"Walk the line "går ända fram

Gillar ni Johnny Cash, som jag gör, kommer ni förstås se filmen för den sakens skull. Om det enda ni vet om honom att han var svartklädd och sjöng för fångar i fängelser runt om i världen, så se filmen ändå - den är som ett uppåtjack, man går ifrån salongen smågnolande. Och det bästa av allt- filmen är sparsamt sentimental! Det vräks alltså inte på med känslor, och vi slipper hissmusiken, tack och lov. Den enda musik som tillåts är Johnnys förlåt Joaquins mörka bas med gitarr när han morrar om hur kärleken bränner och han steppar in i en eld av ring. Det låter bättre på engelska

Johnny Cash växte upp I en white trash familj I Arkansas där han och hans bror ofta lyssnade på the Carter Family, en av amerikas absolut största musikfamilj någonsin. Bland annat lyssnade han till June Carter, den Carter som lärde sig att vara rolig på scen för att hon inte hade någon bra sångröst. Den unge Johnny Cash slår så småningom igenom med sitt lilla band bestående av två mekaniker som delar hans långsamma sätt att spela rock and roll gruppen börjar med att spela gospel och får följa med på turné. Där, tillsammans med bland annat Jerry Lee Lewis och The King träffar han June Carter. Deras relation är länge - om vi får tro filmen - platonisk vänskap, trots att i alla fall Johnny omedelbart blir kär. Båda är gifta på sitt håll.

Vi får följa med en stjärnas uppgång och fall, och hur hans långsamma comeback blir möjlig med hjälp av den räddande kvinnan. Storyn är välgjord men inte märkvärdig. Det som gör filmen exceptionell är Joaquin Phoenix och June Carter. Jag vet inte om regissören James Mangold Kate och Leopold, Girl interrupted har idealiserat karaktärerna. Förmodligen. Men Johnny Cash porträtteras som sårbar med ett dåligt självförtroende, parat med trots och envishet och stor charm. Han är konstnären som aldrig har passat för ett normalt liv, han avskyr åren i flygvapnet och får svårare och svårare att anpassa sig som familjefar. Reese Witherspoon gör en smart och känslig June som gör sitt bästa för att klara omvärldens förväntningar det lyckas inte, och hon blir dissad av sin publik för att hon skiljer sig och som skickligt blir till dum lantistjej på scenen. Stjärnornas personkemi stämmer, de är porträttlika och sången helt okej - tillräckligt lik originalen. De andra skådespelarna gör ett hyfsat jobb - Robert Patrick är t ex bra som Johnnys elaka pappa - med undantag av Ginnifer Goodwin som spelar över rejält i rollen som Johnnys småborgerliga hustru.

De flesta kommer att gilla den här filmen. Okej, hatar ni Johnny Cash musik passionerat så kanske ni inte står ut med den. Men Reese och Phoenix tillsammans med storyn i övrigt är faktiskt så bra att jag tvivlar på det, jag skulle tyckt om filmen om den så hade handlat om Per Gessle. Alltså, gå och se filmen. Get Rythm.

Av Eleni Schmidt 03 feb 2006 01:27