Fortsätt så, stockholmare

I tider av naturkatastrofer, strafftullar och självmordsbombare är det lätt att tro att världen går mot sitt ände. Men det gör det inte, i varje fall om de heliga texterna är att lita på. Skälet är helt enkelt att det finns för många snälla människor kvar. Apokalypsens ryttare får helt enkelt polera sina don ett tag till.

Det senaste beviset härom fick jag nyss i Stockholms tunnelbana. Jag klev på i Hagsätra, steg av i Högdalen, och strax före Fagersjö insåg jag att jag inte hade ryggsäcken kvar. Kallsvettet bröt ut. I min svarta Championbag hade jag nycklar med adressknipor till flera hem det är så med oss blomvakter liksom två aktiverade mobiler och bankkort och kreditkort för en mindre terroristcell. Samt, för att göra det riktigt enkelt för tjuven, ett splitternytt pass. Alla telefonnummer och mailadresser till den utskingrade kusinskaran ej inräknade.

Så jag slängde mig vrålandes ut ur bussen - jag ber tanten med stackars skrämda ungen i barnvagn om ursäkt - och sökte med jagad blick efter första bästa transportmedel att kapa till Högdalen. Ja du: fem minuter till nästa 165:a. De nästlängsta fem minuterna i mitt liv - efter den VM 1994 då Thomas Ravelli motade ett rumänskt straff och vann oss brons.

Det var förstås för sent. Tåget hade hunnit komma till bortre Mongoliet, tågvärdar fanns inte ombord, tågchauffören hade ett par länder kvar på itinerären innan han kunde gå sin runda. Ja du förstår. Bagen var borta - borta för alltid! Jag började jag begrunda en framtid som bankrånare för att bekosta alla bekantas låsbyten.

Fast det behövdes inte. De här raderna kommer från mitt hems lugna vrå, och alltså inte från Kumla. Ty bagen upphittades av världens schystaste folk: Stockholms t-banependlare.

Jag vill härmed uttrycka min djupaste, evinnerliga och ödmjukaste tacksamhet till dig som hittade bagen. Allra mest är jag tacksam för att du inte larmade polisens bombenhet när du såg ett övergivet svart bag på t-banan: kan ni tänka er det larmet, eller de massiva skadeståndskraven?

Sen är jag tacksam för att du lämnade in bagen egenhändigt till spärrvakten i Hötorget. Att du tog dig tid! Hade inte du gjort det, så hade den kanske försvunnit, och med den typ halva mitt sociala liv. -Äsch förresten, släng in andra halvan också: hur många vill bli sedda med klantarslet som bjöd hem tjuven till sin bästa polare?

Sist men inte minst, så är jag hyperimponerad utav att du varken lämnade ditt namn eller telefonnummer till polisen. Jag kunde nämligen tänka mig att ge dig en hittelön, inte som belöning - för det är inget som jag kan göra för dig som täcker vad du gjorde för mig - utan som ett sätt att säga tack, tusen tack!

Men inte, då. Du som hittade min bag, du tänkte tydligen inte på att du gjorde något märkvärdigt. Du tyckte nog att så här gör man väl, det är väl inget att orda om.

Hoppas du inser hur fel du hade, vännen. För du gjorde något ytterst märkvärdigt den dan: du ensam gjorde hela världen till en lite hoppfullare och värdigare plats att leva i, det kan jag lova dig. Åtminstonde för mig.

Hoppas förresten att fler tror på dig också. Alla dystopiska poliser som jag talade med de dagarna, alla vankelmodiga anställda på SL:s hittegodsavdelning eller är det Connex numera? och andra pessimistiska existenser som tog emot mina oroliga samtal/besök. Alla som viftade på huvudet och förklarade, med äkta och kompetent sorg i rösten, att det nog var kört. Att den bagen skulle jag aldrig få återse, inte. Vad säger ni du då?

När jag hämtade bagen, ni vet mittemot Säpo, sa tjänstgörande konstapel att jag nog var född under en lycklig stjärna. Jag hade haft tur, helt enkelt. Det är inte så det går till i Stockholm.

Jag slutar aldrig att förvåna mig över såna dystergökar. Vaddå "tur"!? Vem utropade tjuveriet till normaltillstånd för stockholmare, och motsatsen till "tur"!?

Jag tycker att det är precis tvärtom, jag: de allra flesta stockholmarna av bägge könen och av alla nationaliteter, åldrar och preferenser brukar lämna in upphittade artefakter. Det brukar faktiskt gå till just som jag beskrev, det är just detta som är det vanliga - det är allt annat som är jädrans otur.

Det borde jag veta bättre än de flesta. Det här var den fjärde gången som jag tappade min ryggsäck, samma olycksaliga svarta Champion, i t-banen inom loppet av ett halvår det är så med oss blomvakter. Med samma resultat varenda gång!

Du som upphittade och lämnade in min ryggsäck: Lyss inte på dystergökarna, vännen. Du och jag och andra som vi är i majoritet. Det är bara så i Stockholm. Om det är klimatet eller vattnet, det vet man ännu inte, men man vet att Stockholmsmagin finns och att den funkar. Den här stan är bra att leva i: den lockar fram hos oss alla varje dag lite av det som gör oss till bättre människor.

Jag är inte religiös. Fasti i onda tider av blodspillan i världen och institutionaliserad dumhet här hemma känns det värmande att se att det finns hopp kvar för oss som art. Tack så mycket, alla stockholmare! Keep up the good work!

P.S. För övrigt så anser jag att billtullarna bör läggas ner!

Av Shqiptar Oseku 12 okt 2005 18:44