Långtradarchaffisar - förenen eder!

När en ny film av Michael Bay går upp på biograferna gör man bäst i att svetsa fast bioduken för att den inte ska falla ner. För skakigt och bullrigt kommer det att bli. När Michael Bay får en penningpåse från Hollywood investerar han varannan dollarsedel i oljud. Typ. Man behöver inte ha en hörsel för att fatta att Michael Bays filmer är högljudda. Hans buller spränger ljudvallar kors och tvärs att det faktiskt går att se själva bullret. Michael Bay är en mästare på att visualisera ljud.

Bullrigt är det i hans senaste film, "The Island", där Ewan McGregor och Scarlett Johansen jagas av ett gäng elakingar. Under jakten hamnar paret på en långtradare som kör en last med enorma järncylindrar minns inte riktigt, men stora hårda grejer var det i alla fall. The bad guys kör efter i välpolerade stadsjeepar och pepprar på för fullt med sina vapen, medan andra kör flygande jetskis och försöker preja av hjältarna från lastbilens släp. McGregor lossar på lasten som faller ner på motorvägen och stadsjeeparna gör snygga piruetter när de kraschar rakt på jättecylindrarna.

Under hela scenen när jag sitter i biomörkret funderar jag inte på hur huvudpersonerna ska klara sig eller "Wow, vilka specialeffekter!", utan det enda jag tänker på då det är pang pang hit och explosioner dit är "Hallå lastbilschauffören! Ser du inte vad som händer?". I hela bullriga jaktscenen i bästa Michael Bay-anda kör långtradarchaffisen bara på, inte ens när hans last faller loss och skapar tumult längs vägen stannar han. Som om allt vore frid och fröjd åker han bara vidare och verkar vara mer upptagen av att pilla bort navelludd än att hålla ögonen på vägen. Så håller det på tills lastbilen prejas mot ett vägräcke och motorn börjar ryka.

Ni vet, man brukar säga att män bara kan göra en sak i taget. "The Island" är inte den enda filmen där långtradarchaffisar utgör det perfekta belägget på detta biologiska fenomen. Kan ni nämna någon actionfilm där någon långtradare självmant stannar när det verkar vara någonting lurt uppe på flaket eller bilar plötsligt åker rakt in på lastbilen och exploderar? De gör det inte i "Matrix Reloaded", "Terminator 2" eller "Big Trouble in Little China", för att nämna några.

Hollywoods syn på långtradarchaffisar verkar vara att de är själslösa skuggvarelser bakom ratten som aldrig dyker upp i bild. Och när de väl får dyka upp i rutan skildras de antingen som sexistiska svin bland annat i filmen "Thelma & Louise" eller som utpressare utan något samvete "Breakdown".

Visst, det finns massor av stereotyper i Hollywood. Araberna är bovar och ryssarna är kommunister som hotar världsfreden. Alla kineser är harmoniska buddhister som aldrig gör en fluga förnär men delar gärna ut livsfarliga karatesparkar på huvuden på folk. Och alla svenskor är blåögda bimbos som bara kan en eller ett par fraser på engelska.

Men den allra värsta stereotypen i filmer finner vi hos långtradarchaffisarna. Kvinnor, ni får ställa er åt sidan med er feministiska kamp, för långtradarchaffisarna intar den ledande positionen som de mest förtryckta. Aldrig har det skådats ett sådant förnedrande och ensidigt porträtt på en yrkesgrupp: IQ-befriade syltmunkar med fyllning av högkoncentrerat testosteron.

Karl Marx skrev "De härskande idéerna är under varje tidsålder den härskande klassens idéer". Hollywood har verkligen tagit världen med en storm med sina filmer och sprider falska föreställningar om dessa hårt arbetande proletärer. Mina långväga kamrater, jag uppmanar er: Upp till kamp! Långtradarchaffisar i alla länder förenen eder! För det är något ruttet i Hollywood.

Av Filip Wlostowski 08 jan 2006 04:32