Om Sara - rolig, rörande och smärtsamt realistisk

Sara är knappast en unik ung kvinna. Som de flesta har hon fått lära sig att hon inte duger som hon är. Hon vill så mycket, och måste så mycket, och det spelar inte längre någon roll om kraven kommer från henne själv eller omgivningen; både privatlivet och karriären måste skötas med perfektion.

Hennes barndom har varit kämpig. Sara var sin pappas prinsessa, men han dog och mamman beslöt sig för att klappa ihop, något som Sara bestämt sig för att aldrig göra. "Jag klarar mig alltid" blir hennes mantra. Efter att ha varit mamma åt sin mamma i sjutton år är hon besluten att skapa sig en karriär. Efter en okonventionell anställningsintervju bra exempel till alla överkvalificerade desperados där ute börjar hon arbeta som receptionist på en mäklarfirma, samtidigt som hon tar sin fastighetsmäklarexamen och försöker leva tillsammans med Kalle, en fotbollsstjärna. Alexander Skarsgård Han älskar henne men kan inte förstå henne: "Du behöver inga pengar" protesterar han när hon berättar att hon fått jobb. "Jag har ju massor av pengar!" Hon, å andra sidan, vägrar att släppa honom för nära.

Sara blir äldre och klokare. Under tio år får vi följa hennes utveckling i karriären och hennes kärleksliv. Det senare är mer problematiskt än det förra. Stefan Hugo Emretsson väcker hennes moderskänslor men hans ego pallar inte när hon avancerar före honom; Pelle är charmig och möjligen ett bra pappaämne men han är ju faktiskt bara en hantverkare som fixar upp hennes hus. Och varför ska det vara så förbaskat svårt att bli befruktad?

Den här filmen är rolig, rörande och smärtsamt realistisk. Linda Zilliacus är självlysande. Hon är så pass övertygande som Sara att det faktum att hon bryter på Finlandssvenska trots att hon ska vara uppvuxen i Malmö känns helt naturligt. De andra skådespelarna gör också goda insatser. Siw Erixon är skrämmande bra som Saras mamma, den lipande kvarnstegen, Alexander Karim är charmig som Pelle och Alexander Skarsgård gör Kalle lika sårbar som omogen.
Hugo Emretsson lyckas få sympati för sin sorgliga rollfigur. Den här filmen ger alltså inte bara ett nyanserat porträtt av en ung kvinna, männen i Saras liv tillåts också vara flerdimensionella, utom möjligen Pelle.
Man snyftar lyckligt på slutet och nickar igenkännande filmen igenom men historien lägger inte tillräckligt vikt vid Saras karriär och hennes längtan efter barn. Vi borde ha sett mer av hennes utmaningar och framgångar i arbetet. Historien fokuserar väl mycket på kärleken, trots att hon själv konstaterar att det finns viktigare saker i livet.

Av Eleni Schmidt 10 nov 2005 01:13