark for ut i trettioåriga kriget.

De rövarband som härjade i Skåne kallas snapphanar i folkmun. Utan närmare organisation rörde de sig i smågrupper genom byarna, plundrade och sköt skarpt. Friskyttarna som var danska infiltratörer under de värsta oroligheterna kunde inte alltid skiljas från snapphanarna och de sistnämnda gick ibland så långt i sina rövartåg att skånska bönder bad svenskarna om hjälp.

Flera fredsavtal hann skrivas och brytas innan Skåne blev svenskt och en försvenskning på allvar kunde ta vid. Vi har freden i Brömsebro 1645, Roskilde 1658, Köpenhamn 1660 och slutligen den i Lund 1679.

Efter undertecknandet i Lunds domkyrka den 26 september låg landskapet i spillror. Städer hade plundrats och bränts ner, sjöfarten var satt ur funktion. Värst drabbade var Rönnebergs, Harjagers och Onsjös härader där långt fler än hälften av alla hemman stod öde.

Johan Gyllenstierna utnämndes till generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge och som pådrivande kraft lyckades han få nertecknat storslagna planer för de nya svenskregionerna. Framtidsoptimismen blomstrade när Gyllenstierna oväntat dog i juni 1680. Fältmarskalken Rutger von Ascheberg gavs i uppdrag att hålla lågan vid liv och mot alla odds gjorde han mer för Skåne än vad Gyllenstierna hade kunnat klara. Han kritiserade makten och överlät ett större inflytande på bönderna.

Skåne delades upp i Malmöhus län och Kristianstads län 1719, efter det att Ascheberg avlidit 1693 och guvernanten Hans Wachtmeister vandrat samma väg 1714. Men vi hann med ännu ett krig dessförinnan. August II av Polen och Fredrik IV av Danmark anföll Sverige på gemensam front. Trupper samlades på Skåneslätten och vi fick stöd från både England och Nederländerna. Ny fred i Traventhal, men åtta år senare intog den danska armén Kristianstad och andra städer. Det var bara Malmö och Landskrona som stod under svenskt flagg. Då samlade Magnus Stenbock en här på sexton tusen man och marscherade över sumpmarkerna utanför Helsingborg där danskarna var som mest sårbara. Klockan nio på kvällen den 4 mars 1710 övergav den danske befälhavaren skånskt territorium efter det att hans manskap stuckit ner sina hästar och lämnat kadavren att ruttna på gatorna. Sedan dess har Danmark inte besökt Skåne med krig i sinnet.

Året därpå kom pesten över sundet. Den spred sig snabbt och halva Malmös befolkning dog. Femhundra personer gick samma väg nere i Ystad. Långt om länge mattades smittan och då hade tio tusen svenskar mist sina liv.

Av Stefan Whilde 07 apr 2006 08:41