"Tack vare tsunamin"

- Jävlar vad obekväma de här stolarna är!

Det säger Folke Rydén i en hotellbar någonstans i centrala Göteborg när låtsasvintern precis börjat härja. Stolarna ifråga är oxblodsröda och egentligen mer soffor än stolar. Den ergonomiska formgivning existerar inte. Folke är dock densamma. Numera 47 år men fortfarande en dokumentärfilmare av rang.

Det är ett väldigt ambitiöst projekt du tagit på dig!
- Det är ett självklart projekt. Tsunamin är en sådan viktig händelse och sådana måste berättas!

Vad vill du förmedla med dina dokumentärer?
- Två saker. Med Indonesienfilmen ville vi berätta om ett område som vi tidigare inte haft chansen att kunna besöka. Vi ville berätta om hur människor i det området överlevde tsunamin, hur de gick vidare och hur deras liv förändrades. Inte bara på grund av tsunamin utan också på grund av det momentum som tsunamin satte igång med fredsförhandlingar och med ett enormt inflytande från hjälporganisationer. Hur de har chansen nu att få ett bättre liv än före tsunamin bortsett från det faktum att deras familjer är borta. I Thailandsfilmen vill vi veta det som inte nyheterna berättat, nämligen, i ett långsiktigt fördjupat perspektiv, ge en bild av hur människor faktiskt kan gå vidare och det kanske viktigaste, hur nya relationer uppstått i tsunamins kölvatten. Hur thailändare och svenskar har kommit närmare varandra än vad man överhuvudtaget någonsin hade kunnat tänka sig. Svenskarna har fått en ny syn på thailändare. Hur thailändarna trädde in och sträckte ut den här hjälpande handen som svenskarna inte anser att de fick från sina egna myndigheter och ansvariga.

När kom du på att du ville jobba med journalistik?
- Jag satt och bläddrade i en kurskatalog när jag hade tillbringat fyra år efter gymnasiet med att "göra ingenting" som mina föräldrar sa. Jag sökte till journalistlinjen och efter bara ett par dagar på Journalisthögskolan kände jag att det här var vad jag ville hålla på med. Mina föräldrar tyckte att det var bra att jag gjorde något annat än att bara hoppa fallskärm och åka skidor.

Vilken händelse har betytt mest för att du ska bli den person du är idag?
- Har du en sådan händelse?

Ja!
- Har de flesta en sådan händelse?

Det vet jag inte men jag vet att jag har en. Min händelse är att mina föräldrar skiljde sig när jag var i tonåren.
- Jag förstår. Jag har en händelse som har betytt mycket för mig. Det är kanske inte den viktigaste händelsen men om någon frågar mig om av allt som jag har upplevt, vad är det som har fastnat och vad är det jag tänker på? En sådan händelse inträffar när jag står och filmar i Harlem i slutet på 80-talet eller i början av 90-talet. Harlem på den tiden var en jävligt nedgången del av New York med bara trasiga och fattiga svarta människor. Polissirener som ständigt ljuder, man hör skottlossning, det brinner i oljetunnor i gathörnen och bilvrak ligger här och där. Hus är utbombade och det ser ut som om ett krig dragit fram. I denna jäkla misär står vi och filmar och då kommer en liten svart kille på 11-12 år, med huva och stora gympadojor, fram. Jag har inget att göra då kameramannen filmar så jag börjar konversera honom. Mitt i kaoset. Vi vill bara ta våra bilder och åka därfrån så fort som möjligt. I brist på något att säga frågar jag honom "what would you like to be when you grow up?". Han tittar på mig och svarar med ett enda ord. Det är det svaret som etsat sig fast och gjort att situationen betytt någonting. Han tvekar kanske en halv sekund och svarar "alive". Vilket svar! Att man får vara vid liv och leva ett liv.

Det är viktigt med väckarklockor!
- Ja, man får inte ta livet för givet. Inte minst tsunamin har ju verkligen visat det.

Känner du någon som drabbades av tsunamin?
- Personligen? Nej. Ingen nära men jag känner till folk som har drabbats, ja.

Tycker du att vi svenskar varit gnälliga under efterspelet?
- Gnälliga? Ja! Jag satt hemma de första dagarna efter katastrofen och tyckte att svenskarna nu var kverulanter i största allmänhet. Sen åkte jag ned några dagar senare och såg förödelsen och såg hur jäkligt det faktiskt var. Då förstod jag mer av den reaktionen måste jag säga och jag tror att jag gjorde samma bedömning som de ansvariga som satt hemma. Att det inte var så farligt eller omfattande utan det var först när jag kom ned på plats som jag förstod det. I efterhand tycker jag inte att svenskarna var särskilt gnälliga men jag vet att jag tyckte det då jag satt själv, hemma framför TV:n och hörde vad som sades.

