Höra till

Sara kom hem varje dag och var förälskad. Det kunde besvära Paul, rubba hans nyvunna vilsamma tillvaro. Han blev sällan svartsjuk, men aningens avundsjuk var han nog. Han hade inte lika lätt för sig, blev sällan betuttad eller svärmisk numera. Därför noterade han missunnsamt hennes fuktglänsande ögon och rosiga kinder, hennes halvöppna mun som uttalade små vällustljud närhelst hon trodde sig vara utom hörhåll.
Men eftersom hon var hans måste han ibland gå ut ur sitt eget slutna rum, träda in i hennes vidöppna. Där stod hon på bryggan i flödande solljus, med påsar i händerna, lyfta för att han skulle kunna ta emot dem.
- Vad hände idag, frågade han och försökte låta nyfiken.
- Åh, det var herrn i charkuteributiken, sa hon. Han är bedårande. Hans fru var med också. Titta, jag fick en korv!

Så fortsatte det. Sara kom hem med nyflådda ålar, välväxta morötter, havsvåta musslor och stenugnsbakade baguetter i sina kassar. Varje dag en gåva, varje dag rosiga kinder. Hon anrättade läckra måltider till Paul. Hon lagade dem med kärlek. Han åt och knotade över att det inte var salt nog.
- Du ska alltid hitta fel och brister. Precis när jag har hittat rätt. Saltkaret står där.

De hade rest iväg tillsammans. Det hade varit hoppingivande. Tillsammans mot nya mål. De hade pratat mycket innan de gav sig av, eftersom de var eniga om att de måste ha en gemensam syn på äventyret. Men vad hjälpte det när de innerst inne hade helt olika uppfattningar? För Paul blev resan målet, han var den som alltid ville fortsätta mot nästa landmärke. Sara besjälades av alla nya platser och människor, lät sig slukas och ville stanna.

Då ligger det kanske nära till hands att tro att Sara var den vidsynta, sociala parten i detta förhållande och Paul den hämmade asociala. Men det vore för enkelt. Utan Pauls drivkraft hade de aldrig givit sig av. Utan alla hans goda kontakter och förmåga att skaffa sponsorer och givande gentjänster hade resan varit omöjlig. Sara hade varit med på noterna, hon var inte svårövertalad när det gällde något oprövat. Men hon var inte den som tog initiativet, möjligen på grund av att hon oftast var nöjd med tillvaron som den var.
- Bo i en båt?
Hon hade till och med varit litet tveksam. Var skulle hon ha strykbrädan, och skulle det inte gunga förfärligt mitt i maten? Men visst hade hon gått med på att det var praktiskt att resa med sitt hem, att slippa packa varje gång de skulle resa vidare. Och så skulle de kanske komma närmare varandra igen. De hade pratat om det också.

Hans kärlek hade en gång varit oändlig. Han beskrev det själv som att den hade sträckt sig ända till solen, slingrat sig våghalsigt runt den och blivit svedd. Sedan dess fick han aldrig riktigt tag i sina känslor. De fanns där någonstans, och kröp undan vid beröring. Sara visste bättre nu än att försöka komma nära med ord och smekningar. Hon visste att hon varit solen.

Det var i början av januari och termometen i sittbrunnen visade på tre plusgrader. Sara slängde potatisskalen överbord i det grumliga vattnet och klättrade ned i kajutan igen för att bryna fyra vaktlar som skulle läggas i en gryta med vitt vin, lök och gröna bönor. Paul hade för en gångs skull tagit en promenad, alldeles på egen hand och Sara njöt av att få tillbringa litet tid för sig själv ombord. Annars var han nästan alltid där, om han någon gång gick ut var det för att ordna med något praktiskt och då måste hon följa med eftersom han inte kunde språket.
- Jag har en kurs på datorn, hade hon sagt. Prova den, det är till stor hjälp!
Men han var inte intresserad. De hade redan levt i fjorton länder under de senaste fyra åren och han kunde väl för guds skull inte lära sig alla de där språken.
- Varför inte?, hade Sara undrat.
Själv pratade hon fem språk flytande vid det här laget och stretade med glädje med sitt sjätte, italienskan. Och hon kunde komma hem förälskad varje dag.

Det var då Paul träffade lotsen. Han hade gått längst ut på vågbrytaren och satt sig på en av de treuddiga betongklumparna, där havet stänkte upp på honom i små skvättar. Hit brukade han gå ibland när Sara var uppe i stan och frotterade sig med bodknoddarna. Här kunde han se horisonten, drömma om nästa etapp och se fartygen nalkas och lägga ut. Idag hade han gått hit fastän Sara var hemma. Han behövde luft.
- Fa freddo oggi!
En storväxt man stod plötsligt bredvid honom, och Paul förstod inte ett ord av vad han sa. Mannen illustrerade genom att lägga armarna runt kroppen, skaka lite och brumma med läpparna. Paul nickade, visst var det kallt.
- Inglese?
Det förstod Paul.
- No, svedese.
Ett och annat ord hade han snappat upp i alla fall.
- Ho capito, , é tua la barca attraccata al pontile vicino allentrata?
Paul fattade ingenting men pekade mot segelbåten långt därinne i hamnen. Den svenska flaggan på akterstaget avtecknade sig tydligt mot den klara himlen.
- Si, si, la barca svedese! Che bella!
Mannen sken. Han fullkomligt strålade. De hade en kommunikation! Paul fann sig själv i ett leende från öra till öra. Han reste sig och sträckte ut sin hand. Hans nye vän tog den.
- Paul, sa Paul och pekade på sig själv.
- Paolo, sa mannen och pekade på sig.
De skrattade. Paolo la armen över Pauls axel.
- Drink?
Paolo väntade inte på ett svar. Han drog med sig Paul inåt land, över hamnplanen och genom grindarna till lasthamnen. Där hade Paul aldrig varit.
- Drink!
De gick in på en bar och Paolo hälsade glatt på och hälsades lika glatt av alla gubbarna som stod med ljusröda drycker i händerna. Han pratade, en för Paul lång, obegriplig och raketsnabb ramsa, med kvinnan bakom bardisken och hon producerade omedelbart två glas ljusrött till herrarna.
- Drink! Salute! Apertivo italiano!
Det var något bittert, förmodligen Campari, sådant som Sara gillade. Paul dolde en grimas i ett försök till leende och nästa glas blev ett gott rött vin som den förstående kvinnan i baren bjöd på. Innan han kom hem igen hade han hunnit med fyra glas, skakat hand med alla på baren och bedyrats många vänskapslöften. Han hade också begåvats med en liten flaska grappa. Paul förvånades över vänligheten och berättade glädjestrålande för Sara över en vaktelgryta som var perfekt saltad.

- Men vännen. Det är ju sånt jag upplever varje dag här. Jag har försökt säga det. Förstår du nu?, frågade Sara. Visst älskar jag det här resandet, att komma till nya platser. Men för mig finns inget bättre än känslan av tillhörighet. För mig blir tillvaron inte verklig förrän jag blir igenkänd på gatan, får ett "Ciao Sara" ropat till mig från dörröppningarna,
- Det kanske blir så på nästa ställe också?
- Har vi bråttom?
- Nej…
Paul stannade till och godkände orden som ville komma ur hans mun.
- … vi kan stanna här ett tag, fastslog han.
Han var alldeles varm inombords och vågade krama Sara utan att det brände. Han var också solen.

Av Ann Ljungberg 12 nov 2005 18:30