Olämpliga lärare?

I skolan råder ofta ett hårt klimat där det spelar större roll vilka byxor du har, om du är starkast, snyggast eller bäst på att supa smäller långt mycket högre än VG på provet. Sjukt för en vuxen men faktum för ungdomar. Det är för mycket begärt att en lärare ska vara psykolog, fritidsledare och socialtjänsteman utöver sitt yrkesutövande - men en personlig auktoritet, inte bara det faktum att du är lärare, kan man banne mig förvänta sig. Vilken vuxen vill lyssna på en föreläsare som irrar med blicken, fumlar med händerna och utstrålar osäkerhet, hur kunnig han eller hon än må vara?

Inom alla former av utbildningar som gäller skapande yrken krävs att man visar upp arbetsprover, går på auditions eller på något vis kan övertyga de som ansvarar för intagningen vid skolorna om att man är personligt lämpad och har en talang för själva utövandet.

Exempelvis; en tondöv kommer aldrig bli operasångare, en ordblind inte journalist, en människa med fetma blir ingen ballerina etc etc.

Det är inte särskilt svårt för någon att begripa att man vill se arbetsprover och bedöms efter begåvning och lämplighet.

Det förefaller mig däremot mycket märkligt att dessa verktyg att bedöma människors lämplighet inom andra yrkesgrupper, särskilt vad det gäller de yrken som syftar till att arbeta med barn och ungdomar, inte används. Främst tänker jag på lärare, psykologer, socialtjänstemän, kuratorer, speciallärare, fritidsledare etc.

Många har utryckt att föräldrar banne mig borde ha någon form av "körkort på barn" innan de blir föräldrar. Det resonemanget kan man hålla med om men det faller på sin egen orimlighet: naturlagen - fortplantningsdriften. Så kan det givetvis aldrig bli.

Barn föds av alla typer av föräldrar inom alla kulturer och olika åsikter i fostran, eller frånvaran av fostran, kommer alltid att råda dessa grupper emellan.

Om jag däremot väljer att studera till exempelvis lärare är skolbetygen HELT avgörande. Det enda ett bra betyg säger mig är att det här är en människa som är duktig på att studera och därmed besitter en hel del faktakunskaper. Det är glimrande att ha en kunnig lärare, men vad spelar det egentligen för roll om personen ifråga är en värdelös pedagog. En lärare måste som grund besitta en personlig auktoritet och ett självförtroende för att ungdomar överhuvudtaget skall börja lyssna på alla viktiga kunskaper läraren vill förmedla. Hur många sådana lärare finns det i varje skola? En och annan.

Själv skulle jag önska att barnen var små kunskapstörstande, vetgirigia och välartade studenter som inte behövde matas med annat än fakta för att klara livet... men så är det inte. I dagens samhälle mindre än någonsin.

När problem uppstår vänder sig följdaktligen läraren till de instanser som finns att tillgå, tex BUP, skolkurator, skolsyster eller socialtjänsten.

För att bli terapuet, psykolog, kurator etc krävs ofta att du själv har gått i någon form av terapi, men det säger fortfarande inte ett smack om din lämplighet att arbeta med andra och återigen spelar de överreklamerade skolbetygen den största rollen. Titta vad duktig jag var på att studera nu kan jag bli vad som helst. Men hallå - hjälp. Du måste vara humanist, personligt engagerad och helst ha en stor erfarenhet av livet, eller åtmindstone förmågan och lusten att leva sig in i andras känslor. En människa som jobbar med en annan människas själ och psyke kan vålla oerhört stor SKADA om den är olämplig.

Värst av allt är väl ändå att inte vara en naturbegåvning som socialsekreterare, eftersom de besitter stor makt att gå in i klienternas liv och fatta avgörande beslut. Det är kanske för mycket begärt att de ska kunna identifiera sig med en uteliggare, men en förutsättning att en viss inlevelseförmåga föreligger måste ligga i grunden. Socialtjänsten hänvisar ofta och gärna till socialtjänstlagen som för övrigt är något av det luddigaste och flummigaste jag läst, helt öppen för fria tolkningar och när man fattat ett klantigt beslut och blir ställd mot väggen kan man alltid hänvisa till sekretessen. En socialsekreterare bör ha ett äkta engageman och sitt eget liv i balans. Jag vet inte hur många sådana det finns, men jag är övertygad om att det vandrar runt en hel del människor som inte gått socialhögskolan som är långt mer lämpade i yrket än många av de som är nyutexaminerade från "sopis".

Jag vet, jag vet, jag vet - att deras arbetsituation är svår, tung, deprimerande och säkert i många fall kännns helt hopplös och det är just DÄRFÖR det krävs så mycket mer än ett skolbetyg. Jag har träffat en och annan eldsjäl på socialkontoren. Tyvärr brukar de sluta elller ändra yrkesinriktning för att de ständigt möts av ovilja, oengagemang och hån inför all form av nytänkande. För att inte tala om det skrattretande i att göra något frivilligt utöver schemalagd arbetstid.

Det intressanta är att ungdomar idag är mer exploaterade än någonsin under världshistorien från alla håll och kanter av media, kommersialismen, skolan, hemmet, drogkulturer osv.

Vi som vuxna kan inte banka in vett i skallen på dom, eller fumligt och halvengagerat tala om att knark är farligt och skoluniform trevligt. Vi måste ge dom verktygen att förstå sig själva, sin funktion i en grupp, samhällets mekanismer och påverkan på dom. Vi måste lära dom tänka och våga känna. Bli starka individer.

De som väljer att arbeta med detta proffesionellt måste vara lämpade för sina yrken - annars är de bara en titel.

De talas ofta om elevvårdsteam, kamratstödjare, stora satsningar från socialtjänst och polis. Titlar, instanser - men vilka är människorna bakom?

Jag har själv rört mig mycket ute i skolor och har erfarenhet från socialtjänsten både yrkesmässigt och som klient. Tyvärr måste jag säga, JAG ÄR INTE IMPONERAD. Det är givetvis en svår fråga hur man lämplighetstestar människor i dessa yrken. En idé är att lägga tonvikten av praktiserandet i början av utbildningen istället för i slutet. De som handleder och utbildar människor inom dessa yrkesgrupper måste ha civilkurage nog att våga konfrontera eleverna ifall de faktiskt inte är lämpade för yrket.
Socialsekretera exempelvis bör endast arbeta i direktkontakt med klienter ett par år i stöten för att orka bibehålla tron om att det går att hjälpa klienterna. Därefter pausa med eventuellt enbart administrativa uppgifter eller liknande för att sedan orka komma igen. För även om det kan kännas som att alla är hopplösa fall så är det inte sanningen. Många behöver stöd och hjälp och bemöts de positivt av en engagerad människa med tilltro är sannolikheten högre för ett lyckat resultat.

Vi kan inte bara sitta och klaga på att tiden är ur led och ungdomen hopplös när vi har så lite att erbjuda. Det finns många som kan göra mycket, se till att plocka fram dom för skutan sjunker.

Av Nina Nedeby 22 feb 2006 19:42