Replik till Stefan Whildes "Häxjakt på drinkare.."

Intressant artikel Wilde! Jag rycks med av att du skriver om moralen i de böcker jag läst och tänkt till om. Agatha Christie var en av de sista viktorianerna och en sexistisk och rasistisk moraltant. Hon trodde på dödsstraffet och hon trodde att vissa människor helt enkelt föds onda utan att ha påverkats av några yttre faktorer. I hennes värld är det öga för öga som gäller. För som hon låter sina hjältar utbrista:
- Jag tycker inte om mord.
Både Poirot och miss Marple har dessa repliker i en lång rad av hennes böcker. Mannen i Orient expressen är en ond skurk som lurat rättvisan. Hercule Poirot får därmed göra ett undantag men bara då. Annars är AC närmast rabiat när hon beskriver förbrytaren och hans natur.

I Halloween Party 1969 Mord på Allhelgonadagen 1971 är mördaren en ungestilig och begåvad arkitekt som mördar för egen makt och vinning. Hecule Poirot lyckas hindra honom ifrån mordet på sin egen dotter. Så följer replikskiftet nedan som jag kortat något.
- Hur kom det sig att ni började misstänka Michael Garfield?
- Han passade in, sade Poirot okonstlat. Sista gången jag talade med honom blev jag säker på saken. Han skrattade och sade till mig: Vik hädan Satan! Gå och hälsa på era vänner polisen! Och då visste jag med absolut säkerhet att det var tvärtom. Det var jag som vek hädan, men från en Satan. En Satan så ung och vacker som Lucifer kan te sig för en vanlig dödlig människa. Han älskade skönheten och den skönheten som han skapade med sin hjärna och sin fantasi och sina händer. Förr den var han beredd att offra allt...

Han gjorde teckningen av sin dotter för att inte glömma. Men det skulle inte ha avhållit honom från att mörda henne. Kan ni läsa vad det står?
- Iphigenia!
- Ja sade Poirot: Iphigenia
Agamemnon offrade sin dotter för att ha skulle få vind att föra sina skepp till seger.
Michael skulle offra sin dotter så att han kunde få bygga sin Edens lustgård.
Slut citat.

En parentes: Jag tänkte på Hitlers arkitekt Albert Speer när jag läste boken första gången.

I boken They do it with Mirrors 1952 Trick med speglar 1973 är det miss Marple som har hamnat hos en gammal skolkamrat vars mans största intresse i livet är att reformera unga brottslingar. Här låter AC konstapel Curry vara sitt språkrör:
- Jag är gammalmodig. Jag har sett pojkar och flickor, som haft allting emot sig. Dåliga hem, otur, alla möjliga nackdelar och de har ändå haft så mycket ruter i sig att de klarat sig bra. Den sortens tänker jag testamentera min förmögenhet till ifall jag skulle få någon.
Slut citat

I boken Nemesis 1971svenska 1973 hjälper miss Marple en död man att få rättvisa för hans son. Just den rollen, Nemesis, får miss Marple ofta spela i AC:s böcker.

I Hercule Poirots Christmas 1938 Hercule Poirots jul 1989 får Poirot tampas med den ärftliga ondskan. Någon av avkomman har ärvt den gamle mannens ondska och mördat honom men vilken av dem? Denna bok skrevs ju under rasbiologins storhetstid och var helt pk den gången.

Jag lämnar AC och fortsätter till Märta Tikkanens härliga "Män kan inte våldtas". Jag medger att jag njöt ofantligt av den och att den länge satte vissa fantasier i rörelse inom mig!

"Markis de Sade" är en helt annan sak. Du har rätt i att till och med "American Psyko" och "När lammen tystnar" är blodfattiga berättelser vid jämförelse. Men mycket av det han skrev är inte särskilt märkvärdigt i dag. Just "De 120 dagarna" har jag inte läst men såg som sagt Pasolinos film och tappade all matlust den kvällen. Någonting som ytterst sällan drabbar mig. Jag satt inte och kräktes i salongen som en del stackare som inte hann ut gjorde. Men jag såg ingen mening i filmen. Kanske jag var för ung den gången?

Ulf Lundell har aldrig varit någon som intresserat mig. Jag tyckte att debutboken "Jack" var ett rikigt sömnpiller och det tyckte jag fortfarande sista gången jag försökte läsa den. Det enda jag minns av den debatten är Maria-Pias eventuella fotsvett!

Kerstin Thorwall däremot! Vilka böcker de var ändå, "Det mest förbjudna", "Oskuldens död", "Ensam dam reser ensam" etc. De manliga recensenterna ojjade sig värre: En kvinna som var 50 och skrev att hon var kåt! Så får ju bara manliga medelålders människor skriva. Annars kallas det äckligt och för privat. Och tänk så synd om den stackars mamman!

Inte förrän med "När man skjuter arbetare" blev Kerstin riktigt rumsren. Men vi är många kvinnor som älskat henne ifrån den första raden vi läst av henne!

Ja detta var bara några spontana reflektioner på det du skrivit om några av böckerna vi båda läst. Självklart skulle jag kunna fortsätta hur länge som helst men sätter punkt här.

Av Sunny Börjesson 23 jan 2006 23:56