Unga på glid i Åkersberga

För cirka tre år sedan började min son i Bergaskolan, redan då var det uppenbart för den som har minsta erfarenhet av barn och ungdomar vad som komma skulle. Jag försökte som förälder hjälpa till och debattera - men det fick jag inte.
Vi flyttade till landet från stora staden. Sonen blev placerad i Bergaskolan tre mil från hemmet och det var med förfäran jag insåg att vi flyttat ur askan rätt in i elden.
Redan då gick småttingar i årskurs sex, sju i gäng. De hotade varandra med kedjor, knivar, påkar etc. De tog aldrig en diskussion öga mot öga utan man skulle alltid trumma ihop ett gäng. Sonen rapporterade även om alkohol och droger.

Eftersom jag själv besitter en stor erfarenhet i ämnet efter att ha arbetat som föreläsare och ungdomsledare åt Hasselakollektiver, arbetat inom kriminalvård samt missbruksvård kände jag att här räckte det inte bara att se till sonens väl och ve - hela Åkersbergas ungdomsgrupp gick på öronen. Jag kontaktade rektorn och erbjöd min tjänster vilka bestod i att ordna fram gratis, professionella föreläsare som kunde tala med ungdomarna om våld och droger. Jag erbjöd mina egna ringa tjänster genom att komma och visa upp material som skulle kunna ligga till grund för samtal med ungdomarna för elevvårdsteamet. De nickade och hummade, jo det såg ju kanske bra ut. Jag vinnlade mig om att inte trampa på tår och provocera. Jag snokade vilt på nätet efter pengar att söka till olika projekt för ungdomarna och fann en hel del. Jag tog upp gamla kontakter från den tiden jag aktivt arbetat inom området och fick råd, stöd och erbjudande om praktisk hjälp. Jag vidarbefodrade mitt engagemang till rektorn samt erbjöd henne även att hjälpa till att söka pengar i fall de hade tidsbrist. Jag talade med polis, socialtjänst, BUP...

Rektorn var en mycket upptagen kvinna som för det mesta inte hade tid att tala alls eftersom hon ständigt satt i möte. När hon väl hade det tyckte hon att jag skulle ta det lugnt för under kommande vårtermin var en storsatsning ihop med socialtjänst och polis planerad där även min ringa person eller andra kanske kunde ingå. Jag skulle bara tåla mig.

Jag och min sambo ingrep i några akuta fall av pennalism per omgående genom att helt enkelt åka till skolan och sätta ner foten för några "gängledare" som bara visade sig vara några osäkra smågrabbar. Det var allt som behövdes för att bromsa dessa enskilda övergrepp - en vuxen som talade om var skåpet ska stå. I övrigt lugnade jag mig och väntade.

Under tiden försökte jag röra om lite i grytan genom att skapa debatt i lokaltidningen men se de gick inte heller för de hade minsann egna reportrar och var inte intresserade av NÅGOT annat material ens om det var gratis.
Så jag lugnade mig lite till, rädd för att bli stämplad som en knäpp, hysterisk kärring om jag drev på mer. Och då hände - INGENTING!

Efter den storsatsningen insåg jag att man inte ville ha någon föräldramedverkan, gratishjälp eller hjälp att skaka fram pengar. I Åkersberga ville man heller inte debattera i ämnet så hädanefter koncentrerade jag mig bara på att hålla "rent" runt sonen.

Det blir nu allt svårare eftersom han som tonårsgrabb inte ens har lov att vara ute i Åkersberga efter klockan sju på kvällen - gängen ni vet! Det räcker inte att ha ordning på alla papper och kunna svära sig fri genom att ha elvevårdsteam, kamratstödjare etc när de inte fungerar. Vi vuxna, föräldrar och de som på olika sätt arbetar med barn och ungdomar i Åkersberga måste våga gå ut och finnas bland ungdomarna, sätta en gräns, bråka och finnas till om vartannat. Det är ju det ungarna väntar på!

Av Nina Nedeby 21 feb 2006 15:26