Makt, ansvar och tsunami

När tsunamin inträffade hade Persson varit statsminister under åtta år. Frågan om krisberedskap hade debatterats flera gånger. Förvirringen i regeringskansliet efter tsunamikatastrofen var resultatet av MEDVETNA BESLUT om hur en krisorganisation skulle fungera, vilket kommissionens ordförande också underströk den 1/12.

Besluten stod också v och mp bakom. Inte undra på att tystnaden nu är bedövande från de två mest högröstade partierna i riksdagen.

Nu förklarar Persson att han tar fulla ansvaret för alla fel och brister. Detta ansvar utmynnar bla i att alla inblandade sitter kvar i orubbat bo. Ja, inte riktigt alla.

Hans kusin, Mikael Sjöberg, som kritiseras för passivitet, har blivit befordrad till generaldirektör för Arbetslivsinstitutet, och inte heller Cristina Palm, som på annandagen ringde räddningsverket för att försäkra sig om att man inte förberedde någon insats, finns kvar. Denna hederskvinna, som kallade den konsulära jouren Kerstin Melén för "hysterisk" när hon försökte förklara stundens allvar, är numera konsul i Phuket. Av alla ställen. Förmodligen som uppskattning för väl utfört arbete.

Men övriga, i likhet med Persson, sitter kvar på sin kammare och intalar sig själva att man "tar ansvar för det inträffade". Han har ju dessutom, efter mer än elva månaders betänketid, bett svenska folket om ursäkt. Så allt bör väl vara frid och fröjd nu.

Stockholms kommun hade för att ett antal år sedan en finansskandal där en tjänsteman genom vidlyftiga affärer orsakade kommunen förluster på ca 500 miljoner kronor. Dåvarande finansborgarrådet John-Olle Persson s blev mycket förnärmad då oppositionen krävde hans avgång. "Jag kan väl inte ta ansvar för det jag inte vet" lät hans försvar.

Men det är just det som ett chefsansvar innebär. Man har som chef skyldighet att se till att organisationen fungerar på ett sådant sätt att misstag inte begås och att man dessutom nås av viktig information. Alla som suttit på en chefspost utanför den politiska sfären vet att så är fallet. Vi har dessutom en lagstiftning som i mångt och mycket gör exempelvis en VD ansvarig för underlydandes försummelser. Men det gäller inte inom politiken.

Statsminister Persson försöker sig nu på något liknande som finansborgarrådet gjorde med utmärkt resultat. Förvisso lägger hans sig platt, tar fullt ansvar och lovar bot och bättring. Men han tycker det är svårt "när det är så att man inte ens var informerad om läget. Det går ju faktiskt så långt som till måndag morgon innan jag är fullt informerad om att här finns väldigt många svenskar". Själv ansåg han det inte vara mödan värt att ens lyssna på svenska media under annandagen.

Freivalds, som före tsunamin, inte visste var Phuket låg, och naturligtvis inte heller att det fanns tusentals svenskar i området under julen, är inne på samma linje. Hon säger sig ha "folk anställda för att informera mig om nyheter". Det gjorde "folk" uppenbarligen inte varför ministern svävande i okunnighet om tillståndet i världen. För övrigt läser hon inte tidningar, tittar på tv eller hör på radio när hon är ledig. Vem kan för övrigt kräva sådana uppoffringar av en utrikesminister?

Regeringens försvarslinje verkar nu gå ut på att om folket inte är nöjda med hanteringen av katastrofen så får väl folket rösta bort den i kommande val. Före det händer ingenting. För att en minister i Sverige skall avgå krävs som bekant mer. Inköp av Toblerone till exempel.

Så stalltipset är nog att alla inkompetenta sitter kvar. Möjligen kan den inkompetenta organisationen förändras. Men det är tveksamt. Det skulle innebära att Persson förlorar makt gentemot professionella krishanterare. Och det vore ju förfärligt.

För övrigt kan man undra var alla de som i början av året ivrigt försvarade regeringens hantering av katastrofen tog vägen? Deras syniskt tröstande ord till alla anhöriga var ju "att en borgerlig regering inte gjort det bättre" och därför borde man vara återhållsam i kritiken.

Av Lars Nilsson 03 dec 2005 14:09