sourze.se

I otakt

...

Egentligen är mitt rum vackert. Väggarnas övre del och taket är vitkalkat. Det har en lätt välvning, taket. Gränsen mellan tak och vägg blir inte så tydlig, välvningen ger en känsla av rymd, gör att man ligga och stirra upp och tänka att det är en vit himmel. En sommardag. Från golvet upp till axelhöjd är väggarna mossgröna. Färgen är blank men det är en varm grön färg, som granbarr. Eller grön mossa. På golvet finns linoleum matta, terrakottafärgad. De går ihop, väggarna och golvet. Färgmässigt. På en kortväggen är fönstret. Det är spröjsat, bågarna är välvda, parallella med taket. Det sitter högt, och om jag hade kunnat se ut hade jag bara kunnat se upp i skyn. Men det går inte. Rutorna är täckta med mjölkglas. Det går inte att öppna mer än en springa och man skönja mörka stänger genom glaset.

På andra kortväggen finns dörren. Mitt på den, i ögonhöjd, har jag satt upp en almanack för att hindra insyn. Och mäta tiden. Till höger om dörren finns ett värmeelement med sitt rörsystem. Det är målat beige, liksom dörren. Vid högra långväggen står bordet och en stol. Ett brunbetsat träbord och rakryggad trästol, nötta och mörknade av ålder. Enkla, grova. Som det väggfasta skåpet ovanför bordet.

Vid andra väggen finns sängen. Mesta tiden ligger jag där. Stirrar upp i taket. Ibland sitter jag vid bordet och jobbar med något. Mellan sängen och bordet är bara en halv meter. Vid fotändan finns tvättstället, porslinsvitt, med kranar i rostfritt stål och ger med sin kalla rationalitet en prägel av realitet, vardaglighet och funktion åt inredningen. Livets nödvändigheter. Det är vackert. Jag uppskattar den klosterlikalika karaktären man har gett det, som det fått. Jag uppskattar dess renhet. Därför har jag valt att inte sätta upp något på väggarna. Ett lätt val då de bilder som står till buds skulle störa rummets andlighet.
Mitt rum ligger på andra våningen. Det finns en våning under mig och en ovanför. På ömse sidor om mig, mittemot mig, under och över mig finns andra rum, bor andra människor. Jag ser dem ibland, vi iakttar varandra, ibland hälsar vi, men vi söker inte kontakt. Jag söker inte kontakt. Jag talar inte samma språk och jag är också rädd att komma dom för nära och bli störd i min koncentration.
Jag sitter på stolen vid bordet och arbetar sex timmar varje dag. På så sätt kan jag förtjäna pengar och låta inhandla frukt och grönsaker och berika den ensidiga kosten. Jag läser men också biblioteket är ensidigt och begränsat. Mesta av tiden mediterar jag. Låter själen vandra till platser där jag varit och till platser dit jag vill komma. Till händelser som förflutit och till sådana som kan inträffa. Som jag hoppas skall ske.

Ofta vandrar tankarna bort, ut i rymden, bort till lövträd och solljus, till glittrande hav och klippor av gnejs. Ofta blir ensamheten påträngande, plågsam. Man längtar efter människor, skratt, samtal, leenden. Man längtar efter kvinnors leenden och kvinnors skratt, efter leende läppar, lena kinder och runda bröst.

Askesen blir ofta svåruthärdlig. Inte bara för mig. Också andra inneboende känner av denna längtan bort, efter liv, kvinnor, efter frihet. Kanske är deras trängtan större, kanske har de bättre förmåga att uttrycka den, kanske är mindre hämmade.

Det händer att de ställer till med oväsen. Bankar på rören till elementet med den bleckmugg som tillhör rummens inventarier. Vanmakten, vemodet och frihetslängtan tar överhanden. Någon , slår en takt, monotont, envist, tungt. Och andra stämmer in. Bankar på radiatorrören i sina rum och det metalliska ljudet vibrerar genom rum till rum, från våning till våning. Det händer oftast på fredags- och lördagskvällar. Jag har upplevt det som störande. I mina meditationer, mitt läsande och mitt arbetande. Som ett alltför primitivt utryck för en frustration och till intet gagn. Därför har jag aldrig deltagit. De brukar också snart tröttna. En efter en lägger dom av och snart är det åter lugnt och natt och tystnad råder.

Jag har legat och stirrat upp i taket. Det är lördagskväll och utanför huset är det vår. Kanske spricker trädens löv ut, kanske blommar vitsippor. Kanske sticker ljusgröna örter ur den svarta jorden och kanske är kvällen full av dofter. Kanske finns det skrattlystna kvinnor i vårkänningar.

Mitt rum känns trångt, huset stängt och i mitt hjärta finns en längtan efter frihet, efter kärlek. En längtan ut och bort. Då börjar någon banka på radiatorröret. Tunga slag. Och andra som känt samma längtan tar sina muggar och slår mot rören också de. Det uppstår en unison rytm som sprider sig genom hela huset. Den växer i styrka, den är samstämmig och den är uttrycksfull. Slagen kommer med en ödesmättad kraft och uttrycker kärvt känslan i våra bröst. Den längtan som finns i mitt bröst. En gemenskap har uppstått och den har uttryckt sin känsla i musik. Längtan efter frihet och mänsklig vanmakt får ett konstnärligt uttryck. Att inte delta skulle vara fegt, skulle vara att förneka hjärtat, förneka sin mänsklighet, att välja döden.

Jag reser mig från sängen, jag tar muggen som står på bordet och tar tre steg fram till elementet. Jag höjer handen och slår med muggen. Men jag känner mig något spänd och ovan i situationen. När jag skall slå till, falla in i takten, i den gemensamma rytmen, tvekar jag en bråkdel av en sekund. Mitt slag kommer därför en mikrosekund senare än mina kamraters. Det faller en aning utanför det takten och det stör rytmen. Jag försöker igen, men förivrar mig. Jag vill alltför gärna rehabilitera mitt första försök och jag slår därför hårdare. Men mitt slag låter ensamt och ödsligt och kommer ännu mer att störa rytmen. Kanske slog ytterligare två slag innan jag ställde tillbaka muggen på bordet och åter la mig på sängen. Med en känsla av misslyckande, något skamsen.

Strax därefter upphörde också kamraterna med sitt bankande. En efter en lade de av, snart var det tyst, snart var det natt och snart sov hela huset.

Sen låg jag vaken och tänkte. Var kamraterna medvetna om det var jag som stört rytmen och att jag varit oförmögen om att delta i musiken. Jag hoppades att det inte förhöll sig så. Men om det förhåller sig så, tänkte jag, gör det inte så mycket. För snart lämnar jag detta rum. Lämnar detta hus och detta land som jag är en främling i, som egentligen är främmande för mig.


Om författaren

Författare:
Jan Wiberg

Om artikeln

Publicerad: 08 jan 2006 05:40

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: