sourze.se

En sektledares ABC I

Vägen till framgång vilar bakom knuten. Lös upp knuten, så är all lyckan din!

Jag låg och vred mig på min gamla numera mindre spänstiga säng. Tankarna for i skytteltrafik som i en eldstrid från en mer pangpangorienterad kvalitetssäkrad Hollywoodproduktion. Mitt livs Var dags ambivalenta val hade utvecklats till ett myrornas krig, blodigare och grymmare än någon gång tidigare i universums historia och vapenhandlarna tvådde sina händer och mös åt tanken på alla de vackra siffrorna på schweiziska bankkonton, uppradade nollor efter varandra mer underskönare än skönheterna i en miss Världenfinal. Legoknektarna var lika glada de där de dök in för närkamp utrustade med outsinliga förråd av stay-solidstridsmedel, solloftnikovs och skyddsvästar av det mest rendestillerade morfin som kunde ta vilka smällar som helst... Det var ett kallt krig om livsförståelse och himlaklarning. Yin och yang tippade än hit än dit, maktbalans och ändamålet helgar, som vi alla vet, medlen. Medlen fick alltså handlingsutrymme att verka.

Vapenstilleståndet infann sig snart. Vi skulle bara avrätta krigsfångarna, dels först för att slippa se dem i det heliga landet igen, dels för att avreagera oss en sista gång och tömma den sista droppen vrede. Sådär. Nu kunde de stridande fraktionernas ledare leende skaka hand påpassade av kamerablixtarna. Varför kriga när man kan bara vara vänner? Om du kliar min rygg, kliar jag din. Vackert. Skönt. Bra. Såja.

Livsförlösningens uppbyggliga ark seglade så i sakta majestätiskt mak i hamn. Landgången lades ut, en röd matta därpå och så... Allting går om man bara vill. Det är ju enkelt.

Med anden sålunda styrkt var det bara det stora klivet ut i verkligheten som saknades. Det stora språnget till allt som nu skulle ske. Iklädd finkläderna, jobbsökarkläderna, representationskostymen för den stora maskeradbalen och finskorna som mamma köpte åt mig häromdagen, samt med ett stort strålande leende fastsmetat över hela ansiktet blir man rentav tagen för normal. Vilket är normalt. För det är ju en enda stor teater alltihop. Manusförfattarna till livets skådespel efterhärmas på sin höjd i de taffliga reproduktioner som man av någon anledning slösar sin tid på ibland. Med förståelsen som råg i ryggen att det faktiskt bara är teater och därmed inte på allvar kan man nå långt, för när man håller på att bryta ihop av skratt åt hur fånigt allting är blir man en ganska glad prick, och glada prickar tycker alla om... De är så befriande otvungna och tynger inte ned en med sina problem. Du förstår; depression t ex är ju en samhällssjukdom, den smittar och breder ut sig, föröder själar som en alla tiders spanska sjuka. Se på clownerna; de är glada och har massor av färggranna glada prickar på sina dräkter... Jag behövde bara en stunds paus för att förstå, behövde skönja de finstilta trådarna som drar, sliter och rycker i dockpjäsens alla marionetter. Spelets regler kan tyckas vara en kakafonisk symfoni ämnad att alienera och det är just vad det är. Men även i uppenbart kaos finns det rådande underliggande lagar som styr. Att lära sig lagarnas ger lagutrymmet för att även stifta nya och nå den yttersta exekutiva makten.

Världshärskardömet.

Så tänker jag alltså i just detta nu. Ja, jag är galen. MEN, Nota bene, Jesus var med all förmodan också galen... De flesta stora män är för övrigt långtifrån normala. Det är just det som gör dem till stora män, till något som särskiljer sig från en stor grå massa.
Det... och en förmodligen dålig barndom med resulterande bekräftelsebehov i vuxen ålder. De flesta stora mindre stora män uppvisar liknande drag... Håhåjaja.

Jag öppnar försiktigt dörren på glänt. Säkerhetskedjan alltjämt fasthakad. Man vet ju aldrig. Trygghet omgärdas av rutiner. Det lilla barnet inom mig förhåller sig till begreppet "någon-som-helst-förändring" som en heroinknarkare till febernedsättande medel.
Man vet ju aldrig vad för slags demoner och vandrande vålnader som dväljs där utanför, men här inne är det bara sött och tryggt... sött och tryggt.

Här inne är det bra.... fino-fino och bra. Där ute... i "verkligheten" vandrar människor med mer eller mindre sunt förnuft omkring i en evig envig med sig själva och den annalkande galenskapen. Fasaderna är dock nymålade, övermålade och skönmålade. Tanken är väl att det är just det som räknas.

Själv har jag trumf på hand. Jag vet ju redan att jag själv är galen, och att alla andra är olyckligt ovetande galna. I utrymmet mellan deras idealbild av sig själva och deras bristande sjukdomsinsikt finns allt manöverutrymme i världen, allt manipulationsutrymme i världen, för det finns inte inget större maktmedel än att beslå en människa med den sanning de allra helst vill undvika; den om deras misslyckade själva jag. Naturligtvis får man inte kasta det i ansiktet på dem, bara sådär. Nej, man måste följa spelets regler.

Ja, mer subtila metoder måste till. Det räcker med att visa dem att man "ser" dem, "ser" deras egentliga jag och matar detta jag med farinsocker- och honungsötat te. På så vis besjälas världar och dagar ser en ny lyster. Det är den kärleksfylla som religionen har att uppbåda och den mest effektiva hjärntvätt som finna att tillgå.

