Europas välfärdsmodell mot avgrunden

Tänk om motsvarande hänt i USA. Vad tror Ni då den europeiska vänsterns reaktion hade varit? För vår egen statsminister räcker det med en naturkatastrof i USA, för att han på partikongressen nyligen, skall fördöma USA och berömma den svenska modellen.

Men säkert hade vänsterns reaktion i så fall liknat den från 1992 vid upploppen i Los Angeles. Då förutspåddes, för femtielfte gången i ordningen, att USA:s och kapitalismens undergång var nära förestående. Frankrikes socialistiske president Mitterrand slog då fast att någon sådant inte kunde hända i Frankrike eftersom "det är landet med världens bästa sociala skyddsnät". Och han var inte den ende som skadeglatt pekade finger.

Nu letar vänstern istället febrilt syndabockar i Europa. Förutom diffusa tankar om för mycket marknadsekonomi som det istället är för lite av i Europa anses en väsentlig orsak vara att européerna generellt intar en rasistisk hållning till invandrare. Glömd för tillfället är då årtiondens häftiga anklagelser mot USA för rasism och vänsterns förhärligande av Europas statliga integrationspolitik vars bas är bidragsberoende och inte arbete.

Inget sägs naturligtvis om att i USA har man skapat sådär närmare 30 milj. nya jobb mellan 1980-1998 medan EU-länderna med sin större befolkning bara skapat mindre än 5,0 milj. Varav majoriteten inom offentlig sektor. Efter 1998 har skillnaderna bara accelererat. I Sverige är det ännu värre. Under perioden 1980 -2004 fick 873,000 personer uppehållstillstånd i Sverige. Den som tror att vi matchat det här med nya arbetstillfällen även när man gör avdrag för utvandring, sk återvandring, studenter, adoptioner mm har nog inte riktigt hängt med. Inte heller den som tror att arbetslösheten bland invandrare enbart beror på svenskarnas rasism. Här försvinner istället befintliga jobb och få nya tillkommer.

Varför frågar ingen inom vänstern hur det kommer sig att man lyckats med både invandring och sysselsättning i USA medan den helt kollapsat i Europa? Och varför vill ännu fler invandrare till USA, dvs miljoner och åter miljoner människor ta sig till dit - ett land som vänstern ständigt utpekat som högborgen för rasism och social misär?

Intressant är också en Harrisundersökning nyligen - apropå Frankrike- där bara 18 procent av fransmännen anser sig "mycket tillfredställda" med sitt liv, att jämföra med 58 procent av amerikanerna.

För vänstern finns bara två skäl till den uppkomna situationen. Rasism och för mycket marknadsekonomi. "Invandrarna" får tidvis tom ersätta begreppet "arbetarklassen" som den "massa" som är utsatt för förtryck. Men nu inte av kapitalet utan av den inhemska befolkningen. Det är allas vårt fel att dessa saknar jobb och därför behövs fler lagar mot rasism samt diskriminering och kanske behövs också kvoteringsregler.

Duger inte den förklaringen återstår att Europa - trots att vi har högre arbetslöshet, lägre tillväxt och sämre integration -är alltför likt det mer marknadsstyrda USA. Dessutom ses globaliseringen som ett hot och inte som en möjlighet vilken måste bekämpas med lagstiftning och ännu mer förbud.

Däremot vill man inte kännas vid att den europeiska välfärdsmodellen kollapsat till följd av kvävande regleringar, privilegierade särintressen, statliga monopol, höga skatter och att en icke fungerande arbetsmarknad, som tillsammans framgångsrikt bromsar initiativ och utveckling.

Här står också hopplösheten i vägen för reformer. När människor är livrädda för att förlora sina jobb eftersom inga nya finns att få, så accepteras inte heller avregleringar som kan skapa de nya jobben. Därför är också Europa inne i en ond cirkel. Europas sociala sk "skyddsnät" har trasslat in miljoner människor i segregation och massarbetslöshet.

Vänsterns förklaringsmodeller blir allt mindre verklighetsanknutna och allt mer desperata. Och att bara nämna USA som modell utlöser raseri.

Av Lars Nilsson 09 nov 2005 23:37