Vänstern och Östern

Andelen fattiga av Vietnamns befolkning har sjunkit från 58 procent 1993 till ca 20 procent 2004 - så snabbt har nästan inget annat land fått ned sin fattigdom i vår tid. Världsbanken skriver att på mindre än tio år har en tredjedel av Vietnamns befolkning lyfts ur den absoluta fattigdomen. Det är ungefär 20 miljoner människor.

Kina har gjort ungefär motsvarande resa och där ligger andelen absolut fattiga nu på ca 8 procent enligt vad professor Assar Lindbäck redovisat i Ekonomisk Debatt 2005. Även om det finns osäkerhet i siffermaterialet råder det ingen tvekan om att välståndsökningarna i dessa länder varit minst sagt imponerande.

Dessa framgångar bevisar således den kommunistiska lärans överlägsenhet visavi den brutala kapitalistiska utsugarekonomin. Det är helt sant, för det har vi Jan Myrdal och hela kulturvänsterns ord på.

Nej, jag skämtar. Förstås. Jan Myrdal, som inte bara gjort sig en karriär, utan också en förmögenhet, på att under långa perioder vistats i Maos Kina och där skriva hyllningsböcker till ledarens ära, allt medan miljoner människor svalt ihjäl och diktaturen var obeskrivligt grym, talar numera sällan om Kina.

Han har istället under den senaste tiden nostalgiskt åter vänt blicken till Pol Pots Kambodja. Han vidhåller, inte helt förvånande, att om Pol Pots skräckvälde bara fått fullfölja sina planer hade "khmererna varit i ett betydligare lyckligare läge idag" AB 28/3 2006. Snart får vi väl också läsa att även Kinas folk varit lyckligare om Mao fått fullfölja sina planer.

Skälet till vänsterns bristande entusiasm för de ekonomiska framstegen i Vietnam och Kina är naturligtvis att dessa möjliggjorts genom en övergång till ett marknadsekonomiskt synsätt. Och så var det ju inte tänkt. Tvärtom. Nu är det i ärlighetens namn inte bara vänstern som förvirrats av blandningen av kommunism och marknadsekonomi. Men vi andra kan åtminstone glädjas åt att folkflertalet fått det bättre oavsett politiskt överbyggnad. Det är dock en mer svårttuggat diet för de inom vänstern som anser att principerna alltid är viktigare än människorna.

Den minskade fattigdomen i andra länder i Asien, som exempelvis Indien, Thailand, Singapore, Malaysia, Hong Kong, Taiwan och Sydkorea är inte heller något som får världsförbättrarvänstern att göra vågen. Däremot kan ett yrvaket, men rättmätigt, intresse som totalt saknades under Maos år för brott mot de mänskliga rättigheterna i Kina noteras.

Vidare konstaterar en del surt att anledningen till att flera länder i området fått det bättre är en följd av olika former av amerikansk hjälp baser och krig företrädesvis. Den förklaringen kom också att gälla under 30 år när man på sin tid skulle förklara skillnaden i levnadsstandarden mellan DDR och Västtyskland.

Sanningen är istället att USA: s största bidrag till Asienländernas ekonomier har varit att gå i bräschen när det gäller att öppna sin marknad för deras produkter.

När det gäller Kina Vietnam finns inte med i debatten finns det inte bara inom vänstern, utan i vida kretsar en förställning om, att det bara är en mycket begränsad del av en befolkning på 1.3 miljarder som fått det bättre. Resten svälter. Detta trots att all statistik visar motsatsen. Det kan var och en läsa sig till som behagar studera exempelvis Världsbankens hemsidor.

Så allt är frid och fröjd då med andra ord? Nej, så är det långt därifrån. Såväl Vietnam som Kina är fortfarande kommunistiska enpartidiktaturer utan demokratiska fri och rättigheter. Bisarra massavrättningar av brottslingar, korruption, censur, uselt rättssystem samt förföljelse och även tortyr av oliktänkande mm visar att man har lång väg kvar.

När det är sagt måste ändå påpekas att skillnaderna i alla avseenden mot det forna östblockets kommunism samt Maos och lillpojken Castros varianter är enorma samt att utvecklingen går åt rätt håll. Trots allt.

Marknadsekonomin har framtvingat en större öppenhet även när det gäller demokratiska fri och rättigheter. Tydligast märks kanske förändringens vindar i Kina. Det gäller allt från kinesernas möjligheter till utlandsresor som tillgången på utländsk press och TV. Utlandskineser kan i princip fritt resa in och ut i landet. Det gäller även Taiwaneser.

Var och en som följer de statliga tidningarna och Tv-kanalerna på engelska finner att det finns en, förvisso långt ifrån vildsint, men ändå förvånansvärt öppen debatt om exempelvis vattenbristen, skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd, miljöförstöringen, kolgruveolyckor mm. Den här öppenheten har accelererat i takt med välståndsökningen.

Intressant att notera är också att Asiens inkl Vietnam och Kina framgångsrika ekonomier inte baseras på råvaror. Det relativa välstånd som exempelvis vissa oljestater i Gulfen kan uppvisa är som bekant enbart en följd av oljan. Detsamma gäller även Ryssland som mer eller mindre står och faller med sin gas- och oljeexport.

Själv har jag haft möjlighet att besöka den här delen av Asien med oregelbundna mellanrum sedan slutet av 50-talet. Enligt min mening råder det ingen tvekan om att såväl Vietnam som Kina tagit intryck av de framgångsrika ekonomiska recept som Singapore, Malaysia, Taiwan och Sydkorea utvecklat och som i sin tur bygger på tidigare japanska erfarenheter.

När den asiatiska kulturen med sina element av starka familjeband, sparsamhet, flit och vördnad för utbildning släpps loss i en marknadsekonomi sker det ofta framsteg. Det har inte bara visat sig i Asien utan också bland asiatiska invandrare i USA. Överrepresentationen av asiatiska invandrare på en del amerikanska universitet har överraskat många som saknar erfarenhet av den asiatiska kulturen.

Den nuvarande ekonomiska utvecklingen i Kina saknar i mångt och mycket motstycke. CNN rapporterade den 20 mars att enbart i Beijing är den pågående byggproduktionen i staden större än Europas totala byggverksamhet. Och då talar vi inte om fuskbyggen av öststatskaraktär, som på sin tid fick svenska statsråd att bli tårögda av hänförelse vid sina många studiebesök i de socialistiska grannländerna. Förvisso är en del att hänföra till olympiaden 2008 men det är ändå imponerade, eller skrämmande, hur man nu vill se det, när man beaktar att det bara gäller en stad i ett land.

Beijing är heller inget undantag när det gäller byggandet. Var och en som besökt andra städer i Kina blir förvånad över den enorma byggverksamhet som pågår. Ofta sker det med hjälp av kapital från utlandskineser och Taiwan.

Det går naturligtvis inte att utesluta såväl politiska som ekonomiska bakslag i Vietnam och Kina. Men jag tror risken är minimal då utvecklingen mot demokrati och öppenhet är svår att hejda. I båda länderna är man också på alla nivåer ytterst medvetna om att den kommunistiska ideologin även om den i nuläget i mångt och mycket bara är tomma ord i längden inte kan kombineras med ett utpräglat marknadsekonomiskt tänkande.

Mot bakgrund av de senaste tio årens stora förändringar tror jag vi kan förvänta en övergång till demokrati inom en inte alltför avlägsen framtid.

Av Lars Nilsson 06 apr 2006 15:17