De flesta föredrar att låtsas att allt bara är bra.
De föredrar att tänka sig världen som en enda stor lekpark med gungor som svingar sig ända upp till himmelrikets topp och karuseller man kan fnittra i dagen lång.
Lyckliga de.
Jag har inte samvete att vara lycklig.
Jag har ett heligt uppdrag.

Han lyssnar en stund med alla sinnen på helspänn. Kusten är fri, men är det inte lite väl stilla. Kvittrar fåglarna? Det kan ju vara en fälla. Livet är fullt av ödesdigra fällor och genom ett kort ögonblick av ovaksamhet, så kan korthuset komma att rasa över en. Just i detta världsomdanande ögonblick är det någonting som inte får ske. Inte nu. Världens framtid står på spel. Visionen om det "Vackra vill Väl" vilar liksom nu på den yttersta tungspetsen och de millimetrar som skiljer labialen från kontakten med dentalen och genom den även den uppressade luftström som avger artikulerandet av den första stavelsen i det himlaklarnade ordet: Fff...HEIL...! : Hyschh!
Fienden är alltid nära.
Mikrofoner i telefonerna i taklampan.
Storebror vakar!
Hysch....!

Jag hade alltid velat bli sektledare... Jag tycker att det är dåligt med sekter i det här landet; de är så och etablerade på något vis, accepterade och liksom nästan bekräftelsesökande. De är inte så sektlika med andra ord, utan har tappat geisten.

Livets ord, Hare krishna, Moderata ungdomsförbundet, det är liksom inget liv i dem. Världsförbättrare? Ingen höjer ett ögonbryn. Väx upp!

På andra sidan Atlanten vet de hur bilan ska falla. Det har de alltid vetat. Där kan, bör, ska vi titta, lära och ta efter, precis som i allt annat. De har ofta storslagna
teman. inget individualistiskt tjafs. Nä, det är UNDERGÅNG i stora neonbokstäver som gäller, blinkande ut över stäpper och casinolandskap, domedagen, apokalypsen, kingdom come, you name it! Det är svulstigt, bombastiskt
och det angår dig! Det klöser dina ögon, urinerar på din rygg, sparkar dig på tasken, vrider upp ångan och spräcker din buk! Det är träffsäkert, du kommer inte undan. Du läser om det i tidningar, ser det på tv, hör det viskas i köer och hissar.

"UNDERGÅNG" Projiceras på väggen

Till slut vill du inget hellre än att ge upp allt du äger, klippa av dig ditt hår, ikläda dig offerlammets skrud, och sälla dig till den skara, uppgå i den gemenskap som låter dig slippa, låter dig glömma... låter dig komma undan det jobbiga du inte kan ta itu med..
När hade vi något sådant svulstigt i Sverige sist? va?

Hans Scheike med sitt flottiga skägg och sitt anskrämliga kvinnofolk? Är det väl vad folk egentligen vill ha? Lägga damer på knät och ge dem lite smisk? naughty-naughty? Det sker i varje anständig sängkammare, natt efter natt.
Fan, folk är immuuuuuuna efter dygns, veckors och månaders surfande på Internet. Manliga genitalier krymper och torkar snart ut till små russin.

...Vi tyar icke mer!
Nä, vad som behövs är en slagkraftig, rakt-på-sak, brinnande, skrikande, kåtsaftsflödande DOMEDAGSSEKT!!!

Tänk på tittarsiffrorna!

...Man ska känna att man lever, det sade pappa alltid.
Han sade det strax innan han lät spöet vina. Smack, smack, smack... och så vidare, beroende på humöret för dagen.
De gånger han hade supit till gick han så in i rollen att han visst glömde bort mig där på knäet.
Ibland fick mor ingripa. Han hade då randat mig till medvetslöshet och blodet rann ner på lakanen med de små blå elefanterna i min säng. Än sen då? Det var en barndom som vilken annan...

Jag såg de mest förunderliga syner. Jag lärde mig mycket om livet den vägen, och kanske är det någonting som saknas i det här bortskämda jävla gullegulllandet där alla tror tillvaron omhuldas av ett gäng små söta blå elefanter. Förbud mot barnaga? Det dummaste jag hört! Är det bättre att de små barnen upptäcker barnagan när de sniffat lim i en trappuppgång och ger sig ut på gator och torg för att spöa upp varandra med olika tillhyggen? Att de upptäcker barnagan väl intagna på landets "fångvårds"-anstalter och Valross-Bernt blir sugen på en kram, eller vill ha just DIN spade?
Nä, man ska känna att man lever, som pappa sade.
Alla jävlar ska bara ha och ha och ha... Det sade han också...

Människan gör sig bäst i rollen som tjänare åt en annan. Den store guden, den stora saken frälsaren, eller vad det än är.. Vi får en roll, vi får en plats i livet och vi TROR. Vi tror och vi blir lyckliga... ett enkel koncept, ett framgångskoncept, fråga Jesus, men då helst innan Golgata och korset.... Jesus var en duktig uppviglare, men drabbades av tunnelseende och glömde att han balanserade på den tunna linan fram. Megalomanin skördade änne ett offer. Må han vila i frid, Amen...


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 03 mar 2006 23:27

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: