Makten lurar dig

Onsdagen den 12 april 2000 bestämde politikerna att marknaden skulle ta hand om folkets pensioner. Fonderna fick klartecken att köpa mer aktier än tidigare.

Moderaternas ekonomiske expert Gunnar Hökmark jublade i riksdagen.
"Detta innebär", sa Hökmark. "Att pensionerna blir robusta och trygga och inte blir utsatta för den politiska verklighetens olika svängningar."

Notera att Hökmark använder ordet "svängningar" om politiken och "robust" om marknaden.

Givetvis var samtliga borgare och socialdemokrater överens med Hökmark. Ute i själva verkligheten pågick dessvärre nåt helt annat.

Två dagar senare, fredagen 14 april, accelererade raset på börsen, det blev en svart fredag. Kurserna fortsatte sedan neråt i två och ett halvt år i historiens största börskrasch. Då miljoner aktieägare och pensionärer blev ruinerade. Den Nya Ekonomin hade visat sig vara en chimär.

Fast före kraschen hade eliten förstås påstått saker som att "Den nya ekonomin är större än den industriella revolutionen." IT-gurun Jonas Birgersson hade predikat att "bredband ska frälsa landet". Och Björn Rosengren hade dessutom lurat i svenska folket att Telias aktie var värd över åttio spänn.

Det kunde ha blivit en epok att skratta åt, om priset inte blivit så högt.

Ni minns valet om euron? Det var ju alldeles nyss, så ni kommer säkert ihåg det. Då minns ni också vad samhällets elit hotade med. Om svenskarna sa Nej till euron skulle alla tänkbara farsoter drabba oss. Vi skulle sugas in i ett ekonomiskt svart hål och där skulle vi snurra runt tills inget fanns kvar av oss. En gigantisk misär utlovades om fel val gjordes. "Tänk va skönt att slippa växla pengar när du reser utomlands", lockade man med som värsta argument. Borgare, socialdemokrater och näringsliv var alla överens.

Vad hände sen då? Tja, sedan folket sagt sitt har Sverige nära tre gånger högre tillväxt än exempelvis högerstyrda Italien, med sin inflation, och vi har EU:s stabilaste ekonomi. Kronan är ett skäl till detta.

Ni kanske minns hjältarna från 90-talet? Nej, jag tänker inte på von Holstein eller Flisan Birgersson. Jag funderar snarare på en höjdare som Percy Barnevik. Hur han reste runt på landets handelshögskolor och predikade sin framgångsformel, dyrkades som en rockidol av studenterna.

Men vad gjorde han som var så bra? Han sålde Scania till Volvo, en helt huvudlös affär. Han satsade 500 miljoner i Spray, helt rubbat. Han satsade pengar i Bredbandsbolaget och teve-kanalen K-World, no comments. Och han slog samman Astra och Seneca, sen dess har bolagen inte rosat marknaden med nya läkemedel precis.

När han gjort allt detta tog Barnevik ut en miljard i pension och sa tack o ajö. Eller om han nu fick sparken.

En annan idol var direktören, styrelseordföranden och "mannen-som-kunde-allt", Lars Ramqvist.

Denne härjade ganska fritt i offentligheten för några år sen. Studenter som följde hans uppmaning att bli tekniker gick rakt ut i arbetslöshet. Ramqvist slösade bort en miljard av Ericssons pengar när han satsade på ett huvudkontor i London som aldrig blev av. Under hans tid som ordförande i Ericsson, Volvo och Skandia blödde bolagen svårt.

Ramqvist var ordförande i Skandia under Lars Erik Petterssons ledning. Samme Pettersson som är misstänkt för att oskäligt ha roffat åt sig 300 miljoner kronor ur Skandias kassa. Och Ramqvist själv har numera gått under jorden eller låst in sig på herrgården, med alla sina hundratals miljoner i säkert förvar.

Men vad sa egentligen Lars Ramqvist i polisförhören? Hur försvarade han sig? Jo, han sa så här.

"Jag vill inte framhålla mig som någon expert på ekonomi och bokföring."

Nähänä.

Man kan alltså inte riktigt lita på den styrande eliten, vare sig politiker eller direktörer. Där saknas nåt, men jag vet inte vad. Kunskap? Moral? Överblick? Kärlek? Nåt är det i alla fall. Definitivt.

Av Roger Lord 22 sep 2005 19:55