Persbrandt skjuter sig själv i foten

Jag känner inte Mikael Persbrandt personligen, men om jag gjorde det skulle jag ge honom hans livs bästa råd just nu; nämligen att ge sig och låta bli med pajkastningen med Expressen och dess chefredaktör Otto Sjöberg, för oavsett om Persbrandt har rätt eller fel i sina påstående läs hans debattartikel i DN : Länk: dn.se kommer han aldrig att i längden vinna en konflikt med en kvällstidning. I det informationssamhället som vi lever i idag är det alltid journalisterna som får det sista ordet - och det kommer de att få här också. Genom att gå till hårt motangrepp i debattartiklar Skjuter Persbrandt sig själv i foten och förbrukar sina möjligheter att någonsin sätta dit Expressen och Otto Sjöberg.

Persbrandts anklagelser mot Expressen må vara synnerligen befogade. Tidningen var ju, långt innan Otto Sjöbergs tid, ökänd för överdrifter och förvrängningar av sanningen. Jag minns på 80-talet då Expressen under ledningen av dåvarande mediemogulen Bo Strömstedt attackerade artisten Py Bäckman med löpsedlar fyllda av lögner och överdrifter om sin påstådda relation med någon häktad knarkkung. Där gjorde Py samma misstag som Persbrandt gör i dag. Hon skrev debattartiklar och gick till mottangrepp i media och den som förlorade på saken var dessvärre stackars Py själv. Samma sak gällde mig själv under den tiden då jag blev falskt anklagad och dömd för våldtäkt. Lögnerna publicerades på löpande band. Jag stod ut i ca: 2 månader, men då föll dit och gjorde samma misstag som Persbrandt. Jag skrev en artikel i vilken jag inte skrädde orden och med en rad starka anklagelser mot Expressens redaktion, gav min sida av historien. I och med att jag skrev artikeln förbrukade jag mina möjligheter att angripa tidningen på ett effektivt sätt vare sig hos Pressombudsmannen, Pressens Opinions Nämnd eller i domstolen. Varför? Därför att jag hade givit svar på tal och saken ansågs vara balanserad! Persbrandt, som löjligförklarar PO och PON i sin artikel är uppenbarligen okunnig i PO och PONs betydelse. Om de fäller en tidning är det lättare för målsägande att vinna en rättsprocess om förtal.

Genom sina artiklar, i vilka han tillåtits av ansvarige utgivarna i två av landets största tidningar skriva vad som endast kan beskrivas som ovanligt hårda formuleringar, däribland en gränsen till förtalsaktig angrepp på Expressens chefredaktör Otto Sjöberg Persbrandt kallade honom för bl.a. "överstegrisen" har Persbrandt total fördärvad alla sina möjligheter att någonsin vinna sin konflikt med tidningen.

I egenskap av s.k. "kändis" under 80- och 90-talen har jag vid flera tillfällen blivit offer för kvällsblaskornas sensationslystnad. Jag har kvar löpsedlar där det står saker som jag i dag garvar åt då jag vet till 100 att de är inte riktiga. Men redan vid ett tidigt stadium i spelet lärde jag mig hur redaktionerna på kvällstidningarna fungerar och det bör Persbrandt också göra. Låt oss säga att en "uppgiftslämnare" påstår att "det och det" har inträffat kring en känd person. Kvällstidningens redaktion ser saken ur det allmänna intressets perspektiv och i ett sådant här fall publicerar de saken ENDAST om personen just då är hett stoff i media på grund av andra saker. Om Persbrandt hade hållit käften efter de första skriverierna om sina kärleksaffärer hade han inte blivit så hett stoff och hans namn troligen svalnat i media, men genom att gå ut och kalla Otto Sjöberg för "Överstegris" kastade Persbrandt olja på elden som Expressen startat. Följaktligen växte saken i media och namnet Mikael Persbrandt blev synonymt med ordet skandal. DÄRFÖR - när en s.k. "uppgiftslämnare" talade om för Expressens reporter att Persbrandt intagits på alkoholbehandlingshem blev det aktuellt att skriva om saken i den utsträckning som retade upp Persbrandt.

Om detta är en lögn kan man inte annat än kritisera Expressen för att ha publicerat saken. Redaktionen borde ha kollat upp påståendet noggrannare innan de valde att publicera. Här kan jag bara ge ett exempel på vad konkurrenten Aftonbladet troligen hade gjort om det var Aftonbladet som publicerade den påstådda felaktiga artiklen. Chefredaktören Anders Gerdin eller Redaktionschefen Niklas Silow hade med stor sannolikhet gjort en noga kontroll dagen därpå och om det visade sig att Persbrandt hade rätt, hade han fått möjlighet att i Aftonbladet berätta sin story genom en intervju. I och för sig tror jag att Aftonbladet vars redaktion i dag arbetar på en mycket högre professionell nivå än Expressens, knappast hade publicerat artikeln om behandlingshemmet utan att vara säker på att det var sant. Min 20 års erfarenhet av Aftonbladet är att den tidningen inte ljuger direkt utan den är jävligt skicklig på att förvränga sanningen inom ramarna av det publicerings acceptabla! Offret blir lika kränkt, men av tidningens vinkling, istället för av en ren lögn. Det kallas inom mediekretsar för "skicklig tabloid journalistik". Vad Expressen borde ha gjort var att "påstå att det ’ryktas’ om att Persbrandt har varit på alkoholhemmet. På det sättet hade de nästa dag kunnat ge Persbrandt möjlighet att bemöta påståendet, men genom att publicera saken som en sanning utsatte Otto Sjöberg sin redaktion för den pajkastningen som kom som efterföljd.

Oavsett hur det är, så är Persbrandt en riktigt fårskalle. Om han hade varit smart hade han bara överlämnat saken till sin advokat, lyst med sin frånvaro och bitit i det sura äpplet för att senare vinna i en rättsprocess. Genom att gå till hårt motangrepp i debattartiklar skjuter Persbrandt sig själv i foten och förbrukar sina möjligheter att någonsin sätta dit Expressen och Otto Sjöberg. De sitter och garvar åt honom!

Av William Butt 18 dec 2005 16:16