Gitmo

Den politiska dokumentärfilmen gjorde sitt definitiva genombrott hos en bredare filmpublik 1989 med Michael Moores klassiska Roger and Me, en berättelse om jätteföretaget GM och dess påverkan på Moores lilla hemstad Flint. 13 år senare överträffade Moore sig själv med Bowling i Columbine och kort därefter med Fahrenheit 9/11. Samtliga filmer satte nya publikrekord för dokumentärfilm. Men dokumentärfilmens ställning har en ironisk fördel över andra genrer; ju mer skrämmande tidsandan blivit, desto starkare dokumentärfilmer görs. Man skulle nästan kunna säga att Michael Moore har nått framgång tack vare 911 och George W. Bushs förvandling från konservativ isolationist till maktfullkomlig despot och internationell antagonist. Utan Dubya, ingen Michael Moore.

Moore målar numera sina berättelser på en mycket stor duk. Hans berättelser sträcker sig till och med långt utanför dess ram, med böcker, en stor webbsajt och även lärarhandledningar till filmerna. Michael Moore tvekar aldrig att driva sin story till dess yttersta spets och därför hindrar endast regissörens allestädes närvarande humor filmerna från att rinna över gränsen till det orimliga - och slutligen ut i sanden. Moore gör helt enkelt stor komik av en obeskrivlig fasa. Men vad annars ska man vänta sig av en amerikansk filmikon? Allt i Amerika är, som bekant, så ofantligt mycket större än i övriga världen.

Därför blir det så uppfriskande att betrakta en bild av dagens politiska verklighet som målats på en betydligt mindre duk, vars upphovsmän kommer från en ganska så avskilt och oansenligt land som just Sverige. Med dokumentärfilmen Gitmo har fasan blivit begriplig även för den lilla svenska befolkningen.

Likt Moores filmer, finns mycket lite i Gitmo som inte redan grundligt rapporterats i media, i alla fall av de alternativa nyhetskällor som idogt verkar utanför mainstream-medias snäva ramar. Är man nyhetspundare med tentakler långt ute i bloggosfären kommer mycket få nya uppgifter i Erik Gandini and Tarik Salehs film. Det nya blir istället perspektivet; två filmare från Sverige men med sina egna rötter i utlandet undersöker fallet om Mehdi Ghezalis, den svenska "svartskallen" som hölls fången i Guantanamobukten i två och ett halvt år.

I början av filmen ser man Mehdis allra första offentliga förhör. Eftersom hans fängelsestraff kringgick offentlig domstol, blev förhöret istället den presskonferens som hölls efter Mehdis återkomst till sitt hemland Sverige. Det kanske verkar långsökt att beskriva hans reaktion på det aggressiva mediedrevet som ett chocktillstånd. Killen hade ändå utstått en flerårig vistelse i militärfängelse, där han regelbundet utsatts för tortyr och i samband med vilken han aldrig fick träffa någon försvarsadvokat. Hur skulle man kunna överträffa de övertrampen?

Underskatta inte journalisterna hos Sveriges eminenta kvällstidningar.

Alltså får filmpubliken först se hur anklagelser regnar över förhörsobjektet Mehdi, i form av journalisternas frågor om varför han överhuvudtaget tillfångatogs. Det spelade tydligen ingen roll att inga konkreta uppgifter om hans gripande någonsin offentliggjorts av den amerikanska militären. Inte heller att han hade hållits fången så pass länge utan kraft av någon som helst fällande dom. Det enkla faktum att han 11 september 2001 befann sig i Afghanistan, ett land med en befolkning på 30 miljoner och en areal av 647,5 kvadratkilometer, räckte gott och väl för många svenska journalister att dra precis samma slutsatser som den amerikanska militären - Al Quaida-krigare!

Principen om att man i en rättstat förblir oskyldig fram tills man har dömts för ett brott gäller i svensk press bara när den misstänkte heter Calle Jonsson och hans anklagare är "skumma medelhavstyper" vars justitiesystem i sig själv framstår som misstänkt. En helsvensk tonåring tillägnas därför spaltkilometer av sympatiska skriverier när han gripits för knivdåd i ett fyllebråk i Grekland. Men Mehdi Ghezalis blev välkomnad hem till Sverige med samma typ av frågor som ställts av hans förhörsledare i Guantanamo. Inget under att han snabbt därefter drog sig tillbaka, in i den tystnad som han först valt som överlevnadsstrategi i Guantanamo.

Filmen Gitmo blir således den första gången Mehdi Ghezalis kommer till tals sedan hans hemkomst. Sedan den där presskonferensen har han konsekvent undvikit all kontakt med svensk media. En eloge till dessa dokumentärfilmare som lyckades få honom att framträda - även om han förblev mycket förtegen genom hela filmen.

Mehdis tystnad och uppenbara mentala frånvaro gör filmens allra starkaste intryck. Hur han än hade en gång varit som ung man, innan han åkte iväg till Afghanistan, är det helt klart att han sedan dess har brutits ner på ett synnerligen grymt sätt. Han framstår i filmen som knappt mer än ett tomt skal, en vandrande vålnad i skepnad av en ung invandrare i Fisksätra.

Det är långt ifrån en slump att Mehdi porträtteras av sina jämlikar; män med annan etnisk bakgrund än Mehdi men som också bor med en fot i Sverige och den andra i hemlandet. Liksom Mehdi kategoriseras de i Sveriges folkbokföring som "invandrare". Det tål därför att tänka på om situationen skulle kunna vara den omvända, med Mehdi som filmare och någon av regissörerna som misstänkt terrorist. Den ena regissör har halva sina rötter i Frankrike, ett land vars brutala övergrep i Algeriet sedan länge är väldokumenterade. Den andra härstämmar från Egypten, ett land som mer än gärna tar emot kidnappade “fångar" och utsätter dem för tortyr åt uppdragsgivaren CIA å andra sidan är islamistisk extremism också utbredd i Egypten.

En annan medarbetare som står bakom kameran, och som nämns bara i förbigående, är halvamerikan. Räknar man de mördade eller försvunna endast i sådana länder som Guatamala, Argentina och Nicaragua - länder där USA öppet och utan ånger stött mördarregimer och dödspatruller - finner man snabbt att USA är helt klart världens allra farligaste "rogue state".

Varför undslipper sådana män terroristmisstankar? För att de står bakom kameran och inte framför den? Deras kolleger i Afghanistan och Irak dör som flugor, mycket ofta som offer för "friendly fire" av koalitionens beväpnade styrkor totalt har 79 reportrar och assistenter stupat i Irak sedan 2003. Kanske filmarna bakom Gitmo i själva verket är terrorister? Ja, det beror förstås på vem som betraktar dem. Viktigt att komma ihåg är att numera skuld såväl som skönhet ligger i betraktarens öga. Den som anklagar dig för att vara terrorist får kidnappa dig, föra dig till ett hemligt fängelse där du torteras och hålls kvar utan tidsbestämt straff och ens en dag i rättssalen. Numera behöver inte din anklagare tillkalla en försvarsadvokat eller informera din familj om var eller varför du sitter fängslad - eller ens om du har fängslats.

Den här makten ligger numera suveränt i händerna på USA:s president, som inför sina medborgare hävdar att hans makt härstammar från landets grundlag så länge ett krigstillstånd råder och att just detta krig mot terrorism med all sannolikhet aldrig kommer att upphöra. Det blir det perfekta cirkelresonemanget, och så länge hans politiska parti kontrollerar samtliga lagstiftande organ i USA blir presidenten aldrig ifrågasatt.

Men Gitmo är inte begränsad till Mehdi Ghezalis öde. Berättelsen om övergrepen på Guantanamo leder naturligtvis till Irak och det fängelse som redan på Saddams tid var ökänt som tortryhåla, Abu Ghraib. I filmen hör man vittnesmål från en f.d. förhörsledare som bekräftar att de tortyrmetoder som amerikanerna använde i Abu Ghraib utvecklades först på Guantanamo. Metoderna importerades i och med förflyttningen av den högste befälhavaren på Guantanamo, General Miller, till Abu Ghraib.

Scenerna med förhörsledaren gav ett starkt intryck, men var egentligen inget nytt. Sedan ifjol har också en annan f.d. förhörsledare från Abu Ghraib, Tony Lagouranis, berättat ingående i media om den tortyr som han både bevittnat och deltog i. Det intressantaste inslaget för mig var besöket hemma hos General Janice Karpinski, Millers företrädare på Abu Ghraib. Enligt tidigare rapporter i media hade Karpinski inte känt till metoderna som börjat användas redan under hennes befäl. Hon har förklarat att CIA hade placerat sina egna förhörsledare på fängelset och att de hade mycket kontakt med de fångvaktare som senare fick ta hela skulden för tortyrskandalen. Nu fick man höra från Karpinski att hela inställningen mot fångarna ändrades radikalt i och med General Millers inträde. Miller uppträder själv i filmen, i en mycket kort intervju där han flera gånger upprepar samma snack om Genevekonventionen som han i filmens slutscen också hävdar i sitt vittnesmål inför kongressen. Enligt Miller följer USA Genevakonventionen "så långt det går". Men vid det här läget framstår det uttalandet som lika förljuget som historien om Saddams massförstörelsevapen.

Av Patrick Gallagher 17 feb 2006 15:16