Mörk Potter bättre än någonsin

Sourzes filmrecensent Eleni Schmidt gick på pressvisningen av Harry Potter och den flammande bägaren och tog med tolvåriga Ingeborg Kraft Fermin. Här är Elenis och Ingeborgs resepktive recensioner i nämnd ordning:

Film: Harry Potter och den flammande bägaren
Betyg: Mvg
Regi: Mike Newell
I rollerna: Harry Potter - Daniel Radcliffe, Ron Weasley - Rupert Grint, Hermione Granger - Emma Watson, Rubeus Hagrid - Robbie Coltran, Lord Voldemort - Ralph Fiennes
Albus Dumbledore - Michael Gambon, Alastor "Mad-Eye" Moody -Brendan Gleeson

Harry Potter är tillbaka och redan i inledningen förstår vi att det här inte är någon ljus historia, om Harry potter historierna någonsin varit det. Grundmusiken är den samma, men mer dyster, och det första vi får se är en grinande dödskalle. Harry Potter och den flammande bägaren är närmast en skräckfilm. Mike Newell Mona Lisas leende har inte sparat på effekterna. Inom den första halvtimmen får vi se hur en quiddichmatch slutar i ett brinnande inferno. Lord Voldemort är tillbaka, elakare än någonsin.

Jag går på den här filmen tillsammans med en tolvåring. Vi enas om att berättelsen är ovanligt mörk och att det är mycket spännande. Tolvåringen blev aldrig rädd, men själv tycker jag vissa bitar är mer än lovligt otäcka. Harry, Hermoine och Ron har hunnit bli fjorton år, och livet har plötsligt blivit komplicerat nog utan de vanliga dödshoten. Harry börjar inse att världen är full av tjejer och Ron och Hermonie tycker nog om varandra, fast båda är för envisa för att visa det. Men alla får snart andra saker att tänka på; Hogwarth ska möta två andra skolor i ett mästerskap i trollkonst som ska utkämpas av tre kandidater som var för sig representerar sin skola. Vinnaren får evig ära, men tävlingen är mycket farlig. Harry Potter har inte lust att delta, men vad hjälper det när man är utvald av ödet?

Det som har gjort Harry Potter filmerna så populära är förmodligen blandningen mellan skildringen av skolliv på ett engelskt internat med magiska inslag och klassisk hjältesaga. Den här filmen är alltså lika mycket tonårsskildring som skräck och äventyr. Jag och mitt sällskap är överens; filmen är klart roligare än de föregående. Skildringen av balen är till exempel härlig. Som vanligt finns här också en strikt känsla för fair play, Harry Potter gör alltid rätt, även om han tvekar. Barnskådespelarna gör som vanligt ett bra jobb, Robbie Coltran Hagrid är lika trevlig som han brukar och här har även han blivit förälskad. Brendan Gleeson Troja, Kindom of Heaven gör ännu en bisarr biroll som måste varit mycket rolig att göra; hans sminkning kan ge känsliga personer mardrömmar.

Rollinsatserna, effekterna, humorn och den filmens mörka ton gör att vi båda är överens om att den här är den bästa Harry Potter filmen hittills. Men kanske väl otäck för barn under elva år? Det kommer förstås inte hindra dem.

*******

"Ibland blir man besviken på en film när man har läst boken - det gäller inte "Harry Potter och den flammande bägaren"

Filmen var väldigt spännande, men det är kanske lite svårt att hänga med om man inte har läst boken. Filmen har mycket humor men är samtidigt lite läskigare än dom andra tre filmerna. Därför är det nog bra att den har elvaårsgräns. Den är väldigt bra gjord och det ser väldigt coolt ut när Harry under Den Magiska Trekampen blir jagad av en drake. Det känns nästan som om man själv satt på Åskviggen under flygscenerna.

Ofta när man ser en film och innan har läst boken så blir man ibland lite besviken för att allt i boken inte är med, men så är inte Harry Potter och den flammande bägaren. Nästan allt som jag kan minnas från boken är med och alla viktiga händelser förstås: Cedric Diggorys öde, Harrys möte med Lord Voldemort han ser jätteläskig ut! och Hagrids kärlekshistoria med Madame Maxime.

Harry spelas som vanligt av Daniel Radcliffe och i dom flesta andra rollerna är det samma skådespelare som förut. Snape som spelas av Alan Rickman är lika ond och hatisk mot Harry och hans kompisar som alltid och Miranda Richardson spelar rollen som den oerhört irriterande journalisten Rita Skeeter. Filmen är lagom lång, drygt två och en halv timme och det är inte tråkigt en enda sekund. Mitt betyg blir VG.

Ingeborg Kraft Fermin, 12 år

Av Eleni Schmidt 16 nov 2005 14:40