Parisupplopp i Sverige - frågan är när inte om

Nu är det inte bara de fattiga, segregerade och invandrartäta förorterna som drabbas av våldet utan även de centrala delarna av huvudstaden Paris. Olika ungdomsgäng har i ett par veckors tid - sedan två tonåringar brändes till döds i en transformatorstation efter att ha blivit jagade av polisen - satt tusentals bilar, bussar, butiker, skolor, daghem och andra myndighetsbyggnader i brand. Ynglingarna har skjutit, kastat sten och andra tillhyggen på polis, brandmän och ambulansförare och upploppen har nu spritt sig till ett tjugotal städer runt om i Frankrike. Gängen som till största delen består av tonåringar med invandrarbakgrund har lyckats sätta hela det franska samhället i gungning och något slut på våldsamheterna verkar inte vara i sikte den närmaste tiden. Alldeles säkert är däremot att upploppen förr eller senare kommer att upphöra och situationen återgå till det "normala". Och alldeles säkert är också att den franska integrationsprocessen kommer att fördröjas ytterligare och rasismen i Frankrike - till Jean-Marie Le Pens och alla andra rasisters glädje - öka, oavsett bakgrund eller orsak till tumulten.

Många menar att upprinnelsen till "upproren" är fransmännens misslyckade integrationspolitik, den rådande diskrimineringen på arbetsmarknaden och invandrarnas utanförskapskänsla. Här kan jag inte låta bli att fråga mig själv om segregation - som vissa påstår dag in och dag ut - alltid måste automatiskt leda till kriminalitet … i det franska exemplet fullskaligt brottslighet? Andra menar att de skrämmande kravallerna är ett direkt resultat av polisen och inrikesminister Nicolas Sarkozys "provokationer" och allt hårdare attityd mot "bovar, slödder och avskum". Det ligger säkert en hel del i alla dessa förklaringar. Naturligtvis är den rådande diskrimineringen och segregationen ett blödande sår i det franska samhället som politiker fortast möjligt måste sätta stopp för - så som också ansvariga aktörer i Sverige och andra västeuropeiska länder måste göra! Det är myntets ena sida, som tillräckligt många har debatterat och skrivit om. Men myntet har alltid två sidor och jag vill gärna belysa den andra sidan av denna problematik.

Nämligen invandrarnas ansvar i integrationsprocessen.

Jag menar: för att integrationsdrömmen överhuvudtaget skall kunna fullföljas och förverkligas så förutsätter det att bägge parterna som skall integreras är medvetna om att det pågår en integrationspolitik i landet och att båda parter är öppna för det nya. Med många års arbete och erfarenhet av/med ungdomar och invandrarfamiljer vågar jag påstå att majoriteten av ungdomar med invandrarbakgrund både i Frankrike och i Sverige inte har minsta aning om denna process. Och oftast - tyvärr - inte heller föräldrarna, eftersom de oftast är inställda på att "en vacker dag" återvända till hemlandet och därför inte intresserar sig tillräckligt för "här och nu". Föräldrarnas "återvändadröm" - med all respekt - har kommit att bli ett svart moln över barnen, ungdomarna och deras framtidsdrömmar, men framför allt det största hindret i att bryta segregationen. Det är här det brister. Är man inte medveten om att något existerar så kan man inte heller vara intresserad av det. Och skulle man vara medveten om det så krävs viljan att integreras. Hade dessa ungdomar varit insatta och upplysta i denna - för hela Västeuropa - livsviktiga fråga så hade de också begripit att stenkastning, bränder och annat brottsligt bara leder till ännu mer segregation och ännu mer rasism, vilket till slut blir en ond cirkel som i första hand kommer att drabba de själva, deras familjer och alla andra invandrare. De borde framför allt inte hade satt eld på skolor, daghem och andra myndighetsbyggnader, inte bombarderat brandkår- och ambulanspersonal med stenar och definitivt inte satt eld på "sina egnas" invandrarnas bilar, bussar och butiker i "sina egna" områden. Det är ju i första hand inte "de franska områdena" som blir drabbade av ungdomarnas förvirring, ilska och raseri.

Det viktigaste i denna problematik är, vågar jag påstå, ungdomarnas sysslolöshet, identitetslöshet, jakten på spänning i en grå vardag, kunskapen om sina rättigheter men inte sina skyldigheter, kulturkrockar och rotlöshet i främmande land. Kärnan i denna maktlöshet, frustration och ovan nämnda orsaker till kravallerna är främst att ungdomarna inte kan - eller tillåts av föräldrarna - att hantera sin ofrånkomliga "dubbelidentitet" på ett konstruktivt sätt, då de varken känner sig som fransmän/svenskar, araber, kurder, turkar eller somalier. Det handlar om en "dubbelidentitet" som är i kris och i ständigt krig med sig själv. Det kan inte enbart vara segregationen och fattigdomen som präglar dessa områden som är orsaken till kravallerna, eftersom det ju är mycket fattigare i de länder som dessa invandrargrupper kommer ifrån. Och där, i hemländerna, existerar inte liknande bekymmer. Polisen i dessa länder kan röra sig fritt i alla områden utan att oroa sig för stenkastande ungdomar; polisen i dessa länder använder oftast ett tuffare språkbruk och använder sig av omänskligare metoder mot demonstranter än den franska polisen. Men liknande problem som vi ser i Paris förorter existerar inte där. Och vi får inte heller glömma att det även i dessa länder finns en hel del "inkompetenta" politiker och att glappet mellan rika och fattiga är större än det är i Frankrike. I många utvandrarländer, vid eventuella samhälliga svårigheter, är det tvärtom, då ungdomar oftast hjälper och underlättar för polis, brandkårspersonal och ambulansförare att utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt.

Nu är frågan, kan liknande händelser inträffa i Sverige? Ja, absolut. Tyvärr. Det är inte längre en fråga om OM utan NÄR. Titta bara på Ronna i Södertälje. Det kommer att hända igen och igen. Om inte politiker vaknar och inser att den riktiga och långsiktiga integrationspolitiken bara kan förverkligas i och genom skolan. Det är här framtiden skall/kan skapas. Inför ämnet integration på skolschemat och utbilda eleverna i in- och utvandringens historia så får vi ett - på lång sikt - bättre och stabilare samhälle att leva i. Men viktigast av allt: både invandrare och den inhemska befolkningen måste en gång för alla inse att vi invandrare har utvandrat från våra hemländer för alltid. Även om vi ofta har svårt att erkänna detta för oss själva och vår omgivning.

Av Josef Kurdman 14 nov 2005 14:30