My generation

Sharon ligger nedsövd på Hadassah-sjukhuset i Jerusalem och efter att ha följt israeliska och utländska medias rapportering mer eller mindre oavbrutet sedan i torsdags känns det som om det inte går att koka mer soppa på den här spiken. Visst är Israels premiärministers hälsotillstånd tre månader före israeliska val och tre veckor före palestinska val en nyhet, men det har redan skrivits utmärkta rapporter om detta i svenska media. Så jag tänker inte skriva om Sharon, eller vad som kanske kommer att hända i israelisk politik, eller vilken inverkan hans frånvaro eventuellt kommer att ha på den idag icke-existerande fredsprocessen. Sammanfattning: ingen vet, allt är spekulationer, och vi får helt enkelt vänta och se.

I väntan på riktiga nyheter stötte jag på en intressant artikel i Haaretz lördagsbilaga om en gammal kompis till Ariel Sharon, f d armechefen Rafael Eitan, alias Raful. I Israel är Raful känd som krigshjälte och Riktig Karl, orubblig, fåordig och aldrig rädd för någonting. Han gick med i Palmach Haganas elittrupp som tonåring, stred i alla Israels krig sedan 1948 och sårades fyra gånger. I november 2004 blåste han av piren i en stormvind i hamnen i Ashdod och drunknade.

Både Ariel Sharon och Yitzhak Rabin tillhörde samma generation som Raful. Födda i Israel på 20-talet uppfostrades de enligt gängse ideal: att bruka jorden och att visa hjältemod i strid. Känslor var lika med svaghet. När överbefälhavarenYitzhak Rabin fick ett nervöst sammanbrott några dagar innan sexdagarskriget, sågs detta inte med blida ögon i det israeliska etablissemanget. Nervösa sammanbrott var för kärringar, för att uttrycka sig i klartext.

Nu, två år efter hans död, berättar Rafuls andra fru Ofra om en annan sida av Raful, som han knappt tordes erkänna ens för sig själv: nästan varje natt plågades han av mardrömmar, slog vilt omkring sig, och vaknade badande i kallsvett. Minnen från hans ungdom, när han redan som tolvåring fick ett gevär av sin far och skickades ut för att bevaka planteringarna om nätterna, minnen från striderna, från fallna kamrater och från hans två döda söner kom tillbaka till honom, natt efter natt. Ofra föreslog att han skulle gå till en psykolog. Han fnös. Raful? Till en psykolog? Raful, krigshjälten? Fullständigt otänkbart. Han gick upp, drack ett glas vatten och lade sig på andra sidan för att somna om.

Hur många fler i hans generation led som han och skämdes för att avslöja sin så kallade svaghet? Idag är fenomenet "krigstrauma" mera accepterat i det israeliska samhället och soldaterna får psykologisk hjälp. I Rafuls generation existerade det inte. Fick inte existera.

Sharon är en av de sista representanterna för Rafuls generation och dess värderingar i den israeliska politiken. "Farväl, 1948 års jättar", skriver Yoel Marcus i Haaretz, och syftar på "grundargenerationen", de som stred i självständighetskriget och skapade staten Israel.

Vem som än vinner nästa val, en sak är säker: en ny generation kommer att ta över ett land vars befolkning i huvudsak önskar att Israel ska bli en normal stat, internationellt accepterad och med erkända gränser. En befolkning vars majoritet mer eller mindre motvilligt accepterar iden om en palestinsk stat. Ett samhälle där unga soldater med krigstrauman accepteras och får vård istället för att själva kämpa med sina demoner.

Ett Israel där, kanske någon gång i en avlägsen framtid, unga soldater kan nöja sig med att patrullera gränserna och inte ens behöver skickas in i strid...men det får nog vänta. Tills nästa generation.

Av Anna Veeder 07 jan 2006 19:34