Finland och Palestina

Men något motsvarande sker i arabvärlden när det gäller de palestinska flyktingarna. Jämförelsen haltar inte lika mycket som man kan förledas tro vid första anblicken. Det finska exemplet visar bla att det finns länder som haft betydande flyktingproblem till följd av orättvisa gränsdragningar men som man övervunnit tack vare en pragmatisk inställning till grundproblemet samt språkliga och kulturella likheter med flyktingarna. Finland är dessutom inte det enda exemplet. Långt därifrån.

Några eviga och stabila gränser har det aldrig funnits i Mellersta Östern och inte heller några nationella särdrag som skulle ha försvårat en integrering av de palestinska flyktingarna i grannländerna. Jämförelsen mellan Finland och Palestinas grannländer är därför inte helt galen.

Frågan om att återfå de områden, med Karelen i spetsen, som fick avträdas till det forna Sovjet är i det närmaste stendöd i Finland. I den senaste opinionsmätningen jag läst ville mindre än 10 procent av den finska befolkningen ha Karelen tillbaka. Och andelen minskar för vart år. Det visar finländarnas politiska mognad trots att Sovjets fall skulle kunnat ha initierat en bastat grogrund för sådana tankegångar.

Andra världskriget orsakade att ca 420,000 finländare fick lämna sina hem. Man beräknar att det idag finns ca en miljon finländare som har sina rötter i de till Sovjet avträdda områdena med Karelen i spetsen. Det är var femte finländare. Det landområde som fick avträdas till Sovjet, och som slutligen fastställdes vid freden i Paris 1947, var en tiondel av Finlands yta. Därutöver fick Finland under många år betala betydande krigsskadestånd.

Det torde finnas få, förutom inom sektvänstern, som idag inte anser att det var Sovjet som angrep Finland 1939 och det råder heller ingen tvekan om att det var Finland som tillsammans med Tyskland 1941 angrep Sovjet. För Finland gällde det att återta förlorade områden vilket man initialt också gjorde. Man kan naturligtvis spekulera sig trött på tänkbara konsekvenser om Finland förklarat sig neutral när Tyskland angrep Sovjet 1941.

De flesta historiker verkar dock rätt eniga om att Finland, med sitt strategiska läge, ändå inte undgått att bli indraget i kriget. Kanske tom fått dela de baltiska staternas öde.

Freden i Europa efter andra världskriget skapade många nya gränser. Folkförflyttningar, eller snarar folkfördrivningar, av miljoner människor var vanliga. Även i andra delar av världen har vi från tid till annan upplevt samma sak.

Ingen flyktingfråga har dock ens tillnärmelsevis fått så stora proportioner som Palestinaflyktingarna. Inte för att vare sig antalet flyktingar eller påstådda orättvisor är större där än i andra delar av världen, utan för att arabstaterna hållit frågan levande. Antalet registrerade palestinska flyktingar har UNRWA United Nations Relief and Work Agency, FN: s organ för palestinska flyktingar beräknat till ca 4 miljoner 2002 varav ca 1,2 miljoner bor i läger. De som inte bor i lägren lever ofta i byar och städer i anslutning till dessa.

Flyktingstatusen går märkligt nog också i arv vilket naturligtvis bidrar till att hålla grytan kokande. UNWRA skriver " The number of registered Palestine refugees has subsequently grown from 914,000 in 1950 to more than four million in 2002, and continues to rise due to natural population growth." Vidare är palestinierna, till följd av en framgångsrik lobbyverksamhet, den enda flyktinggrupp i världen som har ett eget FN-organ.

I samband med kriget 1948 beräknas mellan 500,000 - 1,000,000 beroende på vem man frågar palestinier frivilligt eller med tvång ha flytt området samtidigt som mellan 600,000 -900,000 judar gick liknande öde tillmötes i arabländerna.

Att judarna kördes ut ur arabländerna även från de länder som inte var direkt inblandande då grannarna startade krig till följd att man vägrade godkänna FN: s beslut om uppdelningen av Palestinamandatet, är det dock inga samvetsömma som fällt en tår över. Det anses märkligt nog fortfarande ha varit helt i sin ordning.

Till skillnad från arabstaterna tog dock Israel hand om de landsförvisade. Arabstaternas välkomnade av palestinska flyktingar var minst sagt kyligt trots att man startade kriget till förmån för palestinierna. Och så har det fortsatt under ytterligare två krig till dags dato.

Arabstaternas behandling av Västbanken och Gaza är ett märkligt kapitel. Ända fram till 1967 års krig tillhörde Västbanken staten Jordanien och Gaza Egypten. Arabisk retorik har i åratal snyftat mångordigt, känslosamt och salvelsefullt om att dessa områden måste återlämnas till palestinierna vilket Israel nu också har gjort med Gaza. Men den intressanta frågan är vad gjorde Jordanien och Egypten med respektive området perioden 1948-1967? Ja, inte överlämnade man det till palestinierna.

Arabstaterna har i handling, men inte i retorik, alltid visat att man varit skeptiska, för att inte säga fientligt inställda till de palestinska flyktingarna. I exempelvis Jordanien körde man i början av 70-talet helt sonika ut de militanta palestinierna med Arafat i spetsen. I samband därmed utbröt strider inte bara med palestinierna utan också mellan Syriska och Jordanska förband. Så lätt vägde då den arabiska solidariteten. Inget talar för att den har ökat sen dess. De palestinska flyktingarnas status i dagens Libanon är ett talande exempel.

Visst orsakar stora flyktigströmmar problem i mottagarländer var helst det förekommer. Särskilt om det finns betydande språkliga och kulturella skillnader. I likhet med det finska exemplet finns dock inga sådana skillnader i Mellersta Östern. Det borde därför snarare ha underlättat än försvårat en anpassning. Men så har inte varit fallet.

Pengar från de rika arabiska oljestaterna har inte heller saknats. Men det har gått vapen och terrorism och inte för att avveckla flyktinglägren. Hjälpen till de palestinska flyktingarna har istället FN och enskilda länder Sverige ger 750 miljoner per år till UNRWA fått stå för.

Hatet mot Israel är det enda kitt som verkligen hållit ihop arabstaterna. Inte ens USA kan konkurrera på det området. Målet att förgöra Israel är förmodligen större inom arabvärlden idag än på länge. Dessutom erhåller man ett betydande eldunderstöd från den övriga islamska världen med Iran i spetsen.

Möjligheterna till fred i området, måste nog, i ljuset av Hamas valseger och de uttalanden som Irans president Mahmoud Admadinejad gjort, om att Israel skall utplånas från kartan, för att det är en "vanhedrade fläck", inte precis betecknas som uppmuntrande.

När det gäller själva flyktingfrågan har dessvärre inget ändrats sedan 1958 när dåvarande chefen för UNRWA, Ralph Garroway uttryckte sig på följande sätt. "Arabstaterna vill inte lösa flyktingproblemet. De vill behålla det som ett öppet sår, en skymf mot FN och ett vapen mot Israel. Arabiska ledare struntar i om flyktingarna lever eller dör".

Av Lars Nilsson 25 feb 2006 16:44