Brev från en muslim till en paria

Den köpman som är ärlig och trovärdig skall sitta vid skuggan av Guds tron på domens dag.

Tro mig, jag har inte för avsikt att undervisa er, herr Crowley, för jag vet att ni inte vill bli mästrad. Men våra vägar leder obönhörligen mot samma vägkors. Vi möts under en himmel som skurits till bitar av påvar, brahmaner, mullor, imamer, biskopar och rabbiner. Ni får inte blunda för vårt gemensamma öde. Är det kismet, den trötte västerlänningens slump eller djihãd fï sabïl Allãh? Ni kallas satanist av de som förföljer er, mitt folk har förföljts, trakasserats, hånats och hudflängts så länge man kan minnas.

Vet ni vad djihãd är? Frågan är kanske kränkande för er, ni ses trots allt som en bildad man. Ändå ställer jag den, för den måste ställas. Djihãd är människans inre strävan, en fredens tonföljd, och det heliga försvaret mot dem som jagar oss muslimer med facklor. ”Striden för Guds sak mot dem som strida mot eder, men angripen ej! Gud älskar för visso ej de angripande.”

Kan tulpaner växa i öknen? Er första dotter dog i tyfus, herr Crowley. Var hamnade hennes själ? Jag tror inte att ni är Iblis som av högmod vägrade buga för Adam. Ni är lika god, eller ond, som vi andra; en djinner avlad av den förlåtande kraften. Jag har känt doften av Allahs andedräkt i al-Aksa-moskén. Gör det mig förmer än andra?

Jag minns en kvinna. Hennes mun var utan tänder och ansiktet hade skrumpnat till ett russin. Hon hade en son som gått ut ur Bãb Zuwãylas majestätiska port, slagit följe med åsnekaravanen och ropat böner i al-Azhar. I Fadmin i al-Fayum dansade han under olivträdet.

I byn Abu Kals i Menufiya och i Deshna nära Qena bevittnade han bröllopsriterna.
”De badar mannen”, skrev han till sin mor. ”Äldremännen som varit med under omskärelsen klär av honom och medan kvinnorna sjunger och tvättar honom i kallt vatten kallar ceremonimästaren samman folket så att de kan lägga pengar i ett kärl. Så kläds fästmannen i nya, rena kläder. Han får sitta på en matta och tilltalas emir. Fästmön hedras också. Hon hämtas från sitt hus på ett riddjur och kvinnor och män sjunger och spelar på tamburin. Männen får inte följa med in i fästmannens hus utan väntar vid dörren medan kammerskan, al-mãshta, och de nykära går in. Jag frågar en äldre herre vad som händer. Han säger att fästmannen tränger in i fästmön med fingret tills mödomshinnan spricker. Kammerskan håller en tyglapp mot fästmöns skåra, sedan visar fästmöns mor tyglappen för kvinnorna i rummet intill.”

Russinkvinnans son blev småningom en helig man och bosatte sig i ett bröstbärsträd två timmars promenad från Qena. Juhaynastammens beduiner lärde honom dygderna razãna och hilm. Ingen vet med säkerhet om han blev visare, men han flyttade ner från trädet.

I Walthamstow, nordöstra London, bor och lever muslimer från Pakistan som om de ordnat sig en egen stat i staten, samtidigt är de uppätna av västerländska seder; flickor bär kortkorta kjolar, unga pojkar rivstartar sina åkdon och busvisslar efter flickorna. Där finns en moské, i en nerlagd skola, man firar ramadan och äldremännen bär pärlmössa. Jag vet inte vad man mer kan säga.

Vi strider om mark med hinduerna på Indiska halvön, med judarna i Palestina och med kristna på afrikanska kontinenten. För vår självrespekt och för våra rättigheters skull! Muhammed sa åt oss att tala sant. Koranen säger oss att man inte kan påtvinga en människa hennes tro. Övergrepp sker dagligen i gudars namn och jag är trött av kamp. Min poesi har sinat, jag känner förvridandet flåsa mig i nacken. Man frågar vem som kastade första stenen, men man stannar inte och väntar på svar.

Muhammed bad tillsammans med Abraham, Mose och Jesus i Jerusalem. Det ligger en kärlekens pärla i det ostron som är islam. När vattnet inte sipprar in och urholkar pärlan glänser den som safirer.

Jag har sett hästens avtryck i Umars moské, hur den tog sats mot tempelklippan och slungade Muhammed upp i himlen. Nu är jag en tulpan som torkat ut och vill sova i evighet i Khadidjas famn. Saknar ni er första hustru eller försköt ni henne när köttet kallnat? Jag vet att en man aldrig kan leva upp till sitt rykte. Ni har kallats världens farligaste man. Det måste betyda att ni är god.

Umma arabija waheda dhãt risãla khãlida!
Er Muhammad Iqbal

Av Stefan Whilde 30 okt 2005 23:36