Anna och Julen

NU
Julafton är en sådan där kluven dag som betyder både glädje och vemod. Nu närmar den sig ännu en gång och Anna förväntar sig en stilla lycka. Familjen har växt under året med ytterligare ett barnbarn att älska. Hon känner sig gynnad och rik. Samtidigt går tankarna obönhörligen till tidigare jular. Den första hon minns är den då hon fyllt 14 år och firade sin första egna jul

Då
När Anna fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Första anhalten blev ladugården ,Värme fanns det, och sällskap, men risken var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta den där Anna sovande i höet smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.


I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse. I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat i 7:an. Den lilla nyckeln. Kamratens pappa var förman på träfabriken och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord. Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.


Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.
Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
- Tänd inga lampor, hade kamraten varnat.
- Då kan någon se och tro att det är inbrott.
Som om hon vore så dum. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, duffeln brukade tjäna som täcke. Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Toaletten! En snilleblixt slog henne: Den hade kanske inga fönster?
- Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet bredvid toalettstolen och började gräva efter lektyr. Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx. Och Anna förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och mycket lycklig julnatt.

NU
Anna tänker på hur naiv hon varit. Att ha föräldrar var sannerligen ingen garanti för lycka. Några av hennes halvsyskon har växt upp hos sina mammor och de hör till dem som farit riktigt illa medan den adopterade systern klarat sig bäst av dem alla. Anna pysslar sig närmare helgen, förbi den 10:e december som varit äldsta dotterns födelsedag och sedan är hon inne på upploppet: Alla paket ligger inslagna under den gigantiska granen som katter och hundar försöker välta varje år. Den står numera på en pall fast förankrad i tak och väggar. En gång hade den börjat brinna och en annan gång hade en av hundarna satt eld på svansen så hon hade kapitulerat numera: Det sitter elektriska ljus i granen.

Då
Julaftonen då de rullade av färjan vid Afrikas kust utan dottern hade känts som en kniv i hjärtat men samtidigt var hon lättad att befinna sig på en plats som inte påminde om helgen. Här kunde såren läka i lugn och ro.

En annan jul som hon heller inte firade tillbringades vid fosterfaderns dödsbädd. Han hade ingen annan. De hade haft det fint på ett märkligt sätt de där sista månaderna han levde. Anna hade njutit av att äntligen komma honom nära.

Nu
Anna känner samma blandade känslor som alltid. Med åren har hon skaffat sig en slags egna rutiner som mynnar ut i det barnen kärleksfullt benämner som mammas hysteriska jul och som fått vissa medboende i kollektivet ifrån andra kulturer att rapportera hem hur svenskarna drabbas av vansinne vid juletider. Men de förundras över andra saker också som den där Anna tar sig till. En indier trodde fullt och fast att alla lever i polygami i Sverige och några av Annas tilltag reser nog ut i världen som vandringshistorier om galna svenskar?

Då
Jularna under barnens tidigare år: Först alla stjärnorna och ljusstakarna i husets många fönster: Sedan alla slingor på balkong och i trädgård som fick hennes båda exmän att skämtsamt fråga henne ifall hon öppnat filial till elverket. Eftersom hon alltid fick med sig barnen så avgick Anna med segern. Julen gjordes på Annas sätt. Varje år växte pakethögen.. Att det ibland var lite obalans när själva emballaget kostat mera än innehållet bekymrar ingen under 12 år. Eller tvärt om som den gången dottern fick ett piano som skulle slås in i spånplattor som paketsidor förklistrade med julpapper medan barnet var i skolan: Dottern var bestämt 7 år då.

- Nu får du väl för helvete ge dig sade den käre som ytterst sällan använde svordomar. Men det blev ett mycket fint paket av pianot.

NU
Själv är hon ganska medveten om vad hon håller på med men låter det ha sin gång. Allting som lindrar paniken och ångesten den här tiden på året är välkommet. Livet är just så: Lycka är någonting mycket svårt att beskriva eller skapa. De flesta av hennes julhelger har varit mycket fina. Men inte riktigt som de i Sörgården ifall den boken ännu existerar?

Senare jular flimrar förbi hennes inre syn när hon blundar: Barnen som växte och alla deras kompisar och den ständigt stora brokiga familjen i kollektivet. Hon hör till de lyckliga som har kärlek, ljus och glädje runt sig.
Men har ibland problem med att förklara ord som utanförskap eller kompensation på ryska eller kinesiska . Däremot upptäckte hon att hon han sjunga julsånger på swahili. Det är nämligen samma sånger som i bardomens bönehus. Hon minns den svenska texten på dem alla.

Då
Dottern hade påbörjat sina många långresor och firade julafton i Singapore. Ett collekted call på över en timma räddade hennes julafton det året men exen insåg inte att detta var värt varenda krona av de 5.000 som teleräkningen ljöd på. Män har ibland lite svårt att se det viktigaste här i livet i tänkte hon förundrad.

NU
De senaste åren har hon dessutom hittat de flesta av sina syskon och fått en bra kontakt på äldre dagar. Men att ta till sig hur det haft det har varit obegripligt svårt: Att några av dem överlevt sin barndom förundrar henne ofta.
När hennes favoritsyster försöker förklara om sina lite hysteriska jular och sin julångest ler hon igenkännande: En gång barnhemsunge.

Då
På själva julafton för sju år sedan hade hon suttit med sina både exmän i en bil på väg hem ifrån Södertälje. I hennes knä låg den finaste S:t Bernhardsvalp man kan tänka sig: Han såg ut som en lurvig leksakshund och var bara nio veckor gammal .Hon hade varit överlycklig.

Och för tre år sedan hade hon fått hem sin käre till jul ifrån sjukhuset där läget länge varit kritiskt. Vilken lycka att se honom sitta bland de sina igen.

Nu.
De senaste åren har hon skapat en ny tradition på grund av de milda vintrarna: Hon håller poolen varm och upplyst över julen. Den nyinflyttade killen ifrån Kosovo trodde först att det var en svenska julsed. Att bada naken visste han att man gör i Sverige men så här års? Men gubbarna skakade bara på sina luttrade huvuden:
- Den där Anna.

Men alla julkvällar när de andra lägger sig att sova så gör hon ett litet bo åt sig i ena soffhörnet under den starka läslampan. Med alla husdjur tätt omkring sig väljer hon njutnings fullt bland högen av olästa böcker som ligger på det lilla bordet. Varje jul landar en ny försvarlig mängd sådana där eftersom det är det enda hon alltid önskar sig. Hon väljer en och börjar läsa och nu är hon fullkomligt lycklig. Vissa saker förändras aldrig.

Av Sunny Börjesson 25 dec 2005 01:08