Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Decemberkväll

En novell.

Jag går på trottoaren en decemberkväll och har händerna i byxfickorna och en tunn höstjacka knäppt över bröstet. Det blåser kallt i ansiktet och jag kisar med ögonen när jag sicksackandes letar mig fram bland gatorna.

Det är mörkt ute. Trots att solen har gått ner har gatlyktorna ännu inte tänts. Jag går in på en tvärgata och hamnar i lä för vinden. Den asfalterade gatan blänger ilsket på mig. Snön som brukar komma i december har ännu inte fallit. Husen runt omkring är gråa och trista och mörkret blir allt mer påtagligt.

Jag ser ett café på andra sidan vägen. Det lyser från fönstret och jag blir lockad av tanken att få avnjuta en kanelbulle och en kopp kaffe inomhus. Först tänker jag gå vidare, men när ännu en isande vind blåser mina kinder rosenröda ändrar jag riktning mot caféet och korsar vägen.

När jag stiger in på caféet ringer ett par bjällror som är fastsnörade i dörrkarmen. En vänlig servitör står bakom ett par diskar till vänster i rummet. Han möter mig med sin blick samtidigt som han fyller på en gästs kopp med rykande kaffe.

En närmast tillgiven doft av nybakta vetebullar och nybryggt kaffe sökte sig upp i mina näsborrar. Ovanför servitörens huvud hänger två svarta tavlor med information om vad caféet serverar, spretigt skrivna med vit krita. På den ena tavlan står olika kaffesorter och på den andra bakverk.

Medan jag funderar på vad jag ska beställa ser jag mig omkring. Servitören står innanför en halvmåneformad disk i genuint trä. Till vänster om honom är en glasdisk med bakelser, snyggt upplagda på porslinsassietter med ett blått, vågigt mönster.

Ovanpå glasdisken är ett par korgar fyllda med wienerbröd och olika vetebullar. Till höger om diskarna står cirkelformade, nakna träbord. Vid varje bord står fyra robusta trästolar prydligt inskjutna. Servitören ser förundrat på mig medan jag nyfiket spanar in omgivningen.

Jag går fram till servitören och beställer en kanelbulle och en kopp kaffe. Han tar en kanelbulle med en gaffel och lägger den på en porslinsassiett som han ställer på disken framför mig.
- Det blir 25 kronor, säger han och vänder sig om för att ta fram en vit porslinskopp.

Han häller upp skållande hett kaffe i koppen och ställer den bredvid assietten. Jag gräver i byxfickan efter pengar. Jag tar upp en knölig tjugolapp och en gammaldags femma och ger pengarna till servitören.
- Mjölk? Socker? frågar han samtidigt som han stoppar pengarna i kassan.
- Nej tack, svarar jag och tar assietten i den ena handen och koppen i den andra.

Jag ser mig omkring efter en sittplats. Jag ser ett ledigt bord ungefär mitt i caféet och går fram till det.

Jag hänger min jacka på en stol och sätter mig. Jag sörplar i mig en klunk kaffe. Det är varmt och starkt. Nästan så det bränner på tungan. Precis som jag gillar det. Jag biter i kanelbullen och tuggar långsamt. Mina händer tinar sakta upp. Kinderna släpper sin rosenröda färg. Jag känner hur värmen stiger.

Jag ser ner i bordet. Det nakna träet ger en känsla av fjällstuga. Jag tänker på senaste gången jag satt framför en varm eldstad i Sälen. Jag känner mig lite dåsig. Jag känner samma mysiga känsla som man gör på vintern när man sitter med en kopp varm choklad och vispgrädde framför en knastrande brasa, helt utmattad efter en lång dag av skidåkning. Jag sätter ena armbågen på bordet och vilar huvudet i handen.

Jag ser bort mot disken där servitören står. Dörren öppnas och en kvinna stiger in. Jag tycker att hon verkar bekant. Hon bär en lång, svart kappa med ett skärp knutet om midjan. Hon har axellångt, blont hår som hänger utanför kappan. Jag ser den blåa färgen av jeanstyg som sticker fram nedanför kappan. Håret, kappan och jeansen. Jag tycker att jag känner igen henne, men jag kommer inte på vad hon heter eller var jag har träffat henne förut.

