Människan står inte längre överst

Innan människan blev människa satt andra arter på tronen. Vad är det som garanterar att vi en dag inte mister vår plats i hierarkin och underordnas en ny, starkare, mer energisnål art?

Bokförlaget h:ström – Text & Kultur påbörjar med Guy de Maupassants ”Horla” en serie utgivningar av klassiska verk. Det mest frapperande med Genialis-serien är avsikten att presentera verken för nutida publik genom unika, egensinniga tolkningar och översättningar.

När det gäller de Maupassant står författaren Stefan Hammarén för översättningen. Har man läst Hammaréns aparta dadaism i romaner och diktsviter är man beredd på allt. Och man blir återigen tagen på sängen av denne finlandssvensks ordkonster och rytmteknik.

Själv bekantade jag mig med de Maupassant via ”Fettpärlan” för femton år sedan, men räknar mig på intet sätt som kännare eller expert. Desto roligare därför att med ostörda ögon ta del av ”Horla”.

I efterordet borrar Hammarén ett titthål in i de Maupassants livsöde och konstnärskap. Det berättas om fransmannens intensiva tioårsperiod av skapande, hur han brände flera noveller för eftervärlden, om hans bordellbesök, vänskapen med romantikern Gustave Flaubert, om dårskap och självmordsförsök.

Vad handlar då kultromanen ”Horla” om? Jo, en man bor vid floden Seine där lugnet råder. Denna till det yttre tämligen välstrukturerade person som genom dagboksanteckningar låter oss besöka hans värld, drabbas av en plötslig identitetskris. Han upplever att hans kropp och tanke tas i besittning av ett främmande väsen. Det är som om han bebos av sjukdom, febern sitter djupare än rent fysiskt, pupillerna vidgas, pulsen slår hastigt och han kan knappt sova. Han går till en läkare och ordineras kalla bad och bromkalium samma bromkalium som Strindberg ordinerades mot arbetsnarkomani; min anm., men medicinen som ”idioten” skrivit ut ”är inte till större hjälp än en blomkål”.

Han blir övertygad om att han håller på att förvandlas, samtidigt tycks ”väsendet” existera utanför honom, som en egen energi. Han låser in sig i sängkammaren om natten, rädd utan att veta för vad. Sömnen har blivit falsk och lurar på honom. Paranoian tar över.

För att undkomma sin egen upplösning reser han iväg och på en av resorna möter han en munk som talar om den osynliga kraften i naturen. Människoartens begränsningar och gränslöshet hamnar i fokus; ser vi allt som finns eller finns det mer bortom vår fattningsförmåga? Hemma igen tilltar vansinnet.

”Sjukdomen” sprider sig till hans grannar och om nätterna dricker han ofantliga mängder vatten utan att ha ett enda minne av saken. Han kallar varelsen, som livnär sig på vätska och människors andetag, för Horla. ”Det var säkert i naturen uttalat, att han skulle komma. Varför skulle vi vara de sista högdragna här?” I ren desperation och under inflytande av stegrande ångest bestämmer han sig för att döda Horla.

Hammarén berättar i efterordet: ”Omtalad och även hyllad blev Guy de Maupassant för sin precisa stil, där han i regel inte strödde onödigt med ord, med ytterst knappa medel försökte han utvinna en tillräcklig kraft i sina berättelser.” Men som andra naturalister under slutet av 1800-talet blev de Maupassant allt mer fascinerad av det övernaturliga. I ”Horla” följer jagpersonen en hypnosseans på nära håll. Effekterna av hypnosen får honom nästan att slitas itu. Smärtan hos förnuftsmänniskan när denne blir överbevisad är skildrad med en otrolig närvaro.

Hammaréns tolkning bjuder på ett vildare och rikare ordflöde än originalet. Man skulle kunna säga att Hammarén inte bara väckt liv i en död genre naturalismen utan även förädlat den. Somliga har attackerat honom för hans modiga översättning, ändå framgår kärleken till originalet tydligt. Så här kommenterar han själv översättningsarbetet:
”Och det är just av mystiken jag vill ta fasta på, tror att det på svenska bäst låter sig göras i ett någorlunda pompöst givet tillstånd, samtidigt som det gällt att i viss mån överbrygga ett otal motsägelser av språklig karaktär, vilket jag betraktar som regelrätt, plikttrogen redigering.”

”Horla” är fantastisk läsning, inte minst eftersom boken bjuder flera valmöjligheter. Handlar det om en högre art frånskild människan, är ”arten” en del av människans undermedvetna eller ett utslag av schizofren galenskap och hur ska då begreppet galenskap ses; som sjukdom eller insikt?

Titel: Horla
Författare: Guy de Maupassant
Poetiskt given översättning: Stefan Hammarén
Förlag: h:ström – Text & kultur
Utgivningsår: 2004

Av Stefan Whilde 16 feb 2006 19:35