I stort sett då? Du har upplevt många kulturer och livsförhållanden som skiljer sig från våra, är svenskar då gnälliga anser du i relation till vad du ser och upplever?
- Svenskars första reaktion om någonting otroligt dramatiskt katastrofalt och tragiskt inträffar i deras liv är "vad gör myndigheterna för mig och varför får jag ingen hjälp?" Andra kulturer och människor i dessa länder tänker "jag räknar inte med att någon annan ska hjälpa mig utan jag måste göra något själv. Jag är utlämnad till mig själv och min familj. Till de nära och kära jag har". Det är ofta en väldigt stor grupp personer inkluderat första kusiner, andra kusiner och mostrar och fastrar och alla möjliga. Det är på det sättet som de kulturer som upplevde tsunamin reagerade medan vi västerlänningar och vi svenskar i synnerhet, när vi råkade ut för något fruktansvärt, ropade på myndigheter och statsmakter och organisationer som vi faktiskt betalar skatt till.

Varför är vi svenskar så?
- Därför att vi på gott och ont har byggt upp ett samhälle som bygger på att vi delar med oss och att vi är solidariska mot de som behöver någonting och vi värnar om varandra genom det gemensamma, det allmänna och det offentliga. Sättet vi gör det är att vi betalar skatt för att vi ska kunna få något tillbaka. När vi verkligen behöver få något tillbaka och det inte finns där, det är då vi reagerar.

Hur lång tid hade man pendlat mellan liv och död här i väst?
- De svenskar som har drabbats av tsunamin och kanske förlorat man, fru eller barn drabbas oerhört hårt personligen och är sjukskrivna än idag. De har ingen avsikt gå tillbaka till jobbet och lever i någon slags kvasivärld medan de i de asiatiska länderna är piskade att gå tillbaka till det normala, skolor, jobb och så vidare för att de måste försörja sig och skaffa en utbildning. Här i västvärlden, i Sverige, blir man sjuk. Man förväntas bli sjuk när folk dör plötsligt i ens omgivning och det är klart man är det till en början men som en thailändsk läkare som jag talade med sa efter att ha haft hand om en drabbad svenska, "jag gillar verkligen den här kvinnan men hon ska inte vara sjukskriven, hon ska börja jobba, åtminstone på halvfart, göra någonting". Det håller jag med om men det är lätt att säga och man kan inte raljera över alla som är drabbade.

Hur ser du på framtiden för de drabbade områdena?
- Det är olika. Thailand kommer att återhämta sig väldigt snabbt och har redan gjort det. I Sri Lanka tar det längre tid och i Indonesien och Acehprovinsen tar det 10, 20, 30 år innan man är tillbaka. Helt klart. Återuppbyggnaden i Acehprovinsen berör nästan en miljon människor. En kvarts miljon har dött och femhundratusen är hemlösa.

Vad säger folket på plats?
- Idag ser man hopp i deras ansikten. Det gjorde man inte när jag var där i januari. Då var det väldigt tungt att uppleva människor som hade förlorat allt. Nu är det lite mer hopp och känsla av okej, vi går vidare och det är fantastiskt att se och fascinerande att skildra.

Vad väcker hoppet? Är det människans inneboende styrka?
- Ja, det tror jag på och faktumet, vad är alternativet? Det är att gå och dränka sig själv. Det kan man inte göra. Alternativet är att försöka och "get yourself a new life" som man säger. Klyschigt men att skapa ett nytt liv av det lilla som finns.

Om man ser på förhållandet nu mellan de drabbade svenskarna och thailändarna, det måste nästan vara något familjärt band däremellan?
- Det är väldigt intressant! Vi har fantastiska exempel på hur svenskar som har förlorat allt inklusive det de har på kroppen irrat omkring efter vågen förgäves letande efter sina anhöriga och det stannar en thailändsk taxichaufför som går ut till en svensk, tar av sina skor och ger dem till svensken, sätter sig i taxin igen och åker vidare. Det är den typen av hjälpsamhet som finns. Om en thailändare har två skjortor så ger han bort bägge. Då talar vi om människor som själva redan är drabbade och detta har berört svenskarna väldigt mycket. Så det finns fantastiska skildringar där otroligt viktiga möten uppstått.

Tack vare tsunamin?
- Precis. Det är en intressant paradox på något sätt, någon slags ironisk tvist som kommer att finns i båda filmerna. I filmen om Indonesien ledde tsunamin till att det blev fred efter 30 år och att landet fick mer pengar och bidrag från omvärlden än de någonsin kunnat drömma om. I Thailandsfallet ledde tsunamin till att svenskar fick upp ögonen för thailändarna, som medmänniskor istället för ett tjänstefolk, och en ny religion. De fick relationer de annars aldrig skulle ha fått tack vare tsunamin. Thailand är inte längre bara en semesterort.

165 miljoner européer fick redan den 13 december möjlighet att se dokumentären om Aceh då tysk/franska kanalen ARTE visade den. Detta är prestigefullt och en nyhet i TV-världen; att mäktiga ARTE valde en svensk produktion som huvudnummer under sin temakväll om tsunamin. Det faktum att ett av SVT initierat dokumentärfilmsprojekt visas först i en stor del av övriga världen innan den går i svensk TV är unikt.

Av Joacim Lundin 10 jan 2006 15:40