Hoppas Fi kommer in i riksdagen!

Nej, jag sympatiserar inte det minsta med Fi. Tvärtom. Och därför medger jag redan inledningsvis att rubriken är lite hårddragen. Däremot har jag svårt och tro att svensk demokrati principiellt hotas av fler partier. För vad är det som säger att nuvarande riksdagspartier fångar upp alla idéer och tankar hos valmanskåren?

Ett flertal undersökningar visar dessutom att det finns en efterfrågan på nya partier bland väljarna och att antalet osäkra ökar vart år och att många bestämmer sig först den sista veckan före valet. Det behövs därför nytt blod, nytt engagemang i vårt stagnerande partiväsende där antalet medlemmar minskar dramatisk för vart år. Bara hotet om att ställa upp blir en vitamininjektion för demokratin.

Varje nytt parti bara ynka tre, så länge någon kommer ihåg som kommit in i riksdagen har ansetts vara ett hot mot den bestående perfekta partiordningen. Man har anklagats för bla följande.

*Underlaget för starka regeringar underförstått att starka sådana alltid är bättre och mer demokratiska begränsas.

*Statens kostnader ökar för att tillgodose småpartiernas särintressen.

*Småpartier får oproportionerligt stor makt och kan utöva utpressning.

*Småpartier har inte ett helhetsperspektiv på det moderna komplicerade samhället.

*De frågor som tas upp har de etablerade partierna redan uppmärksammat.

Synar man ovanstående argument lite noggrannare, och i ljuset av hur de etablerade partierna själva agerar, är oron helt obefogad.

Ta det där med starka regeringar. Alla som sett en sådan de senaste tio åren räcker upp en hand! Går vi ännu längre tillbaka har tex. sossarna - trots en nästan 70-årig regeringsmakt - mer undantagsvis haft egen majoritet i riksdagen. Oftast har man varit beroende av kommunisternas nåd men inte helt sällan har man solidariserat sig med såväl fp som c och dess föregångare Bondeförbundet. Men det sistnämnda bildande man tom regering med på sin tid.

Frågan om utpressning och statens ökade kostnader, då småpartier gör entré, kan vid första ögonkastet synas vara ett korrekt argument. Men hur vet vi att staten skulle ha uppträtt sparsamt och förståndigt utan dessa småpartier, eller att inte särintressen i samhället fått breda ut sig och orsakat ännu högre kostnader? Vad har tex särintresset LO inte kostat samhället, såväl direkt som indirekt?

Huruvida småpartier får för stor makt, och kan utöva utpressning eller ej, förutsätter ju dessutom ett jämviktsläge och är i så fall ett utslag av folkviljan, eller om man så vill, en konsekvens av de etablerade partiernas egna misslyckanden. Alltifrån kd, mp, Ny Demokrati, till nu Fi, Junilistan samt ev. ett Sjukvårdsparti har startats som en proteströrelse mot de etablerade partierna. Samtliga har också fått kritik för att sakna ett "helhetsperspektiv" på samhället och för att vara enfrågepartier.

Men faktum är att alla nuvarande riksdagspartier från början varit typiska enfrågepartier utan "helhetsperspektiv". Det har varit själva grunden för att man bildat ett parti. Och går vi bara tillbaka till när kd bildades så kommer den minnesgode ihåg att dåtidens företrädare fick svara på frågor om vad Gud tycker om motorvägar, räntor och dagis. Fi och Junilistan ställs nu inför samma typ av frågor, fast naturligtvis med en annan inriktning.

Någon som läst ett partiprogram för något av våra riksdagspartier nyligen? Nej, trodde väl det. Dessa förekommer endast vid partikongresser och liknande högtidliga tillfällen. Sen läggs dom i byrålådan och glöms bort. Vid förra valet besökte jag alla partiers valstugor där jag bor på jakt efter partiprogram. Hittade inte ett! Så mycket är ideologin och det långsiktiga perspektivet tydligen värt. I valtider dessutom! Däremot fanns det ingen brist på kortfattande, och av reklambyråer snärtigt formulerade "valmanifest", med en intellektuell hållbarhet på ca två månader.

Hur många partier bör det finnas? Ja, inte vet jag, men många anser uppenbarligen det räcker gott med de befintliga. Många tycker nog också att det borde finnas färre. Ett enda borgerligt parti föresvävar nog många väljare och som en konsekvens kanske tom ett tvåpartisystem av amerikanskt eller brittiskt snitt.

Problemet med ett tvåpartisystem eller där två partier blir helt dominerande till följd av valregler är att detta på sikt tenderar att erodera demokratin genom att partierna blir alltmer lika varandra så att inget parti till slut vågar sticka ut från det andra. Brittiska Labour är tex. numera till förvillelse lik Tory. Ingen kan heller precis beskylla Labour för att ha satsat krut på "återställare" efter Margaret Thatcher. Det är snarare så att Labour kan sägas ha snott Torys idépolitik och nu står den brittiska högern där med rumpan bar.

Ser man till USA är likheterna mellan demokrater och republikaner om möjligt större. Det är bara i det dagspolitiska käbblet om makten, och hos en okunnig europeisk vänster, vilken inbillar sig att demokraterna är någon sorts socialister light åtminstone så länge presidenten är republikan, som skillnaderna framställs som gigantiska. I verkligheten är de minimala.

Min slutsats är att ett tvåpartisystem för att inte tala om ett enpartisystem är till nackdel för en levande demokrati. Därför måste man rent principiellt se positivt på inte bara ett flerpartisystem, utan också på alla nya partibildningar, oavsett ens egna partisympatier, då de nya på ett eller annat sätt, berikar demokratin och/eller debatten.

Av detta följer att ingen som hyllar demokratin kan vara pretentiös nog att ha en bestämd uppfattning om vilka partier som har ett existensberättigande. Vare sig dessa kommer in i riksdagen eller ej.

Av Lars Nilsson 17 okt 2005 12:18