Om kaffe och självmordsbombare

Gick och skickade ett fax vid tolvtiden.
“Har du ringt dina svärföräldrar i Netanya?" frågar sekreteraren Nurit som satt vid informationsdisken och lyssnade på motsvarigheten till P3 medan hon skrev mail och pratade i telefon.
"Nej", svarade jag förvånat, "varför frågar du det?"
"Det var en självmordsattack i Netanya, vid köpcentret."
"Det är där de brukar explodera", konstaterade jag och satte i papperet i faxmaskinen. "Förresten jobbar min man i Netanya, han vet säkert om det och har kollat att hans föräldrar är OK. Om något hade hänt skulle han ha ringt till mig."

Sedan går jag och kollar på Haaretz nätsida och mycket riktigt står det att en medlem av Islamiska Jihad utfört en självmordsattack. Fem döda, femtio skadade. Några av de svårast skadade brukar avlida inom de närmaste dagarna, så det blir väl några till. Och så blir det några bomber på Gaza, några arresterade palestinier på Västbanken och kanske någon så kallad "utomrättslig avrättning" av någon högt uppsatt ledare av Islamiska Jihad. Har alltid undrat hur man vet om någon är medlem i de här organisationerna. Har de medlemskort och betalar årsavgift? Eller måste man bestå något inträdesprov? Är en självmordsbombning ett inträdesprov? På det viset kan de ju inte få många medlemmar. Ska berätta för dem om SSU.

Faktum är att det som gör störst intryck på mig är inte självmordsattacken, utan den närapå fullständiga likgiltighet som jag känner inför dådet. När de första självmordsbombarna sprängde bussar i luften i Tel Aviv innan valen på våren 1996 minns jag att jag mådde fysiskt illa. Många slutade jobba, satte sig framför TVn eller radion och följde vad som kändes som en nationell katastrof. Offren följdes i reportage i veckor framåt. Idag publiceras bilderna av offren i tidningen, attacken och dess utövare skildras pliktskyldigt i nyheterna, Sharon och Mofaz träffas och beslutar att fyra av några raketer eller bomber mot Gaza begriper inte riktigt hur det hänger ihop eftersom självmordsbombaren uppges komma från Jenin på norra Västbanken, medan alla andra fortsätter sina bestyr som vanligt. För några månader sedan gick jag in i kafferummet och hörde någon säga som i förbigående "Har ni hört att de sprängde en buss i luften i Jerusalem imorse?" Sedan ilsknade han till på riktigt. "Men varför finns det inget kaffe? Nu har de varit här från logistiken igen och snott vårat kaffe!"

Nej, jag tror inte att israeler är känslokallare än andra folk. Överhuvudtaget tror jag att människor överlag är rätt lika varandra. Man hittar ett sätt att överleva, känslomässigt och fysiskt. Man vänjer sig vid bilderna. Man tar helst inte bussen, man kollar vem som närmar sig vakten vid ingången till ett köpcentrum innan man ställer sig i kön, man lägger märke till stora väskor, håller utkik och är vaksam. Man låter inte barnen gå själv till köpcentret. Och de palestinier jag känner gör ungefär samma sak, fast på andra sidan. Försöker att hålla sig utanför och att skydda barnen så mycket det går. Och apropå ingenting, nu sade Al-Baradei att om Iran återupptar anrikning av uran kan de nå atombombskapacitet om sådär två-tre år. Frågan är, kan man vänja sig vid ett litet atomkrig? Hoppas att jag aldrig behöver få veta svaret på den frågan.

Av Anna Veeder 05 dec 2005 13:15