Ordlekar och ordkrig

Det finns en ordlek i invandringsdebatten - fast debatt är väl fel att säga. Det finns ingen riktig i TV eller på debattsidor utan bara en i "undervegetationen". Och dit kanske man skall räkna Sourze, där medborgarna mot en dyr penning får tala fritt. I ett samhälle med halverad yttrandefrihet är det en genial affärsidé.

Ordleken i fråga går ut på att den "goda sidan" av landets statsminister döpt till "de goda krafterna", dit han antagligen räknar sig själv bestämmer vad orden betyder så fort den "goda sidan" hamnar i underläge. Ordleken gäller förstås de definitioner man måste enas om för att kunna föra en debatt. Och just en debatt på lika villkor och enligt logikens lagar är det sista den "goda sidan" vill ha, för sakligt skulle den förlora en sådan debatt.

Således kan jag som tillhörande den "onda sidan" aldrig använda samma definitioner som den "goda sidan", för då kommer den sidan att ägna all tid åt att diskutera vad jag menar med deras definitioner.

Tag ordet "invandrare". När samhällsrepresentanter i TV diskuterar invandrare och diskriminering, utanförskap, rasism etcetera, så behöver de aldrig precisera vad de menar med ordet invandrare. Inga elitinvandrare kommer farande och frågar vad de menar med invandrare. Nej, i stället använder de gärna detta vida begrepp själva när det är fördelaktigt rent retoriskt. Då heter det "vi invandrare", som om man bara menade de från Mellanöstern eller Latinamerika eller Afrika. Vilka naturligtvis inte heller är en homogen grupp.

Men när man på Sourze drabbar samman med Leif-Arne och Unto eller andra som invandrat de facto, i Leif-Arnes och Untos fall från nordiska grannländer, så får man höra att de minsann är invandrare. Leif-Arne tyckte att han var fiffig och fick strajk när han genmälde att han var "en sån där läskig invandrare". "Hm, där satte jag det där omogna gamla surkartet och kverulanten på plats", tänkte han nog. "Är jag bra eller är jag bra!"

Okej, många invandrare döper om sig för att undkomma diskriminering, men till Leif-Arne!

Har han och Unto eller den i och för sig trevlige Patrick Gallagher, som också kallar sig invandrare, fast han ser mer skandinavisk ut än vad jag gör, utsatts för diskriminering på grund av sitt invandrarskap? Skulle inte tro det va!

Det språkliga godtycket hos den "goda sidan" firar dock märkliga triumfer bland yrkesmässiga ordsmeder, som borde ha ett känsligare öra för nyanser än sådana klåpare som jag.

Ta ledarskribenten Niklas Ekdahl på DN eller Aftonbladets nye krönikör Carlos Rojas Beskow. Skrev mail till Ekdahl och klagade på att han skrev om muslimer kontra infödda. Vad menade han med infödda? Knappast infödda muslimer eller hur, utan etniska svenskar.

Beskow skrev om händelserna i Södertälje. "Jag har hört att minst 75 procent av alla huliganer och bråkiga fotbollsfans är infödingar."

Länk: aftonbladet.se

Han avsåg knappast infödda assyrier. Utan etniska svenskar. Så tydligen är det normalt språkbruk numera att dela in landets invånare i muslimer och infödda, assyrier och infödda. Så ge oss nya ord för det vi talar om - om vi nu inte klarar av att använda invandrare och svensk på ett begripligt sätt. Fast vilka ord? Blir inte de än mer känsliga och diskriminerande? Är det inte risk att vissa invandrargrupper utpekas som mer problematiska än andra? Och att den skiljelinjen kommer att gå inom den grupp som vi i dag normalt kallar invandrare? T ex asiater och iranier skötsamma, vissa andra grupper mer bidragsberoende och kriminella etc? Med andra ord, riskerar vi inte att slå in kilar mellan invandrargrupper om vi blir etniskt specifika? Förutom att det blir krångligt att föra en debatt.

Förresten jag har också varit "invandrare", Unto och Leif-Arne. Jag bodde i Belgien från november 1971 till mars 1974 och blev så diskriminerad. Det var fruktansvärt i utlänningsgettot med alla lyxvillor i Rhode-St-Genese. Bland annat hade Kongo sin beskickning där eller åtminstone bodde ambassadören där. Ja, vi umgicks väl mest med andra "invandrare" - från USA, Irland, Norge och Sverige. Fast vi hade även vänner bland andra nationaliteter, t ex ett par söner till en hotellägare i Marocko, plus ytterligare en arab när jag tänker efter, plus ett par New York-judar varav en hette Harvey, ett flertal belgare, av vilka jag blev särskilt god vän med Nicole.

Ja, det var rena FN och väldigt trevligt. Men det var innan man lät invandringen vara större än samhällets resurser att integrera alla som kommer.

Länk: images.google.se

Länk: tinyurl.com

Av Michael Ståhlberg 28 okt 2005 13:23