Drömmen om Kina

Hur lyckad kapitalismen är bevisas med siffror om tillväxten i världen. Antalet köpstarka konsumenter följer en uppåtgående kurva. Senaste exemplen är Kina och Indien. Medan bästa exemplen är Taiwan och Korea.

Kinas ekonomiska politik har på några år skapat en köpstark medelklass på 300 miljoner människor.

Därför är den enda vägens filosofi tänkt så här. Under oöverskådlig tid kommer världen att ägna sig åt en gigantisk köpfest. Konsumtionen accelererar, fler bilar, teveapparater, datorer, mobiler och kläder och fastigheter. Bolagens tillväxt tar aldrig slut och vinsterna är oändliga. Fler och fler fattiga får allt högre levnadsstandard och kan konsumera mer och mer.

Slutligen blir en global medelklass i majoritet och äntligen blir det fred och vänskap på jorden.

Är det tänkt.

Men det finns några hakar. En av de största hakarna är att marknaden, när den tänker, tänker kortsiktigt och hoppas att problem ska lösas allteftersom de uppstår. De brukar därför lura i folk att det inte finns några problem. Människans uppfinningsrikedom tar aldrig slut.

Några större tänkare är de alltså inte.

Med hjälp av klassisk hjärntvätt har kapitalisterna inbillat folket att det egentligen är egoismen som för utvecklingen framåt. Bara den som tänker på sig själv är en ädel och god människa. Budskapet är att ju rikare de rika blir, desto fortare blir det fred och vänskap på jorden.

Jag hoppas att ni märker ironin. Var kommer den från? Är det inte bevisat att det är marknadskrafterna som gjort kineserna rikare? Och är inte denna utveckling av godo? Jovisst, svarar jag. Det är utmärkt. Höjd levnadsstandard i u-länderna kan ingen vara mot.

Tittar man dessutom på Kina kan man inte annat än applådera. Kina har på några få år blivit en ekonomisk stormakt. Kött och stålproduktionen är i ton räknat redan dubbelt så hög som USA:s.

Det dröjer faktiskt bara tjugofem år ! innan Kina når amerikansk levnadsstandard. På ett kvart sekel kan Kina med nuvarande tillväxt bli det nya Amerika, världens ekonomiska motor. Den politiska kartan blir då en helt annan och vi har idag inte en aning om hur den kommer att se ut. Låglönelandet Kina blir i alla fall ett minne blott.

Som Det Nya Amerika måste dock Kina konsumera 100 miljoner fat olja per dag. Världsproduktionen ligger idag på 85 miljoner fat. Ingen tror att oljeproduktionen kan fördubblas. Snarare pekar det mesta åt att oljekällorna börjar sina redan nästa decennium.

Om utvecklingen ändå skulle bli den marknaden hoppas på, och Kina når amerikansk nivå, då kommer att finnas 1,1 miljarder bilar i landet. I hela världen finns idag 800 miljoner bilar. För att köra alla dessa bilar behöver Kina asfaltera vägar och p-plaster på en yta motsvarande den som idag är ägnad risodling.

Självfallet dreglar bilindustrin av upphetsning inför dylika framtidsutsikter. Och inte bara bilindustrin. Det liksom går i brallan för varenda marknadsfundamentalist när de tänker på saken.

Drömmen om två miljarder nya köpstarka konsumenter i Indien och Kina är kapitalismens största hopp och enda framtidstro.

Om den kinesiska pappersproduktionen når västerländsk nivå blir den så hög att all världens skogar försvinner i ett nafs. Om alla kineser skaffar vattentoalett och spolar samtidigt förbrukar man på en gång lika mycket vatten som finns i världens samlade vattenreservoarer.

Ett konsumtionssamhälle enligt västerländsk modell kan alltså på sikt inte fungera globalt. Världens resurser räcker inte, något vi känt till tillräckligt länge nu.

Så länge vi tror på propagandan att marknadskrafter och konsumtion är vad som skapar fred och vänskap på jorden är vi lurade. Så länge vi låter oss luras av kapitalets drängar och manipulatörer lever vi i farlig villfarelse.

Konkurrensen om sinande råvaror, inte bara olja, kan bli den trigger som utlöser nästa världskrig. Denna gång i en värld nerlusad med kärnvapen.

Av Roger Lord 12 jan 2006 20:52