Skändad

Hon vaknade inte genast utan gled ut och in i en slags dvala medan hon kände hur ont det gjorde att försöka öppna ögonen och hur det dunkade och värkte i huvudet. Hon låg mycket stilla i hopp om att detta märkliga tillstånd skulle gå över medan hon försökte fundera ut var hon befann sig. De 2 åren av hemlöshet hade vant henne vid att vakna på en hel del besynnerliga platser och stundtals i ett ganska bedrövligt tillstånd eftersom hon så ofta frös under natten.

Detta var någonting annat. Någonting nytt och mycket skrämmande. Hon beslöt att avvakta och bara nollställa sig och vänta. Hon låg i alla fall i en riktig säng med riktiga lakan, det kände hon. Så kände hon smärtan i underlivet och upplevde att hon var kladdig. Hon sträckte med möda ner ena handen för att känna efter ifall trosorna var fuktiga men fann till sin förvåning att hon inga hade. Däremot kände hon hur handen blev våt. Hon drog mödosamt upp den igen och försökte få upp de hopklistrade ögonlocken. Det hon tyckte sig skymta på handen var blod.
Stilla nu. Inte få panik.

Hon försökte komma i håg gårdagen men först ville inte minnet hjälpa till. Hon fick bara tag i fragment av ett samtal med en skrattande man som bjöd på körsbärsvin.
Mannen ja.
Herregud pappa!
Detta kunde inte stämma.
Hon var uppenbarligen omtöcknad av någonting?
Nu började minnet återvända glimtvis. Hon befann sig tydligen i ett hotellrum. Varför då? Förvirring igen...
Hon brukade verkligen aldrig bo på hotell.

Men nu blev minnet mera stabilt och hon kom ihåg att hon dagen innan begett sig till det här hotellet för att för första gången få träffa sin pappa. De hade brevväxlar i över ett halvår nu men eftersom han hade arbetat utomlands hade de inte kunnat ses förrän igår.

Pappa.

Hon mindes nu hur hon blygt gått fram till den stroppige portieren i incheckningen och ängsligt frågat efter sin pappas rumsnummer. Hur hon rörde sig på darrande ben men kände sig liksom buren av den tjocka traven sparade brev hon bar i sin väska. Alla dessa underbara brev ifrån pappa som fått henne att hoppa av det där pigjobbet och packa sina få ägodelar. Pappa som för första gången under hennes 15-åriga liv givit henne en vuxen att vända sig till om än bara via brev. I morgon skulle hon sitta med pappa på tåget till Stockholm och sitt nya hem hos honom och hans fru. Hon hoppades bara ängsligt att frun skulle tycka om henne.

Utanför dörren blev hon stående en lång stund. Hon var så rädd för det här mötet. Tänk om han blev besviken på henne? Så knackade hon äntligen på och där stod han i dörröppningen...


Hon ville sätta sig upp men rummet gick fortfarande runt. Hon försökte förgäves sjunka tillbaka i sömnen. Instinktivt visste hon att nu skulle det göra ont, mycket ont, att fortsätta minnas. Men hon måste. Hon lyckades uppfatta att den andra sängen var tom. Han var borta. Hennes blickar gled sökande runt i rummet men hon kunde inte se några spår efter honom. Den enda väskan hon såg var hennes egna som innehöll allt vad hon ägde här i världen. Böcker mest.
Men hans väska var borta.

Vad hade hänt och varför låg hon här och kände sig så sjuk? Igår kväll hade hon väl inte mått dåligt? Hennes funderingar avbröts av en knackning på dörren:
- Fröken H. Det är utcheckning nu. Klockan är 12 och jag sade till frökens far att rummet skulle vara tomt då!
- Strax, lyckades hon kraxa fram.

Utcheckning? Men de skulle ju åka tillsammans till Stockholm i dag? Hem till honom? Hem.

Hon måste inse att hennes far var borta.
Väck.
Han hade lämnat henne ensam här att klara upp situationen, vilken den nu kunde vara, bäst hon kunde. Stönande satte hon sig upp och vred lite på sig. Det var blod på underlakanet hon satt på. Dunkandet i underlivet tilltog. Det kändes lite som mensvärk men starkare. Hon mindes nu hur de hade omfamnat varandra och att hon tyckt att hennes store pappa var så trygg och varm. Han lade sin arm runt hennes axlar och placerade henne i fåtöljen vid det lilla bordet invid fönstret.

De såg båda på varandra länge innan de började prata. Hon tyckte att han såg bekant ut men ändå främmande. Inte riktigt lik sig ifrån det foto han skickat. Hon hade så många frågor men mest av allt ville hon veta vem som var hennes mamma. I breven hade han antytt att han helst ville berätta om henne när de möttes öga emot öga. Han berättade lite av varje men gled undan när hon ville ha mera konkreta besked. Han hade varit utomlands så länge nu att folk säkert hade flyttat men så fort de kom hem till Stockholm skulle han hjälpa henne att kontakta modern. Han berättade att hon hade en syster!

