Börskrasch och bedrägeri

Det är värt all respekt när någon tar sig tid att båda läsa och debattera mina artiklar, som nu senast när Daniel Björkman tar till ordet.

Daniel skriver:

"… ingen kan påstå att miljoner aktieägare och pensionärer blev ruinerade i samband med raset år 2000. Tvärtemot så har börsen återhämtat sig helt sedan dess."

Om vi börjar med påståendet att börsen "helt återhämtat sig" är detta fel. Stockholmsbörsens aktieindex är fortfarande lägre idag än 2000. Dow Jones index är 800 punkter lägre. Och Nasdaqbörsen, som styr svenska teknikföretags aktieutveckling inkl Ericssons, toppade med ett index runt 4 000 punkter år 2000, men står idag på 2 100.

När det gäller AP-fondernas utveckling har Sjunde AP återhämtat sig bäst. Vilket uteslutande beror på att man investerar i fastigheter och obligationer framför aktier. Aktieindex är också ett trubbigt mätinstrument, då det drivs av branschvisa uppgångar. När fonderna låg tungt i en fritt fallande Ericsson-aktie, steg samtidigt bioteknikaktier där få fondplaceringar gjorts.

Daniel skriver att han använder sakliga argument i motsats till mig då, förstås. Sakliga argument bör dock emellanåt hänvisa till annan källa än den egna hjärnan. När David skriver "ingen kan påstå..." - vill jag veta varför man inte kan detta?

När exempelvis företag som Tycon, Andersen och Enron kraschade förlorade miljoner aktieägare och pensionärer sina besparingar. Till dessa ska läggas hundratals andra bolag som försvann från börsen. Och att Ericsson sparkat 50 000 anställda, många med värdelösa optioner som enda tröst.

Låt mig kort berätta om 71-årige Arthur Millet från Texas, som hade sina pensionspengar i USA:s fjärde största företag, Enron, där han tidigare jobbat. Pensionskontot bestod av aktier motsvarande 12,5 miljoner kronor. Sedan Enrons alltför kreativa bokföring avslöjats och bolaget störtat från aktiehimlen ner i ett svart hål, hade han inte ens pengar kvar till foder åt sina ridhästar. Nu återstod inget annat än att jobba igen. Men vem anställer en 71-åring? Inte ens McDonald. Hans 49-årige före detta kollega Mike Turner blev av med både jobb och allt han hittills tjänat ihop till pension.

Arthur Millet och Mike Turner är två av hundratusentals människor i samma situation.

Mellan 2000-2003 försvann ur svenska folkets pensionsfonder 350 miljarder kronor. Dessa pengar är borta och förblir borta. När 52-årige Gunnar Svensson i Malung satsade alla sina besparingar i "bombsäkra" Telia blev han inte ruinerad. Men han har sett hur 85 000 kronor förvandlats till 37 000. Han är en av 1 miljon svenskar som placerat sina sparpengar i Telia. Den massiva propaganda som föregick försäljningen trodde en majoritet på. De blev lurade av media, politiker och näringsliv.

David skriver att försäljningen av Telia kom skattebetalarna till del. Pengarna tog staten hand om och använde till att betala av en del på statsskulden. Möjligen är det detta som han menar kom skattebetalarna till del.

Normalt brukar Bombhögerns Vänner mer måna om aktieägare än skattebetalare. För en miljon nyblivna aktieägare var beslutet att betala av på statsskulden fel. Sysselsättningspolitiskt var det också fel. Hade pengarna istället använts inom Telia till investeringar hade pengarna kommit hela samhället till del på ett bättre sätt. De kunde exempelvis ha gett hela landet bredband. Telia hade då legat i framkant när skype blir vanligt. Telias framtid är nu istället mycket osäker.

David har läst på om Astra Seneca och funnit att vinsten ökat med 30 procent. Den siffran är dålig. Men vinst, försäljning och forskning är skilda saker. Ett läkemedelsbolag som arbetar på lång sikt ska ha fokus på forskning och försäljning, vilket självfallet tär på vinsten. Astra Senecas senaste siffror visar minus fem procent i försäljning och att vinsten steg marginellt. Problemet är företagets nuvarande filosofi. Man använder vinster till att återköpa egna aktier. På detta sätt håller man aktiekurserna uppe. Beloppet motsvarar 55 procent av bolagets forskningsanslag. Astra Seneca gör samma sak som andra bolag, man fjäskar för finansmarknaden.

Skillnaden mellan nutid och all annan historisk tid är att den här gången sitter alla svenskar fast i aktiefällan. Fonderna måste ständigt och för all framtid fyllas på med nytt kapital, annars författigas vi.

För att undvika missförstånd. Mina egna aktieinvesteringar under 2000-talet ligger på plus 226 procent. Portföljen består av Axis communication, rysslandsfond och ränteobligationer samt Switchcore. Switchcore köpte jag på rekommendation av experter för 32 kronor. Den handlas idag för 1:80 kr. Ändå är jag nöjd med mina 226 procent.

Av Roger Lord 29 sep 2005 12:09