Mo-mo-mo-motbjudande, sa polisen

Kroppen har säkert legat i vattnet sen Lucia. Nu är det söndag, sju minusgrader och knappt en vecka kvar till julafton. Jörgensson fäller upp kragen på lodenrocken där han står vid Slussplan med vinden i ryggen. En tunn isskorpa har bildats utmed kajerna vid Riddarfjärden. Över öppet vatten ligger sjöröken tät. Det ångar ur munnen på personalen från brandkår och polis som sliter med att baxa upp kroppen ur vattnet. Den var tung redan innan.

Jörgensson hade gått en annan väg än han brukar den här förmiddagen. I vanliga fall tar han vägen förbi Börshuset, via Köpmangatan, Brunnsgränd och sedan Skeppsbron söderut. Ibland stöter han ihop med nån gammal kollega som är på väg in eller ut från Generaltullsstyrelsen. Men det är helg, blåser nordlig vind och han halkade fram genom gränderna istället. Han har inte träffat någon han känner, ingen levande. Mannen i vattnet kände han igen direkt.

Han slog larmnumret på sin gamla Ericsson som har hängt med sen nittiosju och polisen bad honom vänta tills de kom. Han skulle missa Julspelet med Mariakören i Maria Magdalena kyrka klockan elva, men han gjorde som han blev tillsagd. Varje dag innebär ett offer, stort som smått. Han lutade sig mot räcket utmed cykelbanan, trampade runt på stället för att hålla värmen. Tänkte på vilka konsekvenser det här skulle få och att det var just han som hade råkat gå förbi där, just då.
Mössan är irriterande liten, en sån som Jack Nicholsson hade i den där filmen om tokstollarna och indianen som rymde från psyket. Långsamt men säkert kryper den upp på hjässan och han får dra ner den med jämna mellanrum.
Tio minuter senare var polisen äntligen på plats, konstaterade att det inte var falskt alarm och strax därpå kom räddningsdykare från Katarina brandkår.

Öronen på den yngre av de två poliserna är röda. Han har glömt sina handskar, knådar händerna för att hålla värmen, tittar på kroppen och hackar tänder.
- Det här är för f-f-fan mo-mo-motbjudande.
- Bäst du vänjer dig.
Den äldre polismannen har tjockt grått hår som sticker ut i nacken under mössan. Han ler och sneglar åt Jörgensson, viskar:
- Första veckan på jobbet.
Jörgensson tänker att det var länge sen han såg så lurviga polisonger, tittar sedan på mannen som ligger på marken. Det blekgrå ansiktet är svullet, men han har något fridsamt över sig, som om han är glad att något äntligen är över.

Isen på kullerstenarna under kroppen tinar och rännilar av smältvatten strilar ner över kajkanten.
- Tänk att det skulle sluta så här, viskar Jörgensson.
- Ja, det är för djävligt... och så nära jul, säger Klingberg med polisongerna, vänder sig till sin kollega och lyckas få kommenderingen att låta som en fråga.
- Boman, du tar anteckningar?

Jörgensson tittar på Klingberg som böjer sig fram och börjar rota efter innerfickor i den dödes rock. Det är något respektlöst över deras sätt att hantera situationen.
- Jahapp, då ska vi se om vi har nåt namn på dig, göbbe lille.
- Behövs det? Du ser väl vem det är? säger Jörgensson och låter mer irriterad än han hade tänkt sig. Det är kölden, sorgen, mössan, allt. Klingberg, som har noterat att det inte finns några innerfickor på rocken, sträcker upp sig och betraktar liket, lägger huvudet på sned och rynkar pannan.
- Njä...är det han skådisen, han som stämde kvällstidningen i förra månaden? Full för jämnan?
Jörgensson ruskar på huvudet och får dra ner mössan som genast halkar upp. Det finns ingen som helst likhet. Makalöst, han trodde aldrig att polismakten kunde framstå som så här avsöljande inkompetent.
Boman blir ivrig, sätter upp ett blåfruset finger i luften.
- Ministern! "Svågerpolitikern" som inte visste att han var på porrklubb?

Kollegorna från räddningstjänsten, tysta, sammanbitna män, har plockat fram en bår och med vana handgrepp har de lyckats rulla över kroppen på den. Nu är den inkrånglad i en galonsäck. De sluter till säcken, tittar frågande på Boman och Klingberg som fortfarande står och grubblar över vem de precis har plockat upp. Klingberg tänker högt:
- Njähä, inga ID-handlingar... Är de en av de där balterna vi haft ögonen på? säger han och nickar åt räddningspersonalen att de kan lyfta in båren och transportera kroppen vidare till Tomteboda.
- De får ta fingeravtryck i "huset i skogen" så får vi se vem vi har att göra med.

Jörgensson suckar, funderar över om han ska vända och gå hem eller fortsätta upp till kyrkan. Än är det inte försent.
- Kan jag gå? Är ni klara med mig?
Klingberg nickar, plockar fram ett paket Stimorol, bjuder sin kollega och stoppar själv två ljusblå bitar i munnen. Han borde välja, tänker Jörgensson, tuggummi eller ansiktsbehåring, det där tuggandet är inte klädsamt.

Jörgensson höjer handen i hälsning innan han traskar vidare upp mot Slussen. Den starka vinden för med sig Bomans stämma:
- Men du, ve-ve-vem är det då? Du visste ju?
Jörgensson fortsätter, pekar ut över Riddarfjärden med hela armen och ropar över axeln.
- Ni får väl dragga efter fordonet här nånstans.

Ingenting kommer någonsin mer att bli sig likt. Han hade kanske haft något på känn, att det inte riktigt stämde. Visst hade han tvivlat ibland, men nu visste han säkert. Det som gjorde honom så beklämd var polisernas ignorans och okunskap.

Han känner det våta byltet i rockfickan som han nappade åt sig när de andra vände sig bort. Tänker att den röda luvan med vit pälskant värmer säkert mer än den trånga tokmössan. Att den kanske hinner torka på elementet i kapprummet under julspelet.
Ännu en vindil tar fart, ger honom extra skjuts framåt och det är bara fem dagar kvar till jul.

Av Anna-Carin Collin 02 feb 2006 09:42