Brev till mitt yngre jag

Ja, jag såg dig där mellan bridgen och refrängen, strax efter att solot tonat bort i syntens slöjor. Du var dig precis lik, samma mörklockiga hår i ett rufs över närsynt kisande ögon. Tänk om du vetat att allt det där kisande skulle ge upphov till fåran mellan mina ögonbryn idag, då hade du kanske valt att använda glasögonen din fåfänga till trots.

Fast troligtvis inte ändå, för vad brydde du dig någonsin om vad någon som jag skulle komma att tycka. Såna som mig sträckte du bara upp långfingret åt och flinade sådär uppkäftig mot. Hade vi möts då är jag rätt övertygad om att du hade avskytt mig innan vi änns bytt ett ord med varandra. Du hade dömt mig efter utseendet och raskt sorterat in mig i ett fack under etiketten "looser". Jag kan inte låta bli att småle lite nu åt oss båda, för på den punkten är jag fortfarande så mycket du. Snabb att döma utan reflektion eller ånger, raskt och sorglöst sorterande ut det som inte behagar vid första ögonblicket. Vissa skulle nog kalla det för inskränkt eller intolerant, men du och jag vet vad det handlar om. Vi har inte tid för några kansken eller utdragna processer, vår tid i livet är för kort för att vi ska ge oss tid att stanna till vid annat än det som omedelbart visar potential. Så du kanske undrar vad annat som finns kvar av dig i mig idag. Tja, mycket är nog kvar fast i annan form och gestalt än du ville se det i.
Fanan du vevade så högt du bara kunde och orkade, ligger nu prydligt ihopvikt i min innerficka. Sällan synlig för andra, men alltid tätt intill mitt hjärta. Slagorden du skrek ut till din omvärld, fästs idag på papper som sedan göms längst ner i hemliga kartonger i min garderob. Inte bortglömda, men endast framtagna där de vinner mening och respekt utan kritik.

Världen du ville skapa blev till en småskalig plastmodell, gömd i en vuxen mans bröst. En fristad dit han flyr när andras världar och verklighet tränger sig alltför tätt inpå.
Så skulle du gå därifrån med en känsla av besvikelse och frustration, om vi två satt ner till ett möte på något kafe och samtalade om allt som bara angår oss? Kanske, stora känslor och ord har ju alltid legat nära till hands för dig. Allt eller inget, kompromisser är för veklingar skratt men hur det nu än är med den saken, så är det här vad du blev. Jag kan inte säja att jag är det allra bästa du optimalt hade hade kunnat bli, misstagen har varit allför många för det. Då menar jag inte den typen av misstag som man lär sig och blir visare av, utan den sort som bara är rätt och slätt misstag. Misstag som aldrig blir till grund för något annat, utan bara gräver djupa kratrar i en människas inre. Du var själv med och gjorde det första, så du vet nog vad jag menar för något.

Men inte heller tror jag att den jag är och du blivit till, är det sämsta utfallet av allt det som format mig. Med tiden har överlevnadstrategin utvecklats och legat till grund för en väl fungerande levnadsmodell, som är stommen i det liv jag lever idag. Jag bär en fransad själ, lappad och lagad men fullt funktionell i många år till. Så om du ännu inte slutat lyssna, du som var mitt yngre jag- Vet detta om inget annat : Du hade aldrig kunnat göra det här bättre än så här, misstagen och felstegen till trots.

Jo förresten, på en punkt hade du kunnat gett dig själv en bättre start : Du kunde ha burit dina glasögon lite tidigare, så fåran i min panna aldrig blivit till mer en ett streck. De sitter på min näsrygg i skrivande stund.

Av Mattias Landgren 13 nov 2005 22:05