Cirkusen i vänsterpartiet

Den yttersta vänsterns livsluft har alltid varit interna strider. Där har man ofta lagt ner mer krut än på kampen mot kapitalismen. I demokratiskt styrda länder har striderna utkämpats verbalt medan det varit minst sagt blodigt där man haft makten.

Schymans partiledareperiod var mer undantaget som bekräftar den regeln. Men nu är man tillbaka i den vanliga osämjan och trätan som karaktäriserat den svenska yttersta vänstern sedan 1917.

Ohly har naturligtvis insett att det inte var särskilt smart - att åtminstone offentligt - kalla sig kommunist. I sin iver att ställa allt tillrätta, och i takt med sjunkande opinionssiffror, har han också riktat kritik mot Kuba.

Försiktig sådan förvisso, fattas bara annat. Men där går gränsen för hardcorevänstern. Enligt Svd 8/10 anklagas han nu i ett brev, som bla. undertecknats av fem ledamöter i partistyrelsen, för att ansluta sig till "en USA-ledd kampanj mot Kuba". Det gamla fina kommunistiska skällsordet "klassfiende" ligger i luften.

Partiledaren har lyckats med bedriften att både reta gallfeber på de så kallade förnyarna genom ett flertal steg mot dogmatisk sekterism och nu också de mer hårdföra kommunistiska kärntrupperna. Inte undra på att partiet är på god väg att spricka. Ena dagen flörtar han med högerflygeln, andra med vänsterflygeln. Men inget verkar fungera.

I ärlighetens namn måste man dock säga att Ohly strikt hållit sig till gängse kommunistisk teoribildning under hela sin partiledartid. Det märks inte minst om man läser partiets nyligen publicerade valplattform inför nästa kongress. Här har man klämt in all tänkbar överbudspolitik och lite till.

Sex timmars arbetsdag med full lön, 200.000 nya jobb i offentlig sektor, förstatliganden, varianter av löntagarfonder, facken får beslutanderätt om vilken bemanning som behövs på en arbetsplats, arbetarna tar över ägandet av "de större företagen", dvs de som inte redan ägs av löntagarfonder eller flytt landet, kommunalskatterna höjs för alla, utgiftstaket och krav på balans i den offentliga ekonomin avskaffas, 60.000 hyreslägenheter renoveras varje år, fler regleringar mm. mm.

Partiledaren på 50-talet, Hilding Hagberg, måste igenkännande applådera från sin himmel. Eller var han nu befinner sig. Förslagen överträffar med råge mp:s tokroliga kongressbeslut om att avskaffa räntan eller det av s, v och mp hyllande friåret, som till en kostnad av 2 miljarder per år, fått arbetsförmedlingarna på vissa platser att sluta förmedla jobb, till följd av den extremt stora arbetsbelastningen.

Valplattformen är heller inget precis som högerflygeln eller medlemmarna i "Vägval vänster" köper rätt upp och ner. Protester och förbannelser haglar.

Hur ser då framtiden ut för vänsterpartiet? Det är inte otroligt att "Vägval vänster" försöker sig på att starta eget. Men det är dömt att misslyckas och partiet kommer i så fall, vad det lider, att uppslukas av sossarna. Det har hänt förr med högerfraktioner inom den yttersta vänstern.

Den hårdföra kommunistiska kärnan inom v kommer som brukligt är, att föröka sig genom delning, till ackompanjemang av ömsesidiga beskyllningar om klassförräderi och avvikelse från den rätta läran.

Vänsterpartiets framtid som riksdagsparti är med andra ord minst sagt dyster när proletariatets upplysta företrädare koncentrerar sig på begå kollektivt självmord inför öppen ridå.

Av Lars Nilsson 09 okt 2005 11:09