När hon hörde det blev hon alldeles varm av lycka. Tänka sig att det fanns en syster någonstans. Hon som varit så ensam. Så trollade han upp en flaska på bordet och hällde upp två stora glas.
- Tack jag dricker inte sprit, sade hon lågt och han skrattade till.
- Det borde jag gett mig fan på, du är ju uppfostrad av frimicklarna. Nå, detta är inte sprit utan vin och det drack Jesus eller hur? Han log emot henne och hon kände sig barnslig och dum. Visst kunde hon dricka ett glas vin. Det gjorde man nog i hans värld? Hon smakade och det var sött och gott. Som solmogna körsbär. Hon drack ur hela glaset och han hällde upp ett nytt.
- Se så flicka lilla. Du är så blek. Du behöver lite rosor på kinderna.

Hon måste gå och kissa men var generad och satt länge med det där andra glaset innan hon vågade fråga var badrummet låg. Han log och visade henne och hon låste dörren och sjönk lättad ner på toalettstolen. Allting kändes så märkligt. Så overkligt. Hon hade en pappa plötsligt. Bara så där! Men han var ju ändå en främling. Så blaskade hon lite kallt vatten i ansiktet och gick ut till honom. Hon drack upp vinet som var kvar i glaset...

Sedan mindes hon inte vad som hänt. Fragment fanns där men var det minnen eller mardrömmar? Hur hon släpades i säng och hur hennes kläder drogs av. Ja, hon såg sina byxor ligga i en hög på golvet och lutade sig fram. Hon mindes riktigt, knappen i midjan var bortsliten. De bara armarna hade blåmärken av hans händer som hållit henne nere.

Hon var visserligen drogad men ganska van vid att försvara sig själv så han hade säkert fått kämpa en hel del. Han hade varit stor och tung över henne och hon hade trott att hon skulle kvävas och efteråt hade hon kräkts på golvet invid sänggaveln. Hon förde försiktigt ned handen till underlivet. Hur skulle hon kunna veta ifall någonting var fel där nere? Vem kunde hon fråga om sådant? Det blödde lite mera och hon såg att hon hade intorkat blod på lårens insidor. Det stämde alltså att det blödde första gången? Men så här mycket?

Egentligen brydde hon sig inte. Hon var liksom inkapslad i den glaskupa hon tidigt skaffat sig för att avskärma omvärlden vid behov. Hon bara satt där och tänkte på ingenting.

Det knackade på dörren ingen. Hårdare den här gången.
- Kommer inte fröken ut och betalar räkningen så ringer jag till polisen!
Polisen! Vad hade hon gjort? Hade hennes pappa smitit ifrån hotellnotan? Det såg inte bättre ut. Men hon hade inte ett öre. De sista besparingarna hade gått åt till biljetten hit. Det visste ju pappa?

Polisen, ja. Nu när hon var utan jobb med husrum igen så var hon tillbaka på ruta ett - hemlös och bostadslös. Inte bra att försöka förklara sig för en polis som inte hade en susning om hur hennes liv sett ut... De skulle blanda in barnavårdsnämnden och hon skulle till sist hamna på ett av de där flickhemmen som hon lyckats klara sig undan i 2 år nu.

Här gällde det att komma undan. Hon försökte resa sig upp och till hennes förvåning bar benen ända ut till toaletten. Där överfölls hon av nya kräkningar men efteråt drack hon vatten ur kranen och kände sig lite piggare. Hon insåg nu klart att hon blivit både drogad och våldtagen men att detta fick anstå. Viktigare än allt annat var nu att komma undan polisen. Sammanbitet trängde hon på sig de skrynkliga byxorna och drog av en tjock bunt toalettpapper som hon tryckte in i trosan som lyckligtvis var hel.

Så på med tröjan och smyga sig fram till dörren. Öppna försiktigt medan hon lyssnade efter den sura tanten. Och så bara rusa nedför trappan förbi den lilla portierlogen och springa emot ytterdörren med tantens "Hallå nu, lilla fröken" ringande i öronen!

Några gator därifrån stannade hon för att hämta andan. Hon lutade sig husväggen medan illamåendet kom och gick. Vad nu? Hon visste var hon befann sig i den lilla staden vars bibliotek hon ofta besökt, så hon började gå emot utfartsleden, sakta och målmedvetet. Vad hon behövde nu var en långlift med en tradare som skulle någon annanstans till en annan stad där polisen inte höll utkik efter en tonårsflicka som rymt ifrån en hotellräkning. Bara det. Allt annat kunde hon tänka på senare.

Hon kunde inte ana då att det som hänt för alltid skulle förändra ganska många människors liv och att hon alltid skulle få leva med konsekvenserna.

Av Sunny Börjesson 26 feb 2006 13:03