Nilsson och jag

På sextiotalet fanns det i Stockholm, i Sibirien vid Vanadislunden, en studentska som bebodde en studentlägenhet. I ett gulrappat rivningshus med svart tak, stenlagd gård med piskställning, cykelställ, galvaniserade soptunnor och två vårdträd från byggnadens byggtid. Två kastanjer som var hem för skräniga skator.
Hon bodde på fjärde våningen, i en enrumslägenhet. Med kakelugn, gasspis och högt i tak.
Huset skulle rivas, folk skulle flytta till Hallonbergen och andra flyttade in med korttidskontrakt.
Studenter och konstnärer, som dom kallade sig. En verkade narkomaniserad men honom såg man inte ofta.
Dock bodde en del kvar, människor som funnits i huset sedan urminnes tider. På fjärde våningen, mitt emot studentskan bodde en pensionär. Nilsson stod det på dörrskylten av mässing.

Det var ett tyst hus med tunga stenmurar, en trappa som vindlade upp genom huset, två lägenheter, två ettor, på varje våningsplan, svart och grått marmorgolv, mörka trädörrar, dofter av kalkade väggar, fuktiga stenar och ensamhet.

Huset var fem våningar högt men det var inte ofta man stötte ihop med någon. Ibland i porten, någon enstaka gång i trappan. Som om folk var skygga.

Men några gånger mötte vi Nilsson. Ibland hade han varit och handlat och bar på plastkassar, ibland från bolaget. En gång hade han varit full och försökt göra sig osynlig mot den grå väggen.

Han hälsade avmätt, Nilsson. Som om han hade sin dag fulltecknad, sitt liv välordnat och som om han inte hade några behov av andra människor. Inga som helst behov av andra.

Den unga studentskan var emellertid en älskvärd ung kvinna. Hon var väluppfostrad, hon var långt hemifrån, ansåg sig fördomsfri, radikal och full av godhet. Hon kom från Skåne. Trots uppväxt i ett välbärgat hem, hade hon anpassat sig efter husets primitiva standard. Hon förrättade sina behov på den kalla vindstoaletten, hon lärde sig elda i kakelugn och kunde laga mat på gasspis och stoppa polletter i gasmätare. Och hon hälsade på folk som hon mötte i trappan. Med ett leende.

Hon hade hälsat på Nilsson, vänligt leende och hon hade sagt något om vädret. Hon hade kallat honom herr Nilsson, för så var hon uppfostrad. Fast han hade smakat, det hade hon lagt märke till.

Kanske hade han teve, fast det var i tevens barndom. Kanske lyssnade han på melodiradio som funnits några år. Kanske satt han och löste korsord vid köksbordet hela dagarna. Men han var respektabelt klädd. Slips och skjorta. Mörka kostymer. Hatt och ulster på vintern. Han var ju en gammal stockholmare, han hade också varit ung, upplevt swingpjatteran och fröjdats på Nalen.

Men nu var det mest skit. Alla hade flyttat och nya människor, fan vet vad det var för några, hade flyttat in.
Ofta tycktes det honom som om dagarna blev långa. Han var nybliven pensionär. Hade fått gå när han var sextio. Och det hade han varit glad för då. Men dagarna blev långa. Han läste tidningen och han löste korsorden. Ofta satt han vid köksbordet och tittade ut. Och drack pilsner. Såg hur kastanjerna grönskade om våren, hur löven gulnade på hösten och hur de svarta grenarna täcktes av vinterns första snö.

Ibland, när pensionen kom, köpte han konjak. Då kunde han bli full.
- Fan, man kan inte ha tråkigt jämt, tänkte han. Och så tog han fram ett dragspel som inköpts i ungdomens dar och som följt honom genom åren. Och som han, när han druckit konjak, tyckte sig traktera med känsla och konstfärdighet.
Svinsta skär och Svarte Rudolf. Och tango.

Men efter ett tag tröttnade han, la ifrån sig dragspelet, drack lite konjak och började drömma om kvinnor. I ett stadium av rus kan man förstora den betydelse man har och förmera den kärlek man mött. Man kan läsa in betydelser och avsikter i leenden och ord som aldrig varit avsedda.
Tro ett artigt tilltal vara kontaktsökeri och en vänlig blick en förälskelse. Kanske är det en anledning att man dricker konjak.

Efter några glas trodde sig Nilsson vara älskad. Den där lilla skånskan mitt emot var visst förtjust i honom. Hon hade lett mot honom och hon hade snackat med honom. Om vädret och annat. Hon hade velat snacka mer, det hade han märkt, men han hade gått därifrån. Hon verkade snacksalig. Men hon verkade gilla honom. Det ser man i ögona på dom. Och så är hon ju studentska också. Dom brukar inte säga nej, studentskorna, tänkte Nilsson.

Hon berättade för mig att Nilsson hade kommit och ringt på. Det hade inte varit så sent, men han hade varit full. Det hade hon sett direkt. Han hade luktat sprit och hans ögon hade varit simmiga. Blodsprängda liksom. Och äckliga.
Han hade visst sagt någonting, eller sluddrat något, rättare sagt, men hon hade bara slängt igen dörren. Rakt i ansiktet på honom.

Men nu var hon rädd. Det var ju bara dom på det våningsplanet och hon tyckte det kändes oroligt. Man kan inte veta vad han kan ta sig till när han har druckit, sa hon förståndigt.

På så sätt kom Nilsson att orsaka vårt förhållande. Hon kände sig otrygg och ville inte bo ensam, vilket jag hade full förståelse för. Och för att skydda henne, som jag sa, flyttade jag ihop med henne. Under en tid kom vi att ha en relation med en del kärlek och en del gemensamma upplevelser, tack vare Nilsson. Men sen blev vi klara med våra studier, blev äldre, sökte oss från studentlivet, fick jobb och hamnade i olika städer i olika delar av landet. Vi kom ifrån varandra.

Ibland sitter jag och tänker tillbaka på gamla tider. Och på kvinnor jag har mött. Jag kom att tänka på skånskan jag bodde ihop med vid Vanadislunden, men jag kom också att tänka på Nilsson. Han lirade dragspel. Ibland lirade han med känsla. Gammalvals, Kalle Jularbo och Livet i Finnskogarna och sånt. Egentligen inte sånt som jag gillade. Man han gjorde det med en enorm känsla. Jag kunde bli stående utanför hans dörr, lyssnande. Tänkande, man borde börja lira själv.
´
Jag hade inget emot Nilsson. Han fick ihop mig med skånskan och han fick mig att börja lira gitarr. Det var inte dragspel som gällde då. Man skulle lira gitarr. På väggen hänger en gitarr och jag tar ner den ibland och spelar. Jag lirar mest blues, ackord. Men också lite spanskt. Ibland låter det bra och är kul. Ibland när jag har druckit.

Ett tag lirade jag med en snubbe som bodde i huset. Men han har flyttat. Och andra har flyttat in. Jag vet inte vad det är för några.

Av Jan Wiberg 27 feb 2006 20:18