Sektledaren som styr vår utbildning

Det händer att författare ger sig ut på självmordsuppdrag och skriver romaner i första person om hjältar, legender och historiska celebriteter. Robert Graves gjorde det i Jag, Claudius, Björn Ranelid i Mitt namn skall vara Stig Dagerman och Ernst Brunner nyligen i Carolus Rex. Nu har fil. dr i filosofi Fredrik Lång iklätt sig rollen som sektledaren och matematikern Pythagoras. Det är med bävan och ett sug i maggropen jag öppnar boken.

Pythagoras från Samos föddes på 500-talet f Kr och kom att få äran för Pythagoras sats, den matematiska regel som säger att summan av kvadraterna på kateterna är lika med kvadraten i hypotenusan. Satsen visar hur sidorna i en rätvinklig triangel förhåller sig till varandra och användes före Pythagoras tid av egyptier och asiater, men Pythagoras bevisade att satsen gäller för alla värden och fick erkännandet av författaren Eudemos. Han inspirerades av Thales, Anaximander och Anaximenes och blev känd för eftervärlden genom sina lärjungar. Som motståndare till Polykrates tyranni lämnade han ön Samos för syditalienska Crotoa där han grundade mysteriekulten pythagoréerna, ett tystlåtet, asketiskt sällskap som trodde på vegetarianism, numerologi och själavandring. Han gifte sig med den stränga Theano och fick dottern Damo. Men existerade Pythagoras i verkligheten eller är han bara en myt?

Fredrik Lång tar fasta på Pythagoras tro på reinkarnation och låter oss förstå att han i ett tidigare liv faktiskt varit Pythagoras, precis som Pythagoras själv ansåg sig ha varit krigaren Euforbos, Hermotimos från Argos och dykaren Pyrros i tidigare liv.

Han berättar hur feniciern och myntmästaren Mnesarchos gifter sig med Babyleka som trots att hon är orörd vid trolovningen bär på ett barn. Denna befruktade oskuld döps om till Perthenis Jungfrun och senare till Pythais, och pojken hon föder är avkomma till konsternas, siandets och ljusets skyddsgud Apollon som dödade jätteormen Python i Delfi och är son till gudarnas gud Zeus.

Det hela utspelar sig på den tiden när man inte mätte människan i år, när myntet var ett första steg mot jämlikhet och demokrati och livets hemlighet var talet. Pojken Pythagoras har ett avtryck av sin gudafar på höger lår, men jämnåriga kamrater, däribland blivande tyrannen Polykrates, retar honom för horunge. Precis som idag härskar mobbning, rasism, pengamakt och ojämlikhet mellan könen. Första förälskelsen – i slottets ”allmännytta” Myrtale, en ung, bångstyrig kvinna – blir en helt igenom religiös upplevelse och Pythagoras får se sitt hjärta krossat när han skickas till Miletos som lärling till en guldsmed. I Miletos hamnar han i en smutsig grovsmedja och förnedras som springpojke. Han tvingas bland annat kapa sitt långa, vackra hår med en bronskniv för att inte våldtas av smedjans mästare. Vid återkomsten till Samos har allt förändrats, en tyrann har störtat en annan och Pythagoras familj har splittrats och modern dött. Den nya diktatorn Polykratos sänder iväg Pythagoras till Egypten för att utföra något som närmast liknar spionage, men Pythagoras svär att nya tider ska stunda.

Det här är en högst rafflande historie- och äventyrsroman med filosofiska förtecken. Som läsare reser man i tidsmaskin tvåtusenfemhundra år bakåt i tiden, till en era då alla sanningar om livet berättades och visheten var en fluga som blev en upphöjd konstform och ett värde i sig. Eftersom pythagoréerna har inspirerat gnostiker, alkemister, kabbalister och satanister femhörningen – pythagoréernas symbol – ”stals” senare av Church of Satan är det här en bok om kulter, filosofiska och religiösa inriktningar och sekterism ett ord som svårt missbrukas av oss idag, men Lång ger oss hela upplevelsen av en kultur och dess städer, traditioner, politiska strömningar, människor och dofter.

Författarens lust till ämnet smittar av sig och man blir smått vimmelkantig av textens lediga lek. Här finns också en skälvande skönhet i språket, en sagostämning i det realistiska och ett sinnligt ”förfall” i det nyktra tänkandet.

För Lång, som debuterade 1978 med Ockupationen och sedan dess skrivit ett tjugotal böcker och vuxit till en av Finlands främsta diktare, är detta långt mer än en arbetsseger. Att gjuta liv i myten om matematikens mest kända sats och satsens bakomliggande skådespel, att ha modet att fylla ut den faktiska kunskapen med hörsägen, gissningar och rena fantasier och ändå landa i sanningen eller ”sanningen” och att skapa ett skönlitterärt rus med utgångspunkt från hypotenusan och det gyllene snittet är suveränt.

Med Mitt liv som Pythagoras intar Lång en hedersplats i mitt redan sprängfulla bibliotek.

Titel: Mitt liv som Pythagoras
Författare: Fredrik Lång
Förlag: Schildts
Utgivning: oktober 2005

Av Stefan Whilde 26 okt 2005 23:58