I spåren efter profeten Mohammed del 1

Del 1

Sveriges islamiska råd ställer sig bakom den internationella islamistiska rörelsens reaktionära politiska marsch på västfronten. Denna rörelse med sina frontfigurer däribland herr Abdel Haq Keylan var mycket tidigt ute med sitt krav på att Jyllands Posten ska krypa till korset och be mullorna om ursäkt för att ha hädat islam. Denna rörelse backad av sina bundsförvanter på olika platser i världen har nu vässat klorna i slaget mot tryck- och åsiktsfriheten. Alaqsa martyrernas brigader i Palestina skramlar med sina vapen och hotar skandinaver och nordiska intressen medan deras terroristiska bröder kidnappar tyska medborgare i Irak. I Saudiarabien och på andra platser har troende muslimer uppmanats till bojkott av danska och norska varor. Och prästerna i den islamitiserade världen väller över gatorna och tar täten i den mobb som har till uppgift att spy över den förtappade västvärldens ogudaktiga livsstil.

Som det brukligt är i den värde- och kulturrelativistiska västvärlden förvandlas frågor som på något sätt har med utomeuropeiska medborgare att göra till en invandrar- och minoritetsfråga. Karikatyrer på en profet blir plötsligt föremål för särbehandling ur tryckfrihetssynpunkt. När profeten i fråga heter Mohammad, rycker censurens svärd in och påminner den oförståndige tecknaren om de heliga tabun som absolut inte får överträdas. De religiösa känslorna tas som belägg för inskränkningen av yttrandefriheten. Muslimerna omvandlas till en klump extra religiösa och känsliga människor vilka inte kan hantera sin omvärld med de så kallade tillgängliga demokratiska verktygen. Islam lämnas åt muslimerna vilka i själva verket är inga andra än imamerna och den reaktionära politiska makten.

Den överväldigande delen av nyhetsmedier, stora som små, kultureliten, och hela den politiska maktapparaten i väst talar med samma vokabulär. Vi hör att "den muslimska världen" reser sig mot Muhammed-krikatyrerna; eller "Sveriges muslimer är upprörda över avbildningen av Muhammed". Och vi uppmanas att respektera våra muslimska medmänniskors känslor och tro och förstå den ansvar som frihet innebär. Men varför kallas karikatyrerna för en minoritetsfråga? Handlar inte frågan i grund och botten, vad vi än tycker om karikatyrernas förträfflighet eller osmaklighet, om yttrandefriheten som sådant? Varför måste vi fråga om Muhammeds tillhörighet först innan vi kan svara på den grundläggande rätten att kritisera Muhammed och hela hans religiösa följe?

Utgångspunkten för detta förkastliga och värderelativistiska perspektiv är de rådande ekonomiska och sociopolitiska förhållandena i det globala kapitalistiska systemet. I denna världsordning har västmakterna sin givna plats som världens härskare. Här har man sin demokrati, sin tolerans och sitt välstånd tack vare den säregna västliga intelligensen. Resten av den underutvecklade världen har bara sig själv att skylla enligt denna världsuppfattning. Fattigdomen, det totala politiska förtrycket, religiositeten, avsaknaden av de elementära fri- och rättigheterna förklaras med tredjevärldsmentalitet, religiös böjelse, bristen på demokratiskt sinneslag och despotism. I denna förvrängda världsbild är makten och de underkuvade i hela denna vida tredjevärld ett och samma. De antas ha samma kultur, samma religion, samma grundvärden och samma sinneslag och intressen! Inte ens nationella indelningar gäller dessa människor så som det brukligt är för väst. Vid behov kan de brytas ner i klaner, stammar och familjer som i fallet Afghanistan och Irak. Vid andra tillfällen är de plötsligt en grupp på en miljard muslimer. Hur löjligt det än låter så betyder muslimer och invandrare alltför ofta en och samma sak.

Det är just detta perspektiv som rättfärdigar de rika demokratisktsinnade västmakternas uppbackning och respekt för de avskyvärda regimerna och de reaktionerna religiösa, nationalistiska och traditionella rörelserna i de före detta kolonierna. Och detta perspektiv är direkt kopplad till bevarandet av den existerande globala arbetsindelningen och maktordningen. Med detta i bakgrunden blir det förståeligt när mänskliga rättigheter förlorar sin universella giltighet. Rättigheter etnificieras, religiosifieras, kulturaliseras alltefter omständigheterna. Att kvinnor fortfarande inte har rösträtt i Saudiarabien, att 9 åriga flickor räkans som giftavuxna av prästerskapet i Iran, att kvinnor får offentlig prygel i Band Ache, att kvinnor stenas för äktenskapsbrott i många länder, att små tjuvar får sina händer kapade, att kättare och otrogna halshöggs… bekommer inte demokratierna i väst. De avfärdar sitt ansvar genom att lägga det på befolkningens egna livsmönster och traditioner som västmakter inte kan rå för.

Muslimer är ingen folkgrupp utan miljoner människor med olika klasstillhörighet, intressen, smak, politiskhemvist, och olika förhållande till gud med troende, icke troende och förnekare av all gudomlighet. De protester vi ser mot karikatyrerna i den så kallade islamiska världen är inget annat än den islamistiska rörelsens krav på mer utrymme i den politiska makten både nationellt och internationellt. Denna rörelse har inte skytt några medel för att nå sina mål, från levande bomber till bokbål, från indoktrinering av små barn på fanatiska religiösa skolor till massmord på progressiva krafter, från heltäckande burka på kvinnor till eldandet av religiösa känslor och spridandet av hat. Makten i de islamitiserade länderna hämtar sina grundvärden från samma källa som dessa bakåtsträvande religiösa krafter vilka vill se religionen som den allena makten och lagen. De skyr kravet på religion som en privat angelägenhet som pesten.

Karikatyrerna publicerades för över fyra månader sedan. Men den religiösa resningen ägde rum först efter Hamas politiska seger i valet. Nu ville den politiska islam visa ärkefienden, Israel och dess allierade i väst, att den gamla ordningen måste omförhandlas. GAM den islamistiska rörelsen i Band Ache i Indonesien, med hela sin ledning i Akalla i Stockholm, genomförde häromveckan sin efterlängtade sharia som lag i provinsen. Den iranska regimen välkomnar varmt uppståndelsen för att flytta fram sina positioner i den pågående atomenergikrisen. Och talibanernas bundsförvanter i Afghanistan som Pakistan tar tillfället i akt för att skörda extra vinster i den blodiga politiska kampen. Det är alltså inte karikatyrerna i sig som turbulensen gäller utan kampen mellan olika sociala och politiska rörelser om maktordningen i dessa samhällen och i hela regionen.

Del 2 publiceras snart

Soleyman Ghasemiani
Poet och författare
Ordf. Barnen Först

Av Soleyman Ghasemiani 26 feb 2006 00:36