Flickan går fram till servitören och beställer. Jag ser hur servitören häller upp någonting i en kopp, varefter han tar ett wienerbröd och lägger på en assiett. Hon betalar, tar assietten och kaffekoppen och ser ut över caféet.

Hon ser på mig och ler. Jag ler tillbaka, utan att ha en aning om varför hon ler mot mig. Hon går bort till mitt bord och ställer ned sin assiett och kopp.
- Hej, säger hon.
- Öh, börjar jag. Hej.

Hon känner tydligen mig. Men jag kommer inte på hennes namn. Hon knyter upp skärpet, tar av sig kappan och lägger den på en stol. Hon bär en svart, stickad tröja med dubbelvikt krage. Hon sätter sig på stolen mittemot och riktar blicken mot mig igen.
- Hur är det? frågar hon glatt.
Jag vill fråga vad hon heter men jag vågar inte.
- Jo, det är bra. Hur är det själv? frågar jag.
- Det är bra med mig.

Hon börjar berätta om vad hon har gjort under dagen och jag lyssnar nyfiket.

Efter ett tag reser hon sig från stolen. Jag ser förvånat på henne. Hon ler. Hon går runt bordet och ställer sig någon meter framför mig. Jag tänker fråga vad hon gör men hon hinner före och säger uppmanade:
- Schhh. Säg inget.

Hon går fram till mig och sätter sig i mitt knä. Hon lägger armen runt min hals och ser mig djupt in i ögonen. Hon ber mig att blunda. Jag förstår inte varför jag ska blunda, men jag gör som hon säger och sluter ögonen.
Hon kysser mig.

Jag känner hennes mjuka läppar mot mina. Våra tungor möts. Jag vet att alla som sitter i caféet ser oss. Men jag bryr mig inte. Jag är upptagen med den dans som våra tungor för. Jag känner hennes kropp mot min. Hon har en blygsam och behaglig doft av söt citrus. Den behagliga doften blir allt starkare, allt mer påtaglig. Jag tänker säga till henne hur gott jag tycker att hon doftar och slår upp ögonen.
- Det är okej, säger en manlig röst vänligt. Du behöver inte slicka rent bordet, jag kan göra det med trasan.

Jag ligger med armarna i kors på bordet och hakan och huvudet vilandes ovanpå. Jag märker att min tunga sticker ut och ett par centimeter från mitt huvud ser jag en blå disktrasa som har en stark lukt av diskmedel. Jag ser upp på personen som håller i disktrasan. Det är servitören som stod bakom disken.
- Vi hade tänkt stänga nu. Det är sent och jag tänkte gå hem snart. Du kan få ta med bullen i handen och kaffet i en platsmugg om du vill?

Han pekar på den halvätna kanelbullen och porslinskoppen med kaffe.
- Öh, oj, ursäkta, säger jag. Nej tack det är bra. Jag reser mig lite förvirrat upp, sätter på mig jackan och börjar gå mot dörren.
- Förresten, du har inte sett en flicka med blont hår och svart kappa sitta vid mitt bord? frågar jag och vänder mig om.
- Nej tyvärr. Henne känner jag inte igen. Förresten har du har suttit här själv sedan du kom och då somnade du nästan direkt vad jag kan minnas. Jag tänkte först väcka dig men du såg ut att sova så skönt.

Jag tackar för svaret, öppnar dörren och går ut från caféet. Bjällrorna ringer när dörren slår igen bakom mig. Jag går ner för gatan mot en korsning. Jag går in på den korsande gatan och ser gatlyktorna som löper längs trottoaren. De lyser som små eldflugor och ett svagt ljussken reflekteras i mina ögon.

Jag tittar upp i himlen och ser en snöflinga falla. Sedan faller en till och en till. Jag ser hur årets första snö sakta faller. Jag ser hur de små snöflingorna dansandes dalar ner mot marken. Snart kommer ett vitt täcke att klä alla tråkiga och mörka gator. Ljuset från gatlyktorna kommer att gnistra och tindra i den knarrande pudersnön.

Jag ler och promenerar vidare hemåt.