Komunala upplevelser

Vem är hon? Vem är du?

Jag känner igen henne, men inte för att jag har sett just henne. Eller är det kanske just det jag har. Är det hon i varje gathörn? Nej, det kan inte vara hon, inte med den blicken. Det brukar jag se, trots att jag inte vågar titta, sitter skymd.

Gömda eller glömda. De tittar inte upp på någon eller mot någon, även om de längtar. Vad vet förresten jag om jävla längtan? Egentligen? Jag längtar till nästa klirr i kassan så jag kan köpa nya byxor, jag som bara har fyra par. Kanske att det är hon ändå. Det är ju samma sitts och samma skylt. Jag känner igen det. Jag har sett det så många gånger. Gått förbi utn att riktigt våga se och därför blott sneglat. Men innom mig stirrar jag på dem. Jag förvånas. Jag är i chock över vad vissa lever i medan jag och andra går förbi. Vi ser inte vad som är. Jag vill, men jag är för rädd. Vad skulle jag säga? Skulle jag våga? Jag skulle vilja våga hjälpa.

Om några år är det där min plats brukar jag tänka. Sen tänker jag på vad jag tänker om dessa Människor och undrar om någon känner som jag. Sen förundras jag. Eller jag blir faktiskt rädd. Rädd för hur snabbt jag gick förbi henne utan att hjälpa. Jag vet att jag inte gjorde ett jävla dugg.
Hon ser mig gå förbi. Hon ser att jag inte tittar, men ändå möts våra blicka i min ögonvrå. Jag skäms för mitt beteende.
Jag skäms för att jag vågar sitta här och skriva nu, med hennes bild för mitt inre. Hennes blick är levande död nu. Så nu törs jag stirra. Jag glor på henne utan att behöva flacka med blicken. Jag kan inte möta hennes ögon längre.
Därför törs jag skriva nu. Jag skäms för hur feg jag är.

Jag vet redan vad det kommer att stå på min skylt.

"Vad är du rädd för? Sanningen? Du kan gå nu om du är så jävla rädd!"

Nej! Så skulle det inte alls stå. Så skulla jag kanske tänka. På min skylt skulle det stå något om att jag behövde pengar till en bostad. Sen, efter några år skulle det stå något om att jag behöver pengar till mat.

Efter det så vet jag inte vad som händer med dessa människor. Jag ser henne inte om morgonen längre. Nu sitter jag med min skylt. Vad som händer sen, det kommer jag att få se. Precis som hon.

Av Staffan Jonsson 09 okt 2005 11:57