Död åt förrädaren

Mitt tydligaste minne från Rabin-mordet är att jag egentligen inte minns det. Likt de andra gånger, då jag haft den tvivelaktiga turen att vara i närheten av historiska händelser, som när Berlinmuren föll i november 1989, Olof Palme mördades eller regnmolnen drog in över Uppland efter Tjernobylkatastrofen - när nyheten brakade lös sov jag tryggt i min säng. Denna gång i ett sparsamt möblerat rum på en liten religiös kibbutz strax norr om Nasaret i de galileiska bergen.

Så när jag insvept i det grå Familjen Addams-moln som hängde över berget morgonen därpå släpade mig upp till matsalen, slog nyheten om att premiärministern mördats vid en fredsdemonstration kvällen innan ner som en bomb. Och precis som den där söndagsmorgonen efter Palmemordet, när jag jobbade som hemsamarit jo, det hette så då på ett servicehus i Luthagen i Uppsala och hjälpte en massa gamla rara tanter att sätta in löständerna och få på benprotesen och inte glömma att ta sina mediciner, hörde jag bekanta röster omkring mig som sade "det kan inte vara sant. Det kan inte vara en av oss." Tanternas version hade lytt "i Sverige gör vi inte sånt. Det måste vara en sådan där kurd eller vad de nu kallas", medan de religiösa kibbutzmedlemmarna som kom för att dricka kaffe i matsalen hävdade att "en jude gör inte så. Det måste vara en arab". Eller en konspiration. Eller en vettvilling. Och om det varken är en arab, eller en konspiration i den israeliska säkerhetstjänsten, eller en förrymd tidig Mijailovic-kopia, så kan han iallafall inte vara en av oss, en av de förnuftiga nationalreligiösa. Det måste vara någon av de galna extremisterna från någon av de mer messianska bosättningarna på Västbanken. Och om han inte är det heller, om han visar sig vara en ung, nationalreligiös juridikstudent från Herzliya norr om Tel Aviv, så måste han fått något helt om bakfoten.

Problemet, som består än idag, var att Yigal Amir, som dömdes till livstids fängelse för mordet på Yitzhak Rabin, inte alls fått något om bakfoten. Efter Osloavtalen 1994 och Israels erkännande av PLO utpekades Rabin av bosättarna och den israeliska högern som bedragare, fiende, landsförrädare. Vid en protestdemonstration i Jerusalem visades bilder av honom i SS-uniform alternativt i palestinsk kaffiya, medan demonstranterna ropade "död åt förrädaren". Rykten gick att extremistiska rabbiner förklarat Rabin för tillåtet villebråd. Att döda honom var nödvändigt för att rädda staten Israels fortsatta existens. Yigal Amir, ung och engagerad, beslöt sig för att handla.

2005 är situationen inte mycket annorlunda. Även om demonstranterna mot Sharon och mot Gazareträtten avstod från anklagelser om förräderi, och nöjde sig med att kalla Sharon en korrupt diktator, fortsätter de personliga attackerna mot honom. Den israeliska radion rapporterade i morse 3/11 att 84 av israelerna anser att mordet inte var en engångsföreteelse. I en bosättning på Västbanken hittade min man i september ett flygblad med en bild på Sharon och texten "glöm aldrig vad Amalek gjort dig". Enligt bibeln och judisk tradition var Amalek ett synnerligen brutalt och grymt folk, som attackerade och dödade Israels folk när de vandrade genom öknen efter uttåget från Egypten. De kom i skydd av mörkret och tog de svagaste, kvinnorna och barnen. Alla religiösa judar, och säkert många icke-religiösa också, begriper att Sharon i det här fallet likställs med Amalek, och Amalek är en fruktansvärd fiende som måste förintas.

Delegitimationen av statliga institutioner - regeringen, Knesset och armen - fortsätter som på Rabins tid. Moshe Feiglin, som på 90-talet var ledare för den ultranationalistiska proteströrelsen Zo Artzeinu Vårt Land, skriver på websidan för Manhigut Yehudit Judiskt Ledarskap den 1 september i år: "När någon, i en situation där det råder fundamental konflikt mellan statens lagar och Guds lagar eller hans personliga samvete väljer att följa statens lagar, är detta likvärdigt med avgudadyrkan". Manhigut Yehudits uttalade målsättning är att ta över Likudpartiet, i vilket de redan har en kännbar närvaro, och därigenom ta över ledningen i landet och utropa en judisk religiöst styrd stat. Iran på hebreiska, något i den stilen.

Konspirationsteorierna blommar fortfarande och frodas. Googla lite Yigal Amir så får ni se. Jag blev rätt skakad av resultaten när jag sökte efter material. Tydligen är Shimon Peres den huvudmisstänkte.

Försöken att förbättra Yigal Amirs situation - han sitter i isoleringscell - har tagit ny fart sedan familjen Amir talat ut i intervjuer och satt upp en websida för hans frigivande. "10 år räcker för vem som helst", sade en av hans bröder i israelisk TV i förra veckan. "Jag menar, det har bevisats att han Yigal dödade en brottsling Rabin". I helgen publicerades en omfattande opinionsundersökning i dagstidningen Yediot Aharonot. 20 av israelerna anser att Amir borde benådas. Haaretz skriver 30/10: "Om de endast hade frågat högerväljare hade 90 sagt att han bör benådas", hävdar Carmi Gilon, f d chef för den israeliska säkerhetstjänsten, och tillägger att hundratusentals högeranhängare är övertygade om att mordet på Rabin tjänade sitt syfte - att stoppa Osloavtalen. "Yigal Amir fortsätter att le sitt berömda småleende eftersom han vet att det var han som vann."

Av Anna Veeder 03 nov 2005